Nätverket En Kurs i Mirakler

Birgitta Norrbin berättar om upplevelser av heliga ögonblick. Från Mirakelnytt nr 3 2008.

Det kom ett anrop från Agneta där hon bad oss berätta om upplevelser av heliga ögonblick - "stora" eller "små". Och eftersom "alla uttryck för kärlek är maximala" så bör det inte vara någon egentlig skillnad på dem. Möjligen varierar min förmåga att acceptera miraklet från ögonblick till ögonblick.

Det första som jag av någon anledning kom att tänka på hände för många år sen nu - kanske det får illustrera att de heliga ögonblicken inte är begränsade av tid och rum. De sparas i "evighetsbanken", och den drabbas aldrig av vare sig kriser eller förluster och den omgärdas inte av murar. Alla är fria att ta del av innehållet närsomhelst.

Då/nu satt jag framför TVn och tittade på ett program från ett flyktingläger någonstans, något som kan kännas smärtsamt  och förfärligt. Så riktades kameran mot en gammal man som satt framför en tältöppning, en bild av grå hopplöshet och förtvivlan. Han såg rakt in i kameran. Då kom tanken till mig att detta var ett rop på hjälp, ett rop på kärlek - och att det var mitt eget rop på hjälp och kärlek. Omedelbart ersattes den smärtsamma känslan av en kärlek och visshet så stor att den omfattade inte bara den gamle mannen, situationen och mig själv, utan allt. - Det känns lite valhänt att skriva om upplevelser av det här slaget, för i den stunden finns inga ord eller tankar. Det räcker egentligen med att säga att jag då mottog och gav fullkomlig kommunikation.

Andra upplevelser av heliga ögonblick jag gärna vill nämna är sådana som inträffat i samband med olika religioner. Jag har aldrig varit "religiös" i den bemärkelsen, men med kursen som bakgrund är jag naturligtvis inte heller någon "motståndare". För någon tid sedan följde jag med en väninna, som är katolik, till en mässa här i Malmö. Jag gick in för att göra som de andra och jag gick också fram till altaret för att få välsignelsen. I det ögonblick prästen lade handen på mitt huvud uppstod den "fullkomliga kommunikationen". Omtumlad, och kanske kan jag kalla det, förvånad, gick jag och satte mig igen. När mässan var slut gick vi runt lite i kyrkan och hamnade framför ett särskilt altare till helgonet St. Anthony. Jag var fortfarande inne i min djupa upplevelse och kände hans närvaro starkt, och utan åsikter av något slag. Senare hade jag vid ett par tillfällen känslan av att han var närvarande igen. Utan några tvivel och helt naturligt. Jag hade berättat om händelsen för min väninna och hon antydde då, lite försiktigt, att jag kanske skulle bli katolik efter detta. Men nej, den tanken hade jag aldrig själv - jag ser det bara som en del av min förlåtelseprocess.

Liknande upplevelser har jag haft i andra sådana sammanhang. En gång i en moské i Indien, dit vi blev inbjudna som gäster. Även där till min egen förvåning, måste jag erkänna. I tempel och i andra "andliga" sammanhang har det kanske känts mera självklart, och även i protestantiska kyrkor.

Jag minns t.ex. en gång när jag gick omkring i domkyrkan i Lund tillsammans med en grupp människor som hade en annan andlig tillhörighet. Plötsligt "föll den Helige Ande över mig", för att uttrycka det så, och jag kände: "Här också!" - men utan ord.

Jag tänker mig att i kyrkor, tempel, moskéer m.m. har många människor samlats under tidernas lopp, och var och en med sin hängivenhet och sin längtan sänt böner till någonting eller någon som ligger bortom den begränsade tillvaron i deras liv.

Rikliga tillfällen till heliga ögonblick av olika styrka och grad får jag naturligtvis också när jag läser kursen. Där finns en kommunikation som man bara behöver koppla in sig på och ta emot. Ibland blir alltsammans "för starkt", och då får jag ett behov av att gulla med ego-tanken ett slag. Det kanske är ett "försvar", det är möjligt, men häromdagen fick jag en bild av att egot bara ska smälta ner - om värmen blir för hög börjar det spotta och fräsa i pannan och brännas fast. Den varsamma vägen.- Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag under alla omständigheter måste vara obönhörligt uppmärksam på vad som pågår i det luriga sinnet.

När det där "behovet" tränger på, går det utmärkt att t.ex. sätta sig framför TVn. Där finns det alltid något att förfasa sig över eller låta sig distraheras av. Men inte heller där sitter man "säker" - det finns olika kanaler, 1:an och 2:an. Med ett lätt tryck på fjärrkontrollen kan man gå över från 2:an till 1:an. Det kanske är samma program, men skillnaden är himmelsvid vad gäller innehållet. Eller för att säga så här - på 2:an går det bara gamla repriser.

I mitt klassrum av relationer och vardagliga situationer ser jag också hur lätt de gamla repriserna spelas upp. Varför i himlens namn jag går med på att se dem igen och igen det fattar jag inte. Men jag vet att jag har valet och att det heliga ögonblicket alltid ligger inom räckhåll.

Tack för att ni alla är en källa till påminnelse!
Birgitta Norrbin