Frågeservice
Du kan få svar på dina frågor om En Kurs i Mirakler genom vår frågeservice. Skriv din fråga här nedan och skicka den. Alla frågor och svar kommer att publiceras här.
Frågor och svar (Sida 3 av 7) Till sida 1», sida 2», sida 4» , sida 5» , sida 6» , sida 7»
Fråga:
Allt är ju redan förutbestämt jag har ju skrivit mitt eget manus på en annan nivå som jag ej kommer i håg i nuläget. Eller har jag skrivit fler alternativa manus? Eller är det så att om jag jobbar med att bli fri och upplyst så ändrar den helige ande i mitt manus åt mig i min framtid som är då nu och har redan varit, samtidigt?
Svar:
Tanken att manuset redan är skrivet och att således allt är förutbestämt är förmodligen den djupaste lärosatsen i hela Kursen. Vad som teoretiskt sett skulle vara en ännu djupare lärosats är att det faktiskt inte ens finns något manus (eftersom separationen från Gud aldrig ägt rum) men det kan av förståeliga skäl inte vara en lärosats eftersom lärosatser bara kan finnas i ett manus om vad som verkar hända i ett illusoriskt kosmos av tid och rum. Vad som kan vara angeläget att påminna om här är att det inte är du, d.v.s. den person med vilken du verkar identifiera dig med, som har skrivit manuset, utan det är det enda sinnet som verkat falla i sömn och glömt bort sitt Sanna Varande i Gud och som ett försvar mot denna Etthet till synes fragmenterat sig i ett i det närmaste oändligt antal sinnen av vilka du är ett. Så som separationen tar sig uttryck i form, varenda atom i hela universum är vid första ögonkastet separerat från allt annat, tar den sig också uttryck i tiden på så sätt att det enda ögonblick under vilket tron på separation togs på allvar fragmenterats i ett i det närmaste oändligt antal ögonblick som är åtskilda från varandra i det förflutna, nuet och framtiden. För Helige Ande sker all tid samtidigt och egentligen inte alls eftersom, metaforiskt uttryckt (”som om”) så ägde misstaget och dess Rättelse rum samtidigt. Helige Ande ändrar egentligen ingenting i manuset eftersom det skulle innebära att Han gjorde det verkligt, men metaforiskt uttryckt kan man kanske säga att Han raderar delar av manuset som du slipper verka uppleva att gå igenom eftersom du redan förlåtit det ”tidigare” genom att välja att be om ett mirakel. I Kursen beskrivs det som att miraklet sparar tid: ”Miraklet är ett inlärningsredskap som minskar behovet av tid” och ”Miraklet är det enda redskap som står till ditt omedelbara förfogande för att kontrollera tiden.” (T-1.I.47:1;48:1). De ”alternativa” manus du frågar om kanske kan sägas vara just de möjligheter vi har att uppleva andra ”scener” än vad vi kanske skulle ha gjort om vi fortsatt att välja egot.
A.T.
Fråga:
Jag har en teori om att jag behandlar min kropp bra så får jag mer tid i det här livet att kunna nå upplysning i och med att min kropp lever längre, som jag/anden verkar i, låter det logiskt? Alltså har det någon betydelse vad man äter och dricker? Och i sådana fall vad bör man äta?, endast vatten och frukt o grönsaker eller? för att hålla sin illusion(kropp) så ren som möjligt, med tanke på att bli ett instrument som den helige ande kan arbeta/verka igenom och nu till en konstig tanke som jag har, varför äta överhuvudtaget om kroppen är en illusion, illusioner finns ju inte... Jag har läst om människor som lever på ljus o vatten, är det dit vi alla är på väg? Den ultimata upplevelsen vore förståss att slippa bli återfödd att bli ren ande, sann ande, upplyst.
Svar:
Att fundera på huruvida det ”jaget” man verkar identifiera sig med kommer att nå upplysning innan den så kallade döden, verkar vara ett favoritgrepp från egot för att upprätthålla tron på linjär tid och att personer kan nå upplysning. Eftersom din kropps hälsotillstånd inte har någonting att göra med vad du äter utan vilket syfte du tillskriver den så kan du äta och dricka vad än Helige Ande vägleder dig till, vilket torde bli av underordnad betydelse då din uppgift i frälsningsplanen här och nu är det enda som spelar någon roll för dig, inte huruvida din kropp är frisk eller inte, eller om du råkar hinna ”bli upplyst” i det här livet. Några citat från Kursen om kroppens hälsa: ”Den Helige Ande lär dig att använda din kropp endast för att nå dina bröder, så att Han kan lära ut Sitt budskap genom dig. Detta kommer att hela dem, och därför att hela dig. Allt som används i överensstämmelse med sin funktion så som den Helige Ande ser den kan inte vara sjukt. Allt som används på annat sätt är det. Tillåt inte kroppen att vara en spegel av ett splittrat sinne. Låt den inte vara en bild av din egen varseblivning av litenhet. Låt den inte återspegla ditt beslut att attackera. Hälsa ses som alla tings naturliga tillstånd när tolkningen lämnas till den Helige Ande, Som inte varseblir någon attack på någonting. Hälsa är resultatet av att avstå från alla försök att använda kroppen kärlekslöst. Hälsa är början till det rätta perspektivet på livet under vägledning av den ende Lärare Som vet vad livet är, eftersom Han är Rösten för Livet Självt.” (T-VIII.9, min kursivering), ”Kroppen, utan värde och knappast värd det minsta försvar, behöver endast varseblivas som helt skild från dig, och den blir ett friskt och användbart instrument genom vilket sinnet kan verka tills dess användbarhet är över.” (A-135.8:2). Jag skulle säga att Helige Ande kan använda vilken kropp som helst för frälsningsplanen, och det spelar ingen roll om den kroppen verkar vara frisk eller sjuk. Eftersom det bara är ditt sinne som behöver helas så spelar det ingen roll om din kropp verkar vara så frisk så att du kan träffa massor av människor eller om den verkar vara så sjuk så att du bara kan träffa några få.
Frågan om huruvida man skall äta överhuvudtaget skulle förmodligen aldrig ställas om man inte öppnat sig för tanken att hela världen, inklusive kroppen och det egna jaget, är en illusion. Kursen möter oss där vi tror att vi är och varnar dessutom för att förneka upplevelsen av kroppen: ”Kroppen är endast en del av din upplevelse i den fysiska världen. Dess förmågor kan vara och är ofta övervärderade. Det är emellertid nästan omöjligt att förneka dess existens i den här världen. De som gör det ägnar sig åt en särskilt ovärdig form av förnekande.” (T-2.IV.3:8-11). Ibland verkar det som att det är bättre att tillfälligt glömma bort allt det metafysiska i Kursen och bara fokusera på här och nu och vad som verkar hindra en från att ha frid och detta har ingenting att göra med vad man stoppar eller inte stoppar i kroppen utan bara om man väljer att förlåta eller inte. Ett citat som belyser vikten av att påminna sig om detta: ”Kunskap är inte motivationen för att lära sig den här kursen. Frid är det.” (T-8.I.1.1-2)
A.T.
Fråga:
Jag undrar hur ni som läst/läser kursen i flera år lägger upp det? läser ni boken från pärm till pärm om och om igen? Gör ni arbetsbokens lektioner flera gånger? eller läser ni på måfå det ni anser er ha behov av just för dagen?
Svar:
Med undantag för ett par ställen där Jesus kommenterar hur Kursen skall studeras: ”All inlärning innebär uppmärksamhet och studier på någon nivå. Några av de senare delarna av kursen vilar i så stor utsträckning på dessa tidigare avsnitt, att det krävs ett noggrant studium av dem. (T-1.VII.4:2,3) och ”Övningarna är numrerade från 1 till 365. Försök dig inte på att göra mer än en lektion per dag.” (A-In.2:6) så ges inga tydliga anvisningar härvid. Somliga läser textboken från början till slut om och om igen medan andra känner sig vägledda att bara slå upp och läsa varsomhelst och inget är naturligtvis mer rätt än det andra. Vad gäller arbetsboken så skall det räcka att gå igenom lektionerna en gång, men man kan naturligtvis känna sig inspirerad att upprepa det en eller flera gånger. Den fara som kan finnas här är egots strävan efter att göra arbetsboken tills man har gjort alla lektioner ”perfekt”, d.v.s. inte missat en enda anvisad övningsstund, något som inte på långa vägar är lika förtjänstfullt som att slarva och glömma bort övningarna och sedan förlåta sig själv fullständigt för det (vilket i och för sig kanske är lättare om man försökt att komma ihåg att göra övningarna!)
A.T.
Fråga:
Jo, det är så att jag plågas så av en tvångstanke som jag så oerhört gärna vill bli fri ifrån. Även om jag förstår att det är absurt så är jag rädd för att jag skulle ha ätit lim. Jag vet innerst inne att jag inte skulle äta lim eller något annat som det inte är meningen att man ska äta. Jag är 26 år gammal och fullständigt frisk psykiskt och fysiskt. Varför har jag denna tvångstanke och hur kan jag bli av med den? Jag vill bli fri från denna tvångstanke så att jag kan gå ut och sprida kärlek!
Svar:
Tack för din fråga kära Vän!
Att alla symptom, psykiska såväl som fysiska, härrör ur en och samma övertygelse, tron på separation från Gud, kan det vara värt att påminna oss om och utgå ifrån. Några av de komponenter som ingår i själva konceptet att vi skulle ha separerat oss från vår Skapare är dels dömande, att Guds Perfekta Etthet dömts som något icke önskvärt till skillnad från tanken på en upplevelse av individuell existens, dels skuld över denna förmenta synd - att på den Eviga Etthetens bekostnad "skapat" ett tillstånd av separation som nu råder, och dels rädsla för det straff som Gud måste utmäta som hämnd för vad som gjorts mot Honom. Detta lilla offer-och-förövare-drama med dess ingående komponenter ligger djupt begravet i det omedvetna hos alla till synes separerade fragment av Guds Perfekta Skapelse och är den egentliga, om än overkliga, orsaken till de symptom vi verkar uppleva i våra vardagliga liv.
Av resonemanget ovan kan vi sluta oss till att den tvångstanke du beskriver också härrör ur tron på separation men det kanske inte alltid är till så stor hjälp att bara åberopa icke-dualistisk metafysik, d.v.s. t.ex. intala sig själv att "Jag är som Gud skapade mig" (A-194). Så länge vi tror oss vara personer i den här världen med våra egna, unika livsomständigheter i vilka våra konkreta så kallade problem manifesteras, behöver vi med hjälp av den Helige Ande förstå vad det är vi inte förlåtit och som vi ibland kanske inte ens är medvetna om så att vi kan uppleva de mirakler vi har rätt till.
"Det är möjligt att göra detta [att låta Kristi tid vara nu d.v.s. acceptera Soningen, Rättelsen av våra misstag] just nu, eftersom det bara är ett enda skifte i varseblivningen som är nödvändigt, för du begick bara ett enda misstag. Det ser ut att vara många, men de är alla detsamma. För även om egot antar många former, är det alltid samma tanke. Det som inte är kärlek är alltid rädsla, och ingenting annat. Det är inte nödvändigt att följa rädslan på alla de krokvägar som den gräver sig fram genom under jorden, och där den gömmer sig i mörkret för att dyka upp i former som är helt annorlunda än vad den är. Men det är nödvändigt att undersöka var och en av dessa så länge som du vill behålla principen som styr dem alla. När du är villig att betrakta dem, inte som separata, utan som olika manifestationer för samma tanke, och en tanke som du inte vill ha, försvinner de tillsammans." (T-15.X.4:2;5:1-3, min kursivering)
Att problem alltid och ofrånkomligen rör sig om sådant vi inte har förlåtit i oss själva eller "andra", vilket egentligen bara är sådant vi inte förlåtit i oss själva men "hanterat" genom att projicera skulden på någon annan; "Du hatar aldrig din broder för hans synder, utan bara för dina egna." (T-31.III.1:5), kan vi läsa om på flera ställen i Kursen:
"Varje lektion har ett centralt tema, detsamma i dem alla. Endast formen ändras med olika omständigheter och händelser, med olika karaktärer och olika teman, synbara men inte verkliga. De är detsamma i sitt grundläggande innehåll. Det är detta:
Förlåt, och du kommer att se detta annorlunda.
Det är förvisso så att all bedrövelse inte ser ut att vara bara brist på förlåtelse. Ändå är detta innehållet bakom formen. Det är denna likhet som gör det säkert att du lär dig det, därför att lektionen är så enkel att den till sist inte kan avfärdas." (A-193.3:3-7;4:1-3)
"Hur vet du när du ser på fel sätt, eller när någon annan inte lyckas varsebli lektionen som han skulle lära sig? Tycks smärtan vara verklig i varseblivningen? Om den är det, var säker på att du inte har lärt dig lektionen. Och att det finns kvar en oförsonlighet som gömmer sig i sinnet, som ser smärtan genom ögon som sinnet styr." (A-193.7)
"För när en oförsonlighet inte är igenkänd så verkar formen den antar att vara någonting annat. Och nu är det detta "någonting annat" som verkar skrämma. Men det är inte detta "någonting annat" som kan bli helat. Det är inte sjukt, och behöver inget botemedel." (P-2.VI.4:5-8)
Av detta kan vi förstå att det konkreta problem du nämner är symptom på något bakomliggande och att detta rör sig om någonting du i den linjära tiden ännu inte förlåtit i dig själv eller någon annan. Den Helige Anden kommer att visa dig vad detta är då du ber Honom om hjälp och det behöver inte ens vara något som du är helt omedveten om. Det finns något i din fråga som antyder att dömande och skuld ingår i aspekter av problembilden som du verkar vara helt medveten om. Du skriver att du vill bli av med tvångstankarna så att du kan gå ut och sprida kärlek. Att detta är ditt hjärtas innersta önskan tror jag inte hindrat egot från att använda detta för sin räkning på så sätt att din hittillsvarande oförmåga att göra detta p.g.a. nämnda symptom döms av egot som något dåligt eller skyldigt. Det kan vara så att den du behöver ge kärlek till i det här läget är dig själv på så sätt att du förlåter dig själv för att du valt symptom som verkar hindra dig från att sprida kärlek. När du kan se att det inte är minsta skillnad mellan om du går ut och sprider kärlek jämfört med om du inte gör det finns inget dömande av dig själv och således ingen skuld/oförlåtelse som symptomatiseras. Icke-dömandets centrala plats i helandet kan följande citat belysa:
"En dröm om att döma kom in i det sinne som Gud skapade lika fullkomligt som Sig Själv. Och i den drömmen förvandlades Himlen till helvetet, och Gud gjordes till Sin Sons fiende. Hur kan Guds Son vakna ur drömmen? Det är en dröm om att döma. Därför får han inte döma, och han kommer att vakna." (T-29.IX.2:1-5)
De retoriska frågorna i citatet nedan tror jag låter förstå hur viktigt det är att du ger dig själv det helande du vill kunna ge till andra genom att demonstrera vad sann förlåtelse är:
"Ingen kan be någon annan om att bli helad. Men han kan låta sig själv bli helad, och på så sätt erbjuda den andre det som han har tagit emot. Vem kan skänka någon annan det som han inte har? Och vem kan dela med andra det som han nekar sig själv?" (T-27.V.1:6-9)
A.T.
Fråga:
Jag funderar en del på det Kursen skriver om att Gud inte skapade vår värld. Det tycker jag känns logiskt och det känns även som en bra förklaring då man tänker på hemskheter som händer! Det som blir konstigt att tänka det är att mitt sinne har skapat det. Hur kan det ha skapat krig om jag aldrig varit med om krig? För att fungera som en regelrätt projektion av sinnet så måste jag väl ändå först ha haft en upplevelse av det??
Det jag sedan undrar över är att en del litteratur hävdar att Gud skapade dualitet därför att han ville känna sig själv upplevelsemässigt. Fast det kan ju inte stämma då? Han skapade väl ändå inte dualiteten? Det startades väl ändå som en tanke hos Guds son? Eller hur är det med den saken?
Svar:
Tack kära Vän för din fråga. Även om det inte finns någon hierarki bland illusioner, dvs. att vara lite irriterad på någon är inte mindre attack än att släppa en atombomb som dödar miljontals människor, så tror jag att för oss människor så är det vi kallar för krig (väpnad konflikt) ofta en väldigt stark symbol för separata intressen och attack. Jag tror att det kan vara viktigt att påminna sig om att det vi varseblir i världen, vare sig vi verkar vara eller ha varit med om det själva, är projektioner från den del av vårt sinne som vi är omedvetna om.
Även fast man som person/kropp i detta liv inte erfarit just det vi kallar krig i denna värld, dvs. fysiska attacker mellan grupper av människor, så är själva innehållet i sinnet, tron på separata intressen och attack, något som alla skenbart separerade sinnen bär med sig in i drömmen eftersom nämnda ”ingredienser” är grunden för drömmen. I Handledningen för lärare står följande om vad som till synes ägt rum i sinnet:
”Den som tillskansar sig Guds plats och tar den själv har nu en dödlig “fiende“. Och han måste själv ta hand om sitt beskydd, och göra sig en sköld som ger honom trygghet mot ett ursinne som aldrig kan mildras, och en hämnd som aldrig kan tillfredsställas. Hur kan denna orättfärdiga kamp avgöras? Dess slut är oundvikligt, för dess utgång måste vara döden. Hur kan man då tro på sina försvar? Återigen måste magin tas till hjälp. Glöm kampen. Acceptera den som ett faktum, och glöm den sedan. Kom inte ihåg de omöjliga oddsen emot dig. Kom inte ihåg hur väldig “fienden“ är, och tänk inte på din bräcklighet i jämförelse med den. Acceptera din separation, men kom inte ihåg hur den uppstod. Tro att du har vunnit kampen, men behåll inte det minsta minne av Vem din store “motståndare“ verkligen är. När du projicerar din “glömska“ på Honom, förefaller det dig att Han också har glömt.”
”Men hur kommer du nu att reagera på alla magitankar [alla ”lösningar” på problem som inte är mirakler]? De kan endast återuppväcka den sovande skuld som du har gömt men inte släppt. Varje tanke säger tydligt till ditt skrämda sinne: “Du har tillskansat dig Guds plats. Tro inte att Han har glömt det“. Här har vi rädslan för Gud i sin allra starkaste form. För i denna tanke har skulden redan satt galenskapen på Guds Egen tron. Och nu finns det inget hopp. Förutom att döda. Här finns frälsningen nu. En uppbragt fader förföljer sin skyldige son. Döda eller dödas, det är det enda valet. Förutom detta finns det inget, för det som gjorts kan inte göras ogjort. Blodfläcken kan aldrig tas bort, och alla som har denna fläck på sig måste lida döden.” (H-17.5:8,9;6-7)
Eftersom tankar aldrig lämnar sin källa så kan det fåfänga försöket att bli kvitt ”konflikten” med Gud genom att förneka och därmed tvunget projicera den inte resultera i något annat än att ”kriget” finns kvar men tros vara utanför en själv ”i världen” snarare än i det egna sinnet. Projektionen kommer dock inte från ”ditt” sinne, dvs. den person du verkar identifiera dig med, utan från det enda sinnet som till synes fallit i sömn och glömt sin Etthet med Gud.
Din fråga om huruvida Gud på något sätt skulle ha något att göra med den här världen råder det delade meningar om också inom olika grenar av rent icke-dualistiska trosuppfattningar. Att Kursens ståndpunkt i denna fråga är helt klar framgår tydligt av några påståenden ex.: ”Det Gud inte skapade existerar inte. Och allt som verkligen existerar, existerar så som Han skapade det. Den värld du ser har ingenting med verkligheten att göra. Den har du själv gjort, och den existerar inte.” (A-14.1:2-5) och ”Det finns ingen värld! Detta är den centrala tanke som kursen försöker lära ut.” (A-132.6:2-3). Världens skenbara orsak sägs enligt Kursen vara tron på separation och därmed tron på skuld: ”Accepterandet av att skulden kom in i Guds Sons sinne var början till separationen, på samma sätt som accepterandet av Soningen är dess slut.” (T-13.In.2:1-2) Det finns inget självändamål annat än för egot att se skillnader och därmed göra sig själv verkligt, men i urskillningssyfte kan det vara angeläget att jämföra olika sätt att förklara världens skenbara existens eftersom dessa bygger på olika antaganden/hypoteser om Gud och således inte kan vara lika sanna. I en text av Tony Parsons, en person som skulle kunna kallas för en företrädare av Neo-Vedanta, kan vi läsa följande om universums skenbara ”ursprung”: ”…the eternal play of oneness apparently seeking itself. It is the wonderful cosmic joke oneness plays on itself by pretending to be an individual seeking something called “not being an individual”.
(http://advaita.org.uk/
discourses/trad_neo/neo_parsons.htm).
Enligt denna lika obevisbara hypotes som Kursens mytologiska “skapelseberättelse” skulle Gud/Ettheten av någon anledning välja att låtsas vara en individ som söker något som kallas för ”att inte vara en individ”. Frågan kanske är varför Gud/Ettheten skulle ha ett behov av att göra det. Jag för min del kan inte dra någon annan slutsats än att Gud/Ettheten inte skulle vara perfekt utan behövde denna lek för att roa sig själv. En hypotes om själva denna hypotes, att Gud skulle roa sig på detta sätt, är att den i sig är ett försvar mot ”sanningen” nämligen att ”Världen gjordes som en attack på Gud.” (A-dII.F3.2:1) och att ”Om orsaken till den värld du ser är tankar på attack, då måste du lära dig att det är dessa tankar som du inte vill ha.” (A-23.2:1). Vi kan se hur dessa båda hypoteser skiljer sig åt i termer av hur ”problemet” löses. Enligt den första hypotesen behöver jag bara påminna mig om att jag som individ inte finns och att det således inte finns något att göra mer än det. Enligt Kursen är uppvaknandet ur drömmen helt avhängigt viljan att se och ge upp de attacktankar man hyser i sitt sinne, något som enligt mig inte låter sig göras genom att man bara intalar sig att världen inte finns.
Upplevelsen av Etthet utan motsats förblir för evigt bortom det ”förnuft” vi är beskaffade med, bortom ord, symboler och mytologiska berättelser, men som en hjälp för oss på vägen mot den upplevelsen ger Jesus oss sin myt om hur separationen från Gud verkade äga rum: ”In i evigheten, där allt är ett, smög sig en liten, galen tanke, som Guds Son glömde att skratta åt.” (T-27.VIII.6:2) Så om man ska ”skylla på någon” får man nog skylla på Guds Son snarare än på Gud för det som egentligen aldrig ägt rum. I Handledningen för lärare varnar Jesus för att låta teologier stå i vägen för upplevelsen bortom teologier: ”Alla ord är potentiellt kontroversiella och de som söker kontrovers kommer att finna den. Men de som söker klarläggande kommer också att finna det. De måste emellertid vara villiga att bortse från kontrovers och förstå att den är ett försvar mot sanningen i form av en fördröjningsmanöver. Teologiska överväganden som sådana är av nödvändighet kontroversiella, eftersom de beror på övertygelse och därför kan accepteras eller förkastas. En universell teologi är omöjlig, men en universell upplevelse är inte endast möjlig utan nödvändig. Det är mot denna upplevelse som kursen riktar sig. Endast här blir konsekvens möjlig därför att endast här upphör ovissheten…Egot kan fråga: “Hur inträffade det omöjliga?“ “För vad hände det omöjliga?“ och kan fråga detta i många former. Likväl finns det inget svar, endast en upplevelse. Sök endast denna och låt inte teologi fördröja dig.” (B-In.2;4.3-5)
A.T
Till sida 1», sida 2» , sida 4» , sida 5» , sida 6» , sida 7»
Index över ord och termer i A Course in Miracles
En förklaring av några huvudbegrepp i Mirakelkursen på svenska finns här»