Nätverket En Kurs i Mirakler

Lena Håkansson berättar om ett besök på Foundation for A Course in Miracles i Kalifornien i april 2010. Från Mirakelnytt nr 3 2010.

I början av april 2010 möttes vi på Arlanda, Kajsa från Stockholm och Lena från Trollhättan. Vi hade faktiskt aldrig träffats in real life förut, bara samtalat ett antal gånger per telefon. Och mailat förståss, inför den förestående resan till Kalifornien och seminarierna på Foundation for A Course in Miracles. Det var Kajsas tredje resa till Temecula och Lenas andra.

Vi hade mycket att prata om under de bortåt tjugo timmarna flygturen tog, inklusive mellanlandningen i Chicago. Kajsa hade hyrt ett hus åt oss i Temecula och Lena hade sett till att en hyrbil väntade på John Wayne-flygplatsen i Orange County, Kalifornien. Vi hamnade i eftermiddagstrafiken i Los Angelesområdet, så bilresan mellan flygplatsen och Temecula tog dubbelt så lång tid som vanligt, över tre timmar (never underestimate the traffic jam in LA!).

Det var sent på kvällen och mörkt då vi så småningom letade oss fram till huset som låg i ett stort villaområde på andra sidan motorvägen utifrån var centret för FACIM är beläget. Man kan få uppfattningen att Temecula är en liten avsides kalifornisk håla men det som är en håla med amerikanska mått mätt är betydligt mer vidsträckt utifrån vårt europeiska perspektiv. Även huset var stort; vi kunde välja bland fyra sovrum och tre badrum. Utanför fanns en fortfarande övertäckt pool. (Tyvärr inbjöd vädret under vår vistelse aldrig riktigt till bad; det var en ovanligt kall april).

Återstod bara på kvällen att skaffa lite frukostmat, vilket höll på att sluta med en förskräckelse… På väg tillbaka från köpcentret kom vi ut på fel gata (alla gator ser likadana ut) men den här gatan hade blinkande röda ljussignaler eftersom det pågick ett vägbygge. Plötsligt hade vi en motorcykelpolis efter oss! Vi hade inte stannat vid det blinkande rödljuset, som man skulle göra, utan bara försiktigt korsat gatan. I USA måste man stanna! Som tur var, var det en snäll motorcykelpolis som förstod att han hade med två förvirrade och ofarliga svenska turister att göra  -  dessutom utan körkort. Han släppte oss vidare och så småningom letade vi oss tillbaka till huset.

Efter en dags acklimatisering till den kaliforniska tidszonen började det första seminariet på lördagen. ”To give the gift is to make it yours”. Samlingssalen på FACIM var välfylld, där satt uppskattningsvis 150 deltagare.

Som vanligt tycktes alla känna alla och Kenneth Wapnick tycktes kunna allas namn utan att titta på namnskyltarna. Stämningen var avslappnad och kärleksfull och även Kajsa och Lena kramades om.

Vad seminariet handlade om? Citatet kommer från ”Välj en gång till”; sista avsnittet i textboken, kapitel 31: ”Men detta är ett sant seende som ni måste dela med alla ni ser, för annars kommer ni inte att se det. Att ge denna gåva är det sätt på vilket ni gör den till er” (T.31.VIII:8). Det ”sanna seendet” syftar på att du och jag är som Gud skapade oss, tillika som alla andra, och inget annat. Vi bör inte låta något i den här världen få oss ur tillståndet av vår ursprungliga frid. En fråga att ställa sig själv i detta sammanhang är: Skulle Jesus se det här (den här personen) på detta sätt?

Ett annat sätt att säga samma sak är: Om du inte välsignar tar du välsignelsen från dig själv. Det är vår uppgift, vårt ansvar, att korrigera vårt felaktiga seende  -  för att därefter inse att det inte finns något ”seende”. ”We wrote the script”. Det var vi, utifrån egots perspektiv, som skrev manuset och vi som följer det. Vilket betyder att vi som har blivit givna allt inte är ”berättigade till vår bitterhet” (lektion 195). Det är vår dröm.

Som ett sidospår under seminariet  -  svar på en fråga från publiken  -  fick vi veta att en ”snabbversion” av ACIM enligt Kenneth kunde vara lektion 5 och 34: ”Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror” och ”Jag kan se frid i stället för detta”. Bra att komma ihåg i denna stressade värld om vi behöver kortfattad vägledning.

Tredagarsseminariet som i vanlig ordning började på söndagen, hette ”Undoing The Wall of Specialness”, och handlade om hur vi bygger upp världen omkring oss (med kroppen som mest utmärkande symbol) för att både hindra oss och skydda oss från att se med den Helige Andes förlåtelse. Kenneth introducerade och avslutade seminariet och dessemellan föreläste bland annat RoseMary och Jeffrey.

Jeffreys föreläsning hade en intressant vinkling. Han utgick från faktumet att vi egentligen inte känner till Himlen, som i kursen också kallas Verkligheten, Etthet, Kärlek, Liv, Gud, Själv, Kunskap och illustrerade Himlen med en stor tom whiteboard-tavla. I den här för oss ofattbara Ettheten uppstod den lilla galna idéen (tiny mad idea), att vi kunde vara något annat. På den vita tavlan ritade han så en pytteliten prick och sa, att pricken är en (”pointless point”) -  den finns inte! Det enda som finns är tron på att den finns! Vi har en (felaktig) tro på att ACIM ska hjälpa oss att få det bättre inom muren av speciellhet, men Jesus bryr sig inte om något på den här sidan Himlen; det är ju bara vår tro på muren som upprätthåller den. Jesus är enbart intresserad av att befria oss från denna felaktiga tro.

Att det blev dessa två seminarier berodde på att det fanns möjligheter att få ledigt från våra respektive arbeten just då. Ett besök på Facim leder ofrånkomligt till en ökad förståelse av ACIM´s metafysik, enligt vår åsikt. Enligt Kenneth menar en del deltagare att han säger samma sak vid varje seminarium och att det enda som skiljer är färgen på hans skjortor. Därför är han noga med att ha snygga skjortor!

Avslutningsvis: En minnesanteckning från seminarierna är något som påpekades ett flertal gånger och orsakade en liten ”tankevurpa” varje gång: Kursen är ett skämt, precis som världen och egot  -  skratta åt alltihop! Ta inte ditt lilla liv på allvar!  -  Du är ju musen som ryter åt universum!