Frågeservice
Du kan få svar på dina frågor om En Kurs i Mirakler genom vår frågeservice. Skicka din fråga till . Alla frågor och svar av allmänt intresse kommer att publiceras här.
Frågor och svar (Sida 8 av 8) Till sida 1» , sida 2» , sida 3» , sida 4» , sida 5», sidan 6», sida 7»
Fråga:
Hur ställer sig kursen till spirituella medium som talar till andevärlden? Finns andevärlden?
Svar:
Ja, andevärlden finns - men bara i samma mån som den fysiska världen finns, dvs. i grunden en illusion, men för oss ändock en mer eller mindre påtaglig verklighet. Och båda dessa världar kan vara till sann hjälp i att leda oss ut ur illusionen. Om vi låter oss fascineras av andevärlden som sådan, kan den snarare fördröja våra framsteg. Så vi bör vara på det klara med vad vi använder den till.
Jag rekommenderar dig att läsa avsnitt 25 i Handledning för lärare, "Är 'övernaturliga' krafter önskvärda?", som inbegriper förmågor och möjligheter som denna, och även avsnitt 24 "Finns reinkarnationen?", som också kan vara till stor nytta för dig i den här frågan.
BN
Fråga:
Jag har några funderingar om kursen. Den första är denna:
Gud har skapat kristus, och kristus är evig. Det har jag förstått. Men hur kan något som alltid funnits vara skapat? Något som är skapat måste ju ha en början, vilket innebär att det måste finnas tid, men tid finns inte. Så då är frågan hur man kan vara skapad, men ändå alltid funnits. och om man är skapad måste det betyda att bara gud fanns i början och att kristus kom efter, vilket är omöjligt i.o.m. att himmelriket är evigt och oföränderligt.
Sedan undrar jag vad skillnaden mellan gud och kristus är. Kristus är skapad efter guds avbild, betyder det då att de (vi?) är identiska? Någon skillnad måste det ju vara eftersom man ska känna vördnad inför gud, men det säger ju emot sig självt eftersom det inte kan finnas skillnader i etthet. Detta gör mig förvirrad. Om allt är ett så betyder det att allt är gud, inklusive du och jag, men det är väl inte vad kursen säger? För vi är kristus, inte gud.
Sen undrar jag vad skillnaden mellan människor och djur är och varför människor fått en mer avancerad hjärna som hjälper till att inse att världen vi tror att vi lever i är en illusion. Hur ska djur någonsin kunna förstå det när de inte har samma förutsättningar som vi?
Sedan har jag en fråga om hur ni ser på böckerna "Samtal med gud" av Neale Donald Walsch. De säger på många punkter liknande saker som kursen säger, men med för mig två stora skillnader. De säger att gud skapade världen för att han själv, genom oss, skulle kunna uppleva sin kärlek. Detta kunde endast göras om en värld där motsatsen till kärlek skapades. Detta stämmer ju inte överens med att vi skulle skapat världen själva för att gömma oss i. Eller kan båda på något sätt vara sanna, men att svaret är så subtilt att det kan tolkas på båda sätten?
Sedan säger gud också i SMG-böckerna att våra kroppar är designade att kunna fungera och levas i för evigt, men att vi förstör dem. Det stämmer ju inte om målet är att ta sig här ifrån. Vad säger ni om det här, är Neale ute och cyklar?
Svar:
Till att börja med så är det viktigt att komma ihåg att kursen är ett tankesystem, ett verktyg att använda för att ta oss igenom alla de skikt av okunskap som egotanken har lagt över Kunskapen. Vi drivs av en längtan att få veta vad som är sant i Sanningen, i det eviga, i det oföränderliga, och det är en naturlig inneboende längtan.
Kursen säger i all enkelhet att "Endast Sanningen är sann, och ingenting annat är sant." Och den är mycket konsekvent i användningen av orden "skapa" och "göra" (på eng. "make"). Den säger att det inte går att "skapa" i den här världen och ingenting i den är "skapat".
Att förstå vad skapelsen innebär är något som kursen antyder, men inte ger någon egentlig förklaring till. Den säger t.ex. att våra skapelser väntar på oss, men vad det betyder, det säger den inget om. Den talar också om förhållandet mellan Fadern och Sonen genom att jämföra med föräldrar och barn i den här världen. "Föräldrar föder barn, men barn föder inte föräldrar. De föder emellertid sina barn, och föder således som deras föräldrar gör." (Kap.7.I.1)
Ja, hur ska vi till fullo kunna fatta vad skapelsen bortom tid och rum och materia innebär? Vi kan få glimtar genom "uppenbarelser", men "Uppenbarelsen är bokstavligen obeskrivlig, eftersom den är en upplevelse av obeskrivlig kärlek." (Kap.1.II.2:7) Läs gärna hela det avsnittet, som bl.a. jämför uppenbarelser med mirakler och vördnad med respekt, kärlek och hängivenhet - och även Kap 1.VII.5. Lyssna och kontemplera över det!
Teorin i kursen är viktig, men bara som en språngbräda till inre upplevelse och tillämpning. Annars kan det bli ett ordträsk som vi klafsar runt i, istället för att låta orden lyfta oss mot det som ligger bortom dem. Vi kan uppleva kursen som ständigt ny och fräsch eftersom vi själva förändras med den. "Du kommer att göra dig många bilder av självet allteftersom inlärningen fortskrider." (Kap.31.V.16.1) Läs gärna hela det stycket, och 4.X.3 ur Handledning för lärare, som talar om vad inlärning innebär.
Skillnaden mellan människor och djur är inget som kursen går in på, inte på ett specifikt sätt i alla fall. Den ger ibland mycket vackra liknelser från naturen, som en liten påminnelse om vad som finns inom oss. Det vi upplever med våra fysiska sinnen är enligt kursen en projicering av vårt sinne. En projicering av egot eller en utsträckning av Anden. Djuren ser ut att följa sin överlevnadsinstinkt, med många finesser och uttryck för den. Vad tidens gång skulle göra med dem, ja, det kan vi ha teorier om. Ur nuets perspektiv är vi ett med dem och de är ett med oss.
Vad gäller böckerna "Samtal med gud" av Neale Donald Walsch så kan vi konstatera att det inte är detsamma som kursen, även om det finns tangerande punkter. Och det är som alltid upp till var och en av oss att lyssna till vad som klingar sant inom oss själva.
Det kan vara en god idé i det här sammanhanget att läsa Inledningen till Begreppsförklaringar i slutet av boken, där det bl.a. står: "En universell teologi är omöjlig, men en universell upplevelse är inte endast möjlig utan nödvändig."
Kursen säger att "Gud känner inte ens till den här världen", och "Gud är i allt jag ser eftersom Gud är i mitt sinne." (Lek.30)
Ger inte det en härlig spegling av dess kompromisslöshet och dess praktiska tillämpbarhet?
BN
Fråga:
Jag läste bortom universum för tre år sedan och köpte därefter EKIM. Jag har hunnit igenom halva kursen på tre år. Vissa kursdagar tar flera dagar att gå igenom eftersom jag känner att man måste repetera vissa delar. Särskilt förlåtelsen är svår ibland.
Den sista tiden har känts mycket motig eftersom det känns som en uppförsbacke där det ena avlöser det andra och ständigt känns det som om det är något som vill få mig ur fattningen. Jag försöker att i mitt sinne förlåta hela tiden men ibland klarar man det inte utan det tar några dagar innan man kan förlåta med hela sin själ mot det/den som "vill" en illa.
Skall det vara så här när man är inne i förlåtelsen?
Ska jag gå vidare med kursdagarna och hellre läsa om EKIM igen?
Svar:
Ja, nu låter det som om egot känner sig hotat. Och då gör det motstånd och det med besked ibland. Kursen säger att egots räckvidd ligger mellan misstänksamhet och ondskefullhet, och när det börjar känna sig allvarligt hotat då reagerar det därefter och projicerar ut bilder på "filmduken" som ska verka skrämmande och föra oss tillbaka till egots version av verkligheten.
Det ser ut som om vi går igenom olika stadier. De beskrivs i "Att utveckla tillit" s.16-17 i Handledning för lärare i slutet av boken. Det ger oss en hum om vad vi kan förväntas möta på vägen och om du läser det noggrant så märker du också att det kan vara ganska individuellt. Men det sista stadiet som beskrivs är "en period av fullbordan" (st.8). Och där står också: "Detta är den verkliga fridens stadium, för här återspeglas Himlens tillstånd till fullo." Det kan alltså sägas vara "den lyckliga drömmen" eller "den verkliga världen" som Kursen talar om på många ställen. Där följer vi genomgående den Helige Andes manuskript istället för egots och när det är fullbordat då tar Gud själv det sista steget. Det behöver vi inte bekymra oss om. Och vad skulle det finnas för anledning till det?
Du kan absolut gå vidare med lektionerna men ändå i den takt som känns bra för dig. Varje lektion är en infallsvinkel till helheten och du ges varje dag en möjlighet att förnya den upplevelsen och därmed steg för steg avtäcka och upphäva den rädsla och de hinder för frid som ligger djupt begravda i det omedvetna sinnet.
Det kan också vara en god idé att läsa om Bortom Universum nu när du själv har kommit längre in i Kursens tankesystem. Den erbjuder en "lättsammare" beskrivning av Kursen, men också en enskild persons väg, där man kan finna många paralleller till sin egen. Det kan vara bra att påminna sig om att allt som beskriver händelser i tid och rum är möjliga scenarior, och inte några "absoluta" sanningar, eftersom de är varseblivningar, och därmed kan förändras när vi väljer att se på världen med den Helige Ande. Och framför allt - vår upplevelse av vad det nu än må vara förändras i alla händelser.
Jag utgår ifrån att du har läst hela textdelen en gång. Om du känner för att läsa om den från början så gör det. I vilket fall som helst är repetition en viktig del av processen. När du har blivit väl insatt i tankesystemet kan du slå upp boken "på måfå" när som helst. Det kan ge dig de påminnelser du behöver just då. Det kan även vara en god hjälp om du börjar läsa "Handledning för lärare" redan nu, parallellt med vad du väljer att göra i övrigt.
Fortsätt i din beslutsamhet! "Ingen kan misslyckas som försöker nå sanningen." (Lek.131) Och kom ihåg att "Den Helige Ande väntar på välkomnande, inte på tid."
BN
Fråga:
Jag har ett litet ”dilemma” där jag har svårt att skilja på vad som är egot och vad som är kärlek…
Det är så att min pappa dricker väldigt mycket alkohol, jag tror att han är alkoholist. Han dricker jämt och ljuger om det och smyger med drickat. Även när jag är där och hälsar på med mina små barn dricker han. Detta har pågått länge och har alltid känts obehagligt för mig, men jag har inte sagt något förut. Nu har jag dock nyligen konfronterat honom, vilket kändes helt rätt och det kändes som jag hade stöd inifrån, att jag var på rätt väg, att det fanns kärlek i mitt gränssättande. Jag berättade om mina misstankar, att jag tror att han är alkoholist och att jag inte vill komma och sova över hos honom med barnen, att jag inte litar på honom osv. Han förnekar allt och lyfter mer eller mindre över problemet på mig, som jag vet är vanligt för missbrukare. Han blir arg när jag kommer med mina ”anklagelser”.
För mig kändes detta som ett uppvaknande, att äntligen få säga det som jag känt i över 20 år. Jag slutar spela spel, slutar låtsas vara blind, slutar med mitt medberoende.
Denna sjukdom ska, enligt Kursen spegla sjukdom i mitt sinne. Och att den enda vägen är förlåtelse, eller hur? Men även om jag jobbar på detta så sitter jag med en livssituation där jag i nuläget inte pratar med mina föräldrar och detta känns konstigt. Jag vill ju hjälpa min pappa och min mamma, (som också dricker en hel del och inte vill se). Hur gör jag detta på bästa sätt?
Jag vet att det inte går att förändra något i det yttre om man inte går vägen genom det inre. Men jag vill inte träffa mina föräldrar mer i onyktert tillstånd, särskilt inte med mina barn. Borde jag säga upp kontakten med dem tills vidare?
Vad gäller att säga ifrån och sätta gränser – vad säger Kursen om det? Om man jobbar med Kursen betyder det att man aldrig mer ingriper i händelser i det yttre, eller söker förändring i världen? Är det så att om jag ”förlåtit färdigt” inte möter några fler ”svårigheter” i form av alkoholiserad förälder eller annat?
Jag har vänt mig till den Helige Ande och bett om vägledning. Allt känns lättare nu, men jag vet fortfarande inte vilken slags relation jag ska ha med mina föräldrar. Mycket tacksam för svar.
Svar:
Låt oss inleda med ett citat från Kursen i den helande anda som den förmedlar:
"Endast Guds Kärlek kommer att skydda dig i alla situationer. Den kommer att lyfta dig ut ur varje prövning och lyfta dig högt över alla de faror som du varseblir i den här världen in i en atmosfär av fullkomlig frid och trygghet. Den kommer att försätta dig i ett sinnestillstånd som ingenting kan hota, ingenting kan störa, och där ingenting kan inkräkta på Guds Sons eviga lugn." (Lek.50.3)
Undervisningen i Kursen är kompromisslös och rak för att den ska kunna nå in till den del av vårt sinne som kan känna igen och förena sig med denna rena ton.
Egodelen av sinnet svänger ständigt hit och dit och varken kan eller vill ta till sig den tonen. Metoderna känner vi till: rädsla, skuld, projicering, vrede, attack, försvar, tvivel, misstänksamhet ....... Ur detta uppstår en värld av illusioner, obegriplig och mycket sårbar. Och som vi krampaktigt försöker kontrollera och förändra till det bättre.
Med egot som följeslagare lär det inte gå, det lovar runt men håller tunt. Det är bra på att föra fram sina "vallöften". Och när vi tror på dem blir vi förr eller senare besvikna. Vi möter oförutsedda situationer, konflikter och problem som kan ta sig en myriad av former. Egot är till sin natur splittrat och konfliktfyllt.
Det problem som du tar upp, en alkoholiserad förälder, är naturligtvis mycket obehagligt för alla inbegripna, men du har fått insikter som gör att du kan ta dig an det på ett nytt sätt. Du har en önskan om att gå bortom egot, och du vet att problemet ligger i sinnet och inte "därute".
Ur Kursens perspektiv har vi i grunden bara ett problem. separationstanken, och det problemet är redan löst. Men egot har delat upp det i många små bitar, så att vi inte ska kunna se det absurda i hela idén. Det är ett "missbruk" av sinnets kraft, så vi kan egentligen säga att vi alla är "missbrukare". Vi tror att vi saknar något trots att vi redan har fått allt i Skapelsen. Formen av missbruk varierar i det oändliga, och den försöker bara täcka över den känsla av brist som egot frammanar.
Kursen säger ingenting om att "säga ifrån" eller att "sätta gränser", men praktiskt sett kan det ändå innebära att vi gör just det, om situationen så kräver. Men då gör vi det utifrån ett sinnestillstånd som inte är låst, utan öppet och spontant agerar i det givna ögonblicket - inte för att vi tror att vi behöver försvara oss själva eller våra barn. Egot kan bli mycket försåtligt när det gäller just våra barn, eftersom vi kan ha mycket rädsla knuten till dem. Finns det ett uppenbart hot mot barnen i samvaron med dina föräldrar? Omsorgen om dina barn är naturlig, men den största gåvan och den största hjälpen kan du ge dem när du i ditt eget sinne frigör dina rädslor, och alla andra egoreaktioner som följer i rädslans spår - och därmed hjälpa dem på ett sätt som du inte kan göra ens med dina bästa omsorger.
Det är också det bästa du kan göra för ditt eget "inre barn" och för dina föräldrar. Ja, för hela världen. Den sanna förlåtelsen helar alltid, eftersom alla sinnen är förenade. Utifrån den friheten i ditt inre kan du naturligtvis också bli inspirerad att göra något "ute i världen".
Det behöver inte nödvändigtvis betyda att dina föräldrar slutar upp med att dricka för mycket. Vi har aldrig hela bilden. Vi vet inte allt om det förflutna eller om framtiden och kan därmed inte veta vad som är "bäst" för någon. I vilket fall som helst förkortas deras process, och dessutom kommer de säkerligen att må bättre när de inte upplever fördömande från din sida.
Det betyder inte heller att du aldrig kommer att möta "otrevligheter" i det yttre, men ju mer villig du blir att tillämpa sann förlåtelse, desto snabbare går den processen. Och egentligen tar den förstås bara ett ögonblick, liksom separationstanken bara varade ett ögonblick.
"Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror." (Lek.5) är en bra tanke du kan ta till när du frestas att tro på dina egna tankar, och därmed öppna upp för att se situationen eller personen i fråga på ett annat sätt.
När vi tror att vi "vet", då är det bäst att se upp!
BN
Till sida 1», sida 2» , sida 3» , sida 4» , sida 5» , sidan 6», sida 7»
Index över ord och termer i A Course in Miracles
En förklaring av några huvudbegrepp i Mirakelkursen på svenska finns här»