Nätverket En Kurs i Mirakler

Ian Patrick, ledare för det engelska Miracle Network, intervjuar David Hoffmeister i februari 2010 i San Francisco. Intervjun är hämtad ut tidningen ”Miracle Worker”. David berättar bl a om hur han kom att uppväcka en död person.

Översatt av Agneta Martin. Från Mirakelnytt nr 2 2010.

 

Ian Patrick (IP): Som lärare i Kursen, vilken är din inriktning på En Kurs i Mirakler?

David Hoffmeister (DH): För mig är sinnetillståndet undervisningen. Utan ett konsekvent sinnestillstånd kommer de ord och handlingar som kommer från det att utgöra en inkonsekvent undervisning. Jag tror att vi lär genom ord och handlingar, men våra attityder är det viktigaste. Allteftersom jag har gjort mitt arbete, rest och talat, verkar motstånd och preferenser försvinna och glädjen och friden har blivit mer oföränderliga.

IP: Är det ett sådant sinnestillstånd som du talar om att odla – att vara någonstans där du har frid vad som än händer?

DH: Ja. Till exempel, en gång befann jag mig längst fram på en färja när en mistlur började ljuda bakom mig. En kvinna, som jag var tillsammans med, hoppade högt och jag ryckte inte ens till. Sådana saker är små symboler längs vägen – som talar om för mig att denna sinnesträning tycks överföra – därför att i det förflutna skulle jag ha hoppat till. Med relationer och alla slags möten, har jag sjunkit djupare in i denna frid, som inte störs av situationer som tycks ske.

IP: Detta sinnestillstånd är verkligen Kursens mål. Hur lär du ut detta?

DH: I det tillståndet finns det en sådan tillfredsställelse att alla ”skall”, ”bör”, ”måsten”, ”att försöka göra något” försvinner. Då är vägledningen där, den inre uppmaningen, och inbjudningarna kommer. Många människor som upptäcker mig är ivriga att tala om Kursen, att ta upp sina problem och lära sig att överföra träningen och så vidare.

För mig är metafysiken viktig. Vi måste vara tydliga med den, men den verkliga erfarenheten kommer från att överföra undervisningen till alla aspekter av ens sinne, utan några undantag. Så jag har haft möjlighet att lära ut detta många gånger sedan 1991, när mitt resande startade. Det har hjälpt till att stabilisera min erfarenhet.

IP: Tillämpar du dessa principer ögonblick för ögonblick på dina dagliga rutiner?

DH: Ja. Jag läste Kursen ungefär 8 timmar per dag de första 2 ½ åren, fördjupade mig i den i varje enskilt ögonblick, och sedan hörde jag inte en hörbar röst i huvudet som Helen, utan det var mera som en kedja av tankar. Men den var mycket praktisk och talade om för mig vart jag skulle gå, vad jag skulle göra. De första åren handlade om att lyssna noggrant och följa den. Men efter några år började rösten säga. ”Jag vill tala genom dig nu”. Och för någon som var extremt blyg var det till en början en ännu större utmaning än att lyssna, därför att jag var inte van vid att tala inför folk.

IP: Är det vad du huvudsakligen gör nu, när du har ett möte eller en workshop, att låta rösten tala genom dig?

DH: Ja. Jag låter den komma igenom och uttalar det som presenteras. Det är inte som kanalisering, så som vissa människor går till ett medium och frågar om de skall gifta sig, eller skilja sig, eller något annat. Min känsla är att människor skall göra vad de gör, men jag kan se på deras tankar och trosföreställningar och kan gå djupare in i deras sinne om de har problem. Jag känner att det är så den Helige Ande arbetar genom oss – lossar på våra tankar och trosföreställningar, inte nödvändigtvis berättar för oss att göra det eller det.

IP: Låter rösten nästan som dina egna tankar?

DH: Det gör den. Till en början tycktes den vara en separat röst., på grund av att den genomgående talade om så djupa saker. Jag trodde att den inte kunde komma från mig. Genom åren har jag insett att den lärde mig att det var min sanna röst, min högre röst, så jag var villig att äga den. Det är därför jag aldrig har kallat dem kanaliserade sessioner, eftersom jag inte kanaliserar en annan varelse eller enhet från annan plats. Det handlar om att låta det bli så konsekvent och exemplifierat i mitt sinne så att det känns som mig. Jag tror att det är Kursens mål och att det är vad upplysning handlar om.

IP: Går du in på en workshop eller ett möte med idéer om vad du skall tala om, med en plan, eller är du fullständigt öppen för vägledning från rösten som kommer genom dig?

DH: Fullständigt öppen. Om det finns ett tema, ger det en liten form, men de specifika frågorna som ställs är olika. Jag har aldrig gett samma tal mer än en gång.

IP: Hur var ditt liv innan du började göra detta och innan du studerade Kursen? Vad sysslade du med?

DH: Jag var som en professionell student – tio år vid universitet för mina akademiska kurser. Jag hade tid att begrunda. Jag hade en stark känsla av att jag skulle vara försiktig med hur jag använde denna livstid och vara säker innan jag hoppade in i något. Så jag ägnade mycket tid till att begrunda, gick till närliggande skogar för långa promenader. Jag tog examen i stadsplanering och allmänna studier – en hel del olika saker som tog mig över hela universitetet, jag mötte alla sorts människor från många olika traditioner och professioner. Det var en viktig tid i mitt liv.

IP: Vad var du upptagen med att begrunda?

DH: Jag begrundade sakernas natur. Jag hade samma frustrationer och ansträngningar som alla har. Jag talade med Jesus en hel del – frågor om vad jag skulle göra med mitt liv och varför jag arbetade så hårt på universitetet, alla detta skrivarbete och alla dessa grupparbeten. Undan för undan i dessa dialoger med Jesus förstod jag att det jag sökte var det som de flesta människor söker – kärlek, intimitet, frihet, frid – men jag sökte dem på ett felaktigt sätt. Jag sökte dem i form – i relationer, i att finna en fridfull plats, eller genom fysisk rörlighet. Detta hjälpte mig att nyorientera mig.

IP: Du hade tydligen tidigare andliga eller religiösa trosföreställningar. Vad var det väsentliga i dem?

DH: Jag uppfostrades i kristendomen. När jag kom till universitetet började jag dock ifrågasätta saker och ting. Jag läste psykologi, filosofi, religion, esoteriska böcker och öppnade min horisont. På ett sätt lämnade jag kristendomen eftersom där fanns så många motsägelser. Omkring 1985, under mina akademiska studier, började jag gå till många kyrkor och jag hade olika reaktioner för var och en. Detta var en del av min insikt eftersom jag fortfarande var mycket dragen till Jesus, men där fanns saker som de sade som jag inte drogs till, som jag tyckte var förvrängningar.

Känsla av Riktning

IP: Var du lycklig under denna sökande period? Var du frustrerad över att ditt liv tycktes sakna en känsla av riktning, eller nyfiken på vad som skulle hända?

DH: Jag vill säga att jag var i ett tillstånd av förnekelse under mina gymnasieår. Jag kunde se på världen och säga: ”Jag vet inte vad jag skall bli när jag växer upp”. Jag kände missräkning, långtråkighet. På bilderna i skolkatalogerna är mina ögon halvt slutna, som om ingenting verkade tilldragande. Och jag var blyg på gymnasiet och på högskolan. Jag gick inte ut på min första träff förrän jag var 27 år gammal, så mitt liv var ovanligt.

Jag tror att jag hade en bra barndom. Jag var inte extremt olycklig, men jag var ouppfylld. Det fanns ett hål, en tomhet. Jag visste inte vad mitt syfte var. Då började jag få en kallelse, som munkar och nunnor får. Jag kunde känna att Jesus var inblandad, men det var inte en kallelse att gå i kloster eller en traditionell kallelse. Jag visste inte hur det skulle sluta och då kom En Kurs i Mirakler in och jag tänkte: ”Detta är svaret.”

IP: Hur kom Kursen in i ditt liv?

DH: Det var 1986 och jag åkte till Kalifornien till en humanistisk psykologikonferens. Det var Carl Rogers sista år i livet och han har berört mig mycket. Hans böcker var så kraftfulla. Abraham Laslo, Virgina Satir – många av de humanistiska tänkarna – var också där. Jag drogs mycket till idéerna hos transpersonella tänkare som Frances Vaughan och Roger Walsh.

Jag befann mig där psykologerna hade sina böcker och inspelningar och drogs till slutet av rummet. Där hade några av Tara Singhs elever En Kurs I Mirakler på en bildskärm och de hade en video som spelades. Jag lyssnade och den rörde något djupt i mitt hjärta. Det var nästan som om han verbaliserade tankar som jag hade funderat över. Det var en överraskning att höra dem uttryckas framför mig. Det var en kraftfull erfarenhet som gav mig en start. Jag kände vågor av kärlek strömma över mig. Jag hade en känsla av att mitt liv inte skulle bli sig likt igen, att jag skulle gå i en annan riktning jämfört med vad jag hade gjort förut.

Redo att stiga uppåt

Jag köpte Kursen, Forgiveness and Jesus av Ken Wapnick, och Nothing Real Can Be Threatened av Tara Singh. Jag var redo att gå till närmaste berg och stiga uppåt! Men rösten skrattade åt mig och sade: ”Du är i början, inte i slutet. Gå tillbaka till din relation och börja arbeta”. Jag hade studielån att betala av, så rösten var mycket praktisk. Jag säger röst, men det tog mig ett par år att verkligen fördjupa mig i Kursen innan jag konsekvent kunde höra tankarna som instruerade mig.

IP: Studerade du inte längre utan arbetade vid den tidpunkten?

DH: Jag började på ett jobb med att träna människor som var 18 eller 19 år. Jag var 27 eller 28. Ett jobb var på ett rehabiliteringshem, så yrkesgrejen fanns fortfarande med. Jag använde några rådgivningstekniker. Arbetena hjälpte mig att betala studielånen, men de tog bort all min stolthet i att tro att jag visste hur man arbetar med klienter.

IP: Hade du lärt dig psykoterapi och rådgivning?

DH: Jag lärde mig några av dessa tekniker. Jag anställdes för att lära ut psykologi på ett konstinstitut fastän jag inte hade fullgjort någon examen i psykologi, men detverkade som om den Helige Ande gick före mig. Det fanns en  synkronicitet som visade mig att den Helige Ande bestämde, och om jag ville, så kom ämnena – vilket skilde sig från hur jag brukat leva.

Jag behövde lära mig att be – inte som kristna böner, utan att gå undan och få inspiration och vishet. Det var en annan viktig fas för mig.

IP: Hur vill du beskriva processen i denna slags bön?

DH: Jag hade alltid sett på problemlösning som att använda mitt förflutna för att få svaret. Nu blev bön för mig att komma in i ett tillstånd av att inte veta vad som var bäst för mig, klienten eller vem som än stod inför mig, och att gå in i ett tillstånd av öppenhet och mottaglighet innan genomförandet av intervjuer eller rådgivande samtal. Jag blev förvånad över hur underbart samtalet förflöt när jag inte läste klientens historia, eller använde strategier jag lärt mig om rådgivning, psykoterapi och psykologi, utan bara var öppen och mottaglig.

IP: Studerade du Kursen också vid denna tid?

DH; Ja, det var ganska intensivt att studera och arbeta med klienter, eftersom det förde upp en hel del grejer för mig. Jag började se var jag behövde helas.

IP: Hur kom det sig att du blev en lärare i Kursen? Var det nästa steg?

DH: Det fanns en tid när jag vägleddes att gå på upp till fem EKIM-grupper per vecka. Det var perfekt för mig, eftersom jag hade varit så blyg. Jag gick och den Helige Ande brukade tala genom mig med en sådan klarhet och auktoritet att de var mycket märkliga möten. En grupp, till exempel, som hållit på länge, hade 20-30 människor och ingen diskussionsledare. När jag började gå på den, strömmande den Helige Ande genom mig när en fråga ställdes och alla huvuden vändes mot mig. Människor vann respekt för dessa svar så snabbt att det förvånande mig. Jag sa inte att jag var Kursen-lärare eller diskussionsledare.

Jag höll på med detta under ett flertal år. Sedan började jag resa, besöka Ken Wapnick, Tara Singh, Robert Perry och Beverley Hutchinson och ägna veckor tillsammans med dem var och en, och var fördjupad i att lyssna på dem. Dessa resor visade mig människor som hade tillägnat Kursen sina liv, vilket jag tror var ett annat viktigt steg, eftersom det är en sak att läsa i en bok men när handlar om att faktiskt möta människor gäller det inspiration. Detta förde mig längre i den riktningen.

Deras Lärare

Sedan började människor komma, de lyssnade till mig och kallade mig för sin lärare. Det var ganska förbluffande. Jag arbetade mycket nära med en liten grupp och vi gick djupt in i sinnesträningens subtiliteter. Vid ett tillfälle sa de: ”Du är en overklig förebild, eftersom du är alltför lycklig”. Det var förvånande. Jag insåg att jag måste vara tillförlitlig och det var så jag kände mig. De sa: ”Du skulle vara en mer mänsklig och en bättre läromodell om du blev irriterad, arg, ledsen och så vidare”. Jag sade: ”Om du kände mig, skulle du se att mitt ansikte var vått med tårar under många år, när jag arbetade mig igenom många känslomässiga problem”, men vid den tiden hade de spolats bort.

Jag började resa 1991, jag reste dit jag blev inbjuden, litade på och levde av donationer. Vid ett tillfälle, startade en elev en icke vinstdrivande organisation, eftersom de sade: ”Du kommer att resa mycket mer än du tror”. Det har tjänat till att kanalisera donationerna på ett sätt utan att några skatter är involverade. Allt går tillbaka till organisationen. Jag tar inte ut någon lön. Det är enkelt och var verkligen till hjälp.

Jag hade inga planer på att starta en stiftelse. Jag ville bara ha det så enkelt som möjligt. Den kallas Foundation for the Awakening Mind – Stiftelsen för det Uppvaknande Sinnet. Det finns en grupp människor som förvaltar den. Jag äger ingenting eller har saker i mitt namn etc., så det har varit en vandring i tillit. Vanligtvis när människor kommer tillsammans finns det en hel del legala ting som behöver skyddas. Men jag har blivit starkt vägledd att lita på allting som kommer upp. Och det har verkligen fungerat mycket väl. När jag har tillit får jag vittnesbörd om tillit.

IP: Har du snappat upp något från alla de lärare du nämnde – Ken, Robert, Tara och Beverley?

DH: I början av alla de resorna berättade Jesus för mig: ”Var och en av dessa lärare har en gåva att erbjuda dig och innan du åker vidare måste du ta emot gåvan”. Så det var mycket viktigt att jag stannade och tillbringade tid med var och en av dem. Jag fick så många kontakter därför att när Ken var på Roscoe, var det ett sådant internationellt centrum.

Kommentarer om Lärandet

Det var intressant att när jag lyssnade på varje lärare att den Helige Ande gav mig kommentarer på varje undervisning. Det var helt och hållet för min egen insikt. Även när jag tittade in på Endeavor Academy i Wisconsin, eller andra sidoskott till Kursen, fick jag denna kommentar.

Den Helige Ande kunde säga när jag arbetade med Ken: ”Metafysiken är mycket tydlig här”. När jag var med Tara Singh talade den Helige Ande om för mig att det fanns en riktig hängivelse här, stillheten och vördnaden som kom in i undervisningen skulle jag lägga märke till, vilket var viktigt. Som du vet är Kursens metafysik så djup och bortom många andligheter, att det var som om den Helige Ande bara fyllde i: ”OK, detta är bra, detta är ett gott exempel”, etc.

När jag gick på Endeavor Academy fanns det många slags metafysiska förvrängningar och missförstånd och ett fokus på egenheter, saker som fysisk återuppståndelse. Och den Helige Ande sa: ”Nej, det är fel. Ken har rätt”.

Hos Robert Perry på Circle of Atonement, fanns det en betydande undervisning också. I de flesta fall lyckades den Helige Ande klargöra saker för mig. Det var mycket nyttigt därför att precis som var och en som studerar Kursen hade jag massor av frågor om metafysiken och dess tillämpning, att ta allting hela vägen och sikta på soningen.

Det var intressant att resa, undervisa, leva på donationer och möta det som människor möter, därför att det gjorde att jag fick ett praktiskt, handgripligt arbete med Kursen. Ibland vägleddes jag till en Kursgrupp eller en väns hus och jag blev tillsagd: ”Du skall stanna här”, eller jag kunde gå till en grupp och kunde höra: ”Vänta”, tre människor kunde bjuda in mig till sig och den Helige Ande kunde säga: ”Följ med Frank”, eller vem det kunde vara.

IP: Mycket specifika instruktioner!

DH: Ja, de gjorde mitt liv så mycket enklare. Det var som att ha en välgörande, älskande vägledare i mitt sinne, som kände mitt bästa och var villig att tala om det för mig.

IP: Framgick det senare varför du vägleddes att följa med Frank, hellre än med John eller Susan, eller vem som helst?

DH: Ja, jag var förvånad över hur saker uppenbarade sig. Ibland kunde jag vara med dem under flera dagar och vi gick in i något som var ett djupt problem för dem. Och där fanns alla sorters synkronicitet. När det var dags att fortsätta, var det verkligen dags att fortsätta. Denna insikt fanns alltid var och varannan dag när jag var på resande fot, att det var dags att fortsätta. Om jag tvekade eller stod emot vägledningen, kunde jag snabbt se att jag behövde beakta det, eftersom det annars inte kändes bra.

Andliga Sökare

IP: Hur är ditt liv nu, jämfört med hur det var förut innan Kursen dök upp?

DH: Det var ganska stängt och isolerat. I barndomen och under gymnasiet och universitetet var jag en enstöring. Idag till exempel är det första dagen på en och en halv månads resa  som skall ta mig till Australien, Fiji och Hawaii. Jag möter tusentals studenter som studerar En Kurs i Mirakler och andliga sökare varje år. Och många av dem är helt nya. Det är extraordinärt annorlunda för mig från att vara vald till den tystaste i min sista årskurs. Nu har jag många livslånga vänner - eftersom vi delar samma syfte. Jag känner det som att jag har alltid känt dem. Det finns en mycket annorlunda kvalitet. Om någon på den tiden hade visat en bild av hur mitt liv skulle se ut nu, skulle jag antingen ha sagt: ”Det kommer aldrig att vara jag” eller jag skulle ha blivit skräckslagen av det.

IP: Hur lycklig och fridfull är du nu, om du jämför?

DH: Då var jag desillusionerad, uttråkad och trött på hur världen var. Nu finns det en vibrerande energi. Jag älskar att göra det jag gör och det kan ändra sig när som helst och jag är OK med det också. Det har varit en enorm förändring.  Jag kan inte jämföra de två.

IP: Är du OK med allting? Trycker man på dina ”knappar”?

DH: Nej, det gör man inte. Det är grejen med upplysning. Jag kan inte komma ihåg när jag senast hade en dålig dag. Det är underbart. Jag tror att det är enda anledningen till att människor bjuder in mig. Jag får så många inbjudningar och om jag inte var lycklig hela tiden så kan jag inte tänka mig någon annan anledning. Jag vet att människor tycker om Kursen, men det finns många, underbara lärare och böcker därute. Det finns en djup förening som jag känner med människor och de bjuder in mig igen och det har sporrat mig.

IP: Tror du inte att människor också tycker om lärare de kan identifiera sig med, som också går igenom problem de kan relatera till?

DH: Ja, det tror jag. Det är nyttigt att läsa i Bibeln om Jesus 40 dagar i öknen då han blev testad av Satan eller gick igenom sina rättegångar och prövningar. Jag har tagit del av en hel del som jag kallar Davids Liknelser, så jag är transparent på det området. Jag tror att det ger en starkare förening. Jag tror att människor behöver relatera till någon de kommer att lära sig ifrån, annars är det mera som att ha en främling där. Liknelserna är exempel som verkligen har hänt. När människor går igenom samma saker, är dessa exempel användbara.

Jag använder filmer en hel del. Jag har varit i 22 länder och Hollywood är stort överallt. Så jag kommer att visa en kvantfysisk film, Truman Show och Matrix. Den Helige Ande gav mig boken the Movie Watcher´s Guide to Enlightment (Filmtittarens guide till Upplysning), vilken människor ger respons på. De har blivit utbrända på kyrkan, och till och med på metafysiken, men de älskar filmerna.

Det som avslöjar mer än allt annat är metafysiska filmer. Jag hade ett möte i Venezuela en gång med filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Där fanns en kvinna som hade studerat Kursen i 14 år och hade aldrig haft en mystisk upplevelse. Mitt i filmen när den Helige Ande strömmade in, hade hon sin mystiska upplevelse och kom fram till mig med tårarna forsande utför kinderna.

IP: Du talar under filmen?

DH: Jag ger den Helige Andes kommentarer under filmen och jag berättar för människor i förväg, vad de skall titta efter. Jag förbereder så att människor är redo och öppna. Den Helige Ande tillhandahåller sådana insikter så att människor får kraftfulla upplevelser under filmen, precis som om den var en del av deras meditationsövning.

Upplysning

IP: Berätta för mig om upplysning. Du talar om att vara upplyst. Vad betyder det från En Kurs i Mirakler synvinkel?

DH: För det första  är det ett konsekvent sinnestillstånd. Jag ser inte upplysning som en delvis sak. Jag tänker på den som en ”förlåten värld” eller ”den lyckliga drömmen” som Jesus talar om, där det fortfarande är en dröm, du varseblir fortfarande världen, men där finns inga dömanden av den. Till exempel, för några år sedan reste jag genom Australien och min vän som var tillsammans med mig, sade till slut till en av grupperna: ”Det är förbluffande att resa tillsammans med någon som inte dömer någonting”. Han sa att han hade ätit en pizza tillsammans med mig och sagt: ”Är det inte en god pizza? Och jag bara log mot honom. ”Han kunde inte ens bedöma pizzan!” Han blev så euforisk och vimmelkantig att han måste tas ner på jorden. Så jag frågade honom vad han behövde. Han sade: ”En flaska vin och en stor biff.” För mig är formen oberoende, så jag gick och tog en flaska vin och en biff tillsammans med honom.

IP: Och du tyckte om det utan att döma det?

DH: Ja. Det var mera som ett stöd - ett sätt att förena mig med honom – eftersom det var något han kände sig bekväm med. Så när människor säger: ”Låt mig laga ditt favoritmål”, frågar jag bara: ”Vilken är ditt favoritmål?” De berättar för mig och jag säger: ”Varför tar vi inte det?” Så vi får båda en bra stund, därför att det är bara en bakgrund för att förenas. Det är inte så mycket av ett val av saker, utan av vad som kan användas.

Det är så mina relationer har försvunnit, också, i den mening vi brukar tänka, i mänskliga termer, om vilka vi är tillsammans med, hur länge vi har varit tillsammans med dem och ”partners”. För mig handlar det mera om vad som tjänar helheten. Jag ser på relationer som arrangerade av Anden för att tjäna det hela, som motsats till att fokusera på en person eller en partner.

Förväntningar resulterar i irritationer

IP: Har du preferenser – människor du tycker om att vara med eller särskilda saker du tycker om att göra för nöjes skull?

DH: Nej, de har faktiskt försvunnit. Det är också en del av det upplysta stadiet tror jag, i den meningen att även om man bara har lite sympatier här eller där, finns det alltid förväntningar knutna till dessa sympatier. Och dessa förväntningar resulterar i irritationer. Som Jesus sade, de är som en ”slöja som dras över intensivt raseri”.

IP: Hur tar du dina dagliga beslut som t ex att gå till affären på morgonen, att gå och fiska eller vad som helst?

DH: De saker jag gör har mer av en kommunikationsfunktion. Som det står i Kursen är kroppens syfte att låta Guds Röst tala genom den. Så på morgonen är det mycket spontant. Jag har faktiskt ingen agenda. De senaste 20 åren har den Helige Ande schemalagt mig i människors liv, på konferenser och workshops, eftersom de är omgivna av tid. Det spelar ingen roll för mig, men jag ser att det är till hjälp att vi kommer samman. Ett lyssnande äger rum. Om jag är ensam hemma måste jag sätta en magnet med en lapp på kylskåpet för att komma ihåg vilken dag jag ska gå ut med soporna, eftersom jag inte håller reda på dagarna. Det är nästan som en andlig demens, eller något liknande, eftersom jag endast lever i nuet och jag tänker inte på dessa saker. Men när jag reser kommer den Helige Ande in och är mycket uppmärksam med saker som flygtider, hotell och tal. Det är mer som om allt ges till mig.

IP: Det låter som om du är öppen för möjligheter, går med flödet och ser vad som händer denna dag – vem som dyker upp.

DH: Precis. Jag har en mobiltelefon, jag går in på Internet och jag försöker vara tillgänglig. Så finns det tider då allt försvinner, när det är tystnad, ingen ringer och det är bara en tid av stillhet. Och jag känner att det också är en gåva. När det är meningen att jag skall vara i rörelse är jag det och när det är meningen att vara stilla, då... är sinnet stilla.

Djupt in i Kursen

IP: Var det en särskild händelse som gjorde att du blev upplyst, eller var det genom att konsekvent arbeta med Kursen?

DH: Det kom gradvis. Eckhart Tolle talar om att han satt på en parkbänk när han plötsligt fick en smäll! Buddha vandrade och under hans fötter uppenbarade sig lotusblommor. Min var mera gradvis, genom att bara fortsätta. När jag ser på mitt tidiga liv, hände inga dramatiska saker. Några aboriginer talar om att skifta form, eller övernaturliga fenomen. När jag gick verkligt djupt in i Kursen, började jag uppleva övernaturliga händelser. Jag hade faktiskt en ”uppväcka från det döda”-upplevelse, som Jesus hade – verkligen extrema saker som jag inte kunde ha förutspått. Jag började läsa sinnen. Jag kunde sitta ner för att meditera innan en workshop och det var som att ha en gigantisk parabolantenn, som plockade upp alla tankar, dömanden, svartsjukor, etc. från människorna som väntade i nästa rum. Jag kände det som om jag inte hade ett privat sinne. Jag visste inte vilket stadium jag var i. Det var intensivt.

Allt eftersom jag gick djupare in i det, gav den Helige Ande mig intuition om vad som kunde vara till hjälp att arbeta med  och jag reagerade inte på de attackerande tankarna mer. Jag blev visad att jag kunde ”inte skadas av annat än av mina egna tankar”, men att de inte var verkliga tankar. Jag blev mera som själva vittnet, jag var inte involverad..

IP: Säger du att du bokstavligen uppväckte en död person?

DH: Ja, jag hade en sådan upplevelse. Det var mycket förvånande, eftersom man inte förväntar dig sådana saker. Jag stannade vid en livsmedelsaffär för att köpa mat till min mormor. Den morgonen gjorde jag Arbetsbokens lektion: ”Det finns ingen död. Guds Son är fri”. Jag repeterade den i mitt sinne, som om den var ofrivillig. Den rullade genom mitt sinne. I livsmedelsaffären låg en kvinna på golvet, hon andades inte. Jag såg på, medan denna idé från Arbetsboken gick igenom mitt sinne. Sjukvårdspersonal som arbetat med henne ett tag, tog ett steg tillbaka. Medan jag plockade till mig matvarorna, kände jag en stark energi inuti mitt bröst och i området kring ”tredje ögat”. Sedan började kvinnans diafragma röra sig igen. Den mest slående saken var hur naturligt det kändes, inte som om jag uppväckte döda i bokstavlig bemärkelse, utan mer som en symbol på undervisningen att: ”Det finns ingen död. Guds Son är fri”.  Jag ser också hur symboliskt det är att Jesus verkar komma ut ur graven, eller uppväcka Lazarus från de döda. Jesus hade ett mycket större budskap att lära oss om sinnets återuppståndelse och soningen.

IP: Verkligen! Varför återuppväckte han inte vem som helst från det döda? Nej, han använde dem som exempel.

DH: Ja, det var känslan. Den kändes mycket naturlig. Jag betalade kassörskan och gick till min mormor utan att tala om det.

IP: Du tycks verkligen ha roligt med allt detta.

DH: När du går genom mörkret till ljuset och mörkret kommer upp, känns det inte bra, men Kursen säger att den Helige Ande behöver lyckiga elever. Jag har alltid tyckt att det har låtit mycket bra. Jag kan nu se hur upplysning och konsekvens kommer mycket snabbare när min tillit till den Helige Ande växer. Då blir det mycket roligare. Jag skulle inte göra det om jag inte kände glädje och lycka. Jag skulle göra något annat som var roligt. Så jag vill verkligen framföra till människor att det behöver inte vara smärtsamt, som människor får det att bli. Det kan vara roligt.

IP: Tack så mycket.