Nätverket En Kurs i Mirakler

Anki Elenius berättar om hur hon använt En Kurs i Mirakler för att förbättra en ansträngd relation. Från Mirakelnytt nr 3 2010.

Jag fick upprepade gånger till mig att jag skulle se på min relation till en vän. Jag slog bort det om och om igen. Lyssnade inte. Så en dag var jag redo. I efterhand kunde jag se vägen som lagts ut för mig så att jag skulle kunna släppa taget om ännu en av egots övertygelser.

Jag satte mig ner och frågade vad detta handlade om ”Se på din relation.” blev svaret.

Jag väntade och min vän framträdde i mitt inre. Och en känsla av obehag. Den var välbekant! Jag hade lekt med tanken att lämna honom för att slippa känna som jag gjorde. Men så mycket har kursen lärt mig att problemen inte försvinner för att du undviker dem.

Så jag frågade varför jag kände som jag gjorde. Jag mindes texten jag nyss läst i EKIM som handlade om skuld. Där stod att skuld är en sådan obehaglig känsla att du snabbt projicerar den på någon annan. Du undviker personen och tror att du är av med skulden. Det var precis det jag ville göra! Men det fungerar inte. En tanke lämnar inte sin källa, inte heller en känsla.

Min nästa fråga var: Varför känner jag skuld?

Svaret blev: För att du inte kan fylla hans behov.

Ja, det var så det kändes. Jag kände krav, jag kände mig fången, när jag försökte svara an på hans behov och jag lyckades aldrig.

Behövde jag göra det? Nej, du behöver inte göra det omöjliga.

Ja, det var en omöjlig uppgift. Du kan aldrig fylla egots behov. Det är omättligt.

Jag accepterade att han kände brist liksom jag gjorde.

Jag accepterade att jag inte kunde göra något åt hans problem.

Jag accepterade att det inte var min funktion.

Sakta tonade känslan av skuld bort och ersattes av tomhet.

Jag undrade vad jag skulle göra med detta? Var relationen över, nu när jag förstått?

Svaret kom: Du fyller hans verkliga behov genom att vara den du är och acceptera honom så som han är. Du behöver inte göra någonting.

Jag fylldes av en stilla glädje när jag tänkte på honom. Jag förstod att hans verkliga behov var det samma som vi alla har; behovet av kärlek, att bli sedda som den vi är. Det kunde jag ge honom. Inte med egot men med mitt sanna jag. Och jag insåg att han hade lärt mig allt detta bara genom att vara den han är.

Mitt hjärta fylldes av kärlek och tacksamhet för den gåva han gav mig. Han befriade mig från skuld, inte bara i vår relation utan i alla mina relationer.

När vi möttes nästa gång fanns ingen spänning mellan oss. Fast vi inte talade om det med ord fanns det ett nytt samförstånd. Vi visste båda att vi helats. Att något underbart hänt oss. Så vi går fortfarande tillsammans mot samma mål men med betydligt lättare steg.