Nätverket En Kurs i Mirakler

Ki Myrbäck berättar om med- och motgångar i studiet av Kursen. Från Mirakelnytt nr 3 2010.

Jag undrar ibland hur ni alla kära En Kurs i Mirakler-lärjungar och lärare lever med Kursen i vardag som till fest. Vi är ju så hängivna och vi ger inte upp, vi vill klara av Jesus Kurs och Han säger att det är bara ett arrogant ego som påstår att vi inte skulle kunna det!

Det har jag tagit fasta på! En riktigt envis liten elev är jag som bestämt sig för att hon skall minsann klara den här Kursen, så det så.

Hur ser det då ut, har den lilla eleven gjort några framsteg?

Länge såg det ganska fruktlöst ut. Än dansade jag av lycka runt i vardagsrummet med Kursen i min famn när jag läste t ex ”Spirit am I a Holy Son of God, free of all limits, safe and healed and whole, free to forgive and free to save the world” eller också grät jag uppgivet för Helige Ande hade ju inte svarat och bekräftat detta underbara faktum, som Jesus sagt att Han skulle.

Som om det nu inte räckte med det …. Några av mina nära vänner sa att dom behövde bara meditera för att uppfyllas av ljus och Guds Kärlek. Jaha det är som när jag var barn, ”Christina är stor, hon får klara sig själv, Gud har som Mamma fullt upp med de gulliga små.” Gud har vänt sitt ansikte ifrån mig, brukade jag tillägga och lägga ytterligare ved på brasan av förtvivlan. En hängiven En Kurs i Miraklerlärare sa så rart: ”Om du har gjort alla lektionerna som det står, så måste du bara uppleva Guds närvaro.” Sagt och gjort, börja om från början igen och denna gång klara lektionerna precis som Jesus säger, det hade jag ju faktiskt aldrig lyckats med. Jag hann inte längre än till L 41 då det stolta projektet strandade! Där stod det så uppmuntrande ”It is quite possible to reach God. In fact it is very easy, because it is the most natural thing in the world. The way will open if you believe that it is possible….sooner or later it is always successful.” Redan efter några veckor med Kursen, veckor och hur många år har jag läst Kursen? Den var nära att hamna i brasan, i stället blev det golvet där den fick ligga och skämmas och då och då sparkade jag runt den på golvet. Detta roade jag mig med i några dagar. I längden var det ju inte kul att vara en tjurig fyraåring och stortån på högerfoten gillade inte aktiviteten heller.

Så jag plockade väl upp Kursen då, det där blev jag ju inte lyckligare av. Och jag hade ju för en femton år sedan då Kursen som genom ett mirakel landat i min värld och jag stod där invid spetsgardinen i mitt sovrumsfönster med boken mot mitt bultande hjärta och sa till mig själv att jag ville bli ”a teacher of God and save the world”, nej ge upp det fanns och finns inte i min värld, ett liv utan Kursen kändes och känns helt otänkbar, för det måste jag ju inte läsa i den varje dag, även om jag nästan alltid väljer att göra det. Jag har valt att nu läsa den på engelska igen, det var så den kom till mig och engelskan är så poetisk, så vacker vilket bidrar till hänförelsen. Sedan är det intressant att se alla mina gamla understrykningar och kommentarer. Jag förstod och tog till mig och ändå ….. så har jag inte lyckats manifestera detta inom mig, så att det är den sanning jag lever fullt ut. Fortfarande går jag i taket när jag upplever att mitt lilla rovdjur till lillasyster återigen roffar åt sig, tar för sig på min och andras bekostnad.

Mina absoluta mörkaste, uppgivna tider i livet har varit när jag helt dukat under för fasanfull känsla av skuld för att jag varit avundsjuk och missunnsam mot henne. Såg mig själv som en vidrig skadeinsekt man helst borde sätta en stålklack i. Trots att jag då läst Kursen i flera år och t o m strukit under i kapitel 31 att inte falla för frestelsen och se mig själv som fylld av synd och skuld och skam. Men en lycklig dag ”satt” det där och jag dansade runt och sjöng ”Thank you Jesus, thank you Jesus” för nu skulle jag ju titta på allt elände tillsammans med Honom och så skulle det undan för undan blekna bort. Och det bleknade men kvar fanns ändå den där lilla övergivna storasystern som inte fick ta plats, inte var värd att bli älskad för den hon var, vara snäll och lydig och duktig då möjligen …. Och så började jag att trösta och älska mitt inre barn istället för att klå upp och läxa upp det och kalla det för gamla kärring som borde …. Ett litet, nej stort paradigmskifte inom eleven. Det är väl så att plötsligt når Helige Ande fram med sitt budskap och det är som det står i Kursen att när ”I am ready” då så…! Vad då ready, ryter jag, ”I am ready NOW!” Vill vara men är det uppenbarligen inte. Det är verkligen ”a mind training Course” och ett segt, dagligt, ihärdigt arbete år ut och år in. Det sista ville jag helst inte skriva, om åren, men så är det ju.

Och visst går det framåt, uppåt och allt som oftast känner jag mig som mitt fyraåriga lilla barnbarn när hon klättrat högst upp i klätterställningen och utan att hålla i sig ropar, jag kan jag kan, och bara håller fast sig med knäna och viftar med armarna till Mormors fasa.

En oförglömmelig dag hörde jag Helige Ande säga ”Hur tror du att du skall kunna uppleva Guds Närvaro om du går omkring och deklarerar att Han vänt sitt ansikte ifrån dig?!” Så tog jag då ett gigantiskt kliv på vägen hem till Gud och Hans kärleksfulla famn.

Allt detta är flera år sedan nu och med lite god vilja ville jag då se det som att härifrån gick jag ”with mighty companions”. Dom där ”mighty companions” gjorde ju inte så mycket väsen av sig precis, så det var väl då som det också står i manualen ”att Guds lärare har inte kommit så långt som han tror”. Tack för kaffet, som man säger.

Åren gick men aldrig någonsin mer har jag tänkt ens att Gud har vänt sitt ansikte ifrån mig! I stället tänker jag ”I am surrounded by the love of God” ” Father you stand before me and behind and beside me whereever I see myself in every sound I hear and every hand that reaches for my own.” Jag fylls av salighet. Detta och massor av andra underbara citat finns där inom mig och blossar upp som stjärnskott på min inre himmel inte minst när jag är ute och strövar runt på outsägligt vackra södra Öland. Då känner jag nästan alltid att jag bara skulle vilja vara ett litet fridfullt vajande grässtrå i Guds gröna gräsmatta.

Tänk om jag nu skulle ta och göra det jag deklarerade i början av denna långa inledning, nämligen hur jag lever mitt liv med Kursen.

Nåväl, efter den lilla morgonrutinen sätter jag mig i min soffa och i bästa fall ser solen vältra sig upp över Alvaret. Därefter tar jag ett ACIM-kort, som leder mig vidare in i Kursen. Alltid när jag har eller tycker mig ha ett problem, eller är i en process så är det som ”någon” plockat upp precis rätt kort och jag får då mina fullkomligt hejdlösa skrattanfall. Jag kan bara inte sluta, för så fort jag tänker på ordet eller meningen så börjar jag om igen.

Det var förra året som jag helt oväntat upplevde att det ÄR NÅN här! A mighty companion, HA, Jesus?

Jag hade flyttat hit för vintern och kände mig ensam, meningslös, övergiven, oönskad och tänkte här kan jag ju inte bo kvar, även om jag älskar Öland och mitt lilla hem här. Som så många gånger förut bad jag Helige Ande om hjälp genom att be L 365. Uppenbarligen inte     riktigt med hjärtat, för lite cyniskt sa jag till mig själv ”Undrar just hur vägledningen skall se ut!” trodde inte ett ögonblick att jag skulle få någon. Efter en stunds mediterande kom ”Du har flyttat hit och du visste att det skulle vara lite ensamt här och så har du mage att förvänta dig att dina grannar som du knappt känner skall bjuda dig på middag!” Där kom min första hejdlösa skrattsalva. Hur absurd får jag vara? För många år sedan grät jag en liten skvätt nästan dagligen, nu skrattar jag när jag får mina återspeglingar hur absurd jag är när jag identifierar mig med min lilla ego-personlighet.

Jag vet ju vad Jesus försöker få mig att slutgiltigt välja, nämligen att se Kristus-ljuset i alla mina bröder, inte se dem som kroppar, och mer eller mindre uppblåsta egon. Det gör jag oftast, som det känns MEN inte med lillasystern. Det liksom vill sig bara ibland, lite grann på prov liksom. Jag upplever det som ett jättestort problem, varför kan jag inte släppa dömandet? Med en trött suck satte jag mig i soffan och HA serverade mig följande:

Kap 21. I en bit in på 3: ”Din fråga är huruvida de medel genom vilka den här kursen lärs in kommer att skänka dig den glädje den utlovar. Om du trodde att den skulle det så skulle inlärningen inte vara något PROBLEM! (Gapskratt) Du är ännu inte någon lycklig elev eftersom du fortfarande är osäker på om sant seende ger dig mer än dömande gör och du har lärt dig att båda kan du inte ha”.

Det var bara att konstatera att jag vill hellre ha rätt än vara lycklig. Och skratta åt det.

För att nu ge några fler exempel på Jesus feedback under mina morgnar.

Instoppad i Kursen låg en gammal lapp, som bokmärke för en viktig sida, så fick jag för mig att jag skulle se vad som stod på den. Det visade sig vara vad jag önskade släppa och förlåta inom mig själv. Lätt skakad insåg jag då att det hade jag då inte lyckats med helt och hållet. Jesus serverade mig då inledningen till kap 15 ”Can you Imagine what it means to have no cares, no worries, no anxieties, but merely to be perfectly calm and quiet all the time? Yet that is what time is for; to learn that and nothing more. …. One source of perceived discouragement from which you may suffer is your belief THAT THIS TAKES TIME AND THAT THE RESULTS OF THE HOLY SPIRITS TEACHINGS ARE FAR IN THE FUTURE: THIS IS NOT SO”. Lars Solstråle brukade yla som en varg när han kände sig lycklig, det har jag tagit efter och nu ylade jag ”Uuuuuu..uuuuuu” och slungade segervisst min lilla lapp på golvet. Åååå så underbart! Det är ju bara att bestämma sig ”The power of decision is my own!” L152. Sedan fick den lilla lappen ligga där som en påminnelse ifall jag skulle frestas att plocka upp den i mitt sinne.

En annan gång när jag var alldeles ifrån mig av oro för att mitt lilla barnbarn skulle vaccineras mot svininfluensa så kom Jesus till min undsättning: ”What can be real in blind imaginings of panic born, what would you wish to keep in such dream. Your wildest misperceptions and blackest nightmares all mean nothing.” Så kunde jag då andas ut och lugnt lägga min oro i Guds famn.

Jag har nått den aktningsvärda åldern av 74 år och det gamla skrovet gnisslar ibland betänkligt. Mitt ego levererar snabbt massor av kreativa tips om möjliga sjukdomar och åldersrelaterade besvär. Men Jesus var snabb på att replikera: ”Sickness is a way of demonstrating that you can be hurt. ……. It dictates endless prescriptions for avoiding catastrophic outcomes.” Jag bara kunde inte sluta skratta. Sedan dess säger jag bara till mig själv om min lekamen inte beter sig som den borde: ”Only my perception of the body can be sick.”

Till min fasa så ibland dyker min roffande lillasyster upp i någon annan medsyster och som blixten från klar himmel slog det till bland oss kyrkvärdar!!!! Förfärad — det är ju sig själv och sina reaktioner man är rädd för, skall jag nu gå igång och få en process med den kvinnan, skall det aldrig ta slut  -  Jesus gav mig svar på tal omedelbart: L 181 ”Perception has a focus. It is this that gives consistency to what you see. Change but this focus…” Polletten trillade ner som man säger och jag kunde inte annat än gapskratta igen. Vi skall inte tala om hur det går i praktiken.

Praktiken ja! Hur länge skall jag hålla på att släppa Helige Ande, Jesus hand och greppa egots? Jag inbillar mig att jag är en sådan hängiven liten elev och ändå …. Jag tänker allt som oftast att idag skall jag en gång i timmen sätta mig ner och minnas det citat som jag valt som mantra för dagen. Tror ni att jag lyckas med det? Aldrig! Några framgångsrika dagar kan jag klara det fram till lunch, sedan gastar egot ”Skall jag sätta mig redan igen! Skall jag poppa upp och ner på den här soffan hela dan?!” Så hängiven är den här eleven. Det får räcka med att ha lektionen eller citatet som ett litet mantra i huvudet. Denna dag har jag valt:

”I walk to God, pause and reflect on this. Could any way be holier or more deserving of your effort, of your love and of your full intent? What way could give you more than everything or offer less and still content the Holy Son of God.”

PS. Vore roligt att höra någon annans ”liv” med Kursen. DS