Nätverket En Kurs i Mirakler

New Realities Magazine gjorde 1984 en intervju med William Thetford, som tillsamman med Helen Schucman tog emot och skrev ner En Kurs i Mirakler. Intervjun har blivit en klassiker och finns nu i svensk översättning. Översättning: Sven Åkerlund. Från Mirakelnytt nr 2 2010.

 

Ett exklusivt och uppriktigt samtal med en av de två ”dolda personligheterna” bakom manifesterandet av ett av seklets mest outgrundliga och djupgående andliga tankesystem – En Kurs i Mirakler. Tidigare en uttalad agnostiker diskuterar dr Thetford nu öppet sin hemliga roll i att ha nedtecknat Kursen och hur den personligen påverkade honom och hans arbete inom psykologin, liksom de prestigefyllda befattningar han upprätthöll som professor i medicinsk psykologi vid Columbiauniversitetets institution för medicin och kirurgi och som chef för psykologiavdelningen vid Presbyterianska Sjukhuset i New York.

New Realities Magazine: Vilket inflytande fick ”En Kurs i Mirakler” på ditt liv som en av de båda personer som var ansvariga för dess nedtecknande?

William Thetford: Den har förändrat mitt liv totalt. Jag minns hur jag skrev ut de första femtio mirakelprinciperna som kom genom Helen Schucman hösten 1965 på maskin och insåg att om detta material var sant då skulle absolut allt jag trodde på bli ifrågasatt – att jag skulle behöva förändra  hela mitt trossystem. Vid den tidpunkten trodde jag emellertid att detta skulle vara omöjligt; jag visste inte hur jag skulle kunna göra det. Ändå kände jag att det var ett krav, eftersom materialet som kom genom Helen i det första skedet verkade vara väldigt autentiskt och äkta. Jag var i ett chocktillstånd under en kort period och undrade hur det skulle vara möjligt att genomföra en sådan tvär förändring av min varseblivning av livet och världen. Senare insåg jag att Gud är barmhärtig och begär inte att vi ska förändra oss tvärt och att det skulle finnas tillräckligt med tid för att gradvis börja förändra min varseblivning. Jag tror att det som var viktigt var min villighet till förändring, inte min skicklighet med materialet. Och, naturligtvis, så flyttade jag från mitten av Manhattan, där jag hade bott i tjugotre år, till Tiburon i Kalifornien, någonting som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Jag hade installerat mig i min rutin som New York-bo, och hade känt det som om ”the Big Apple” var universums centrum och den plats jag tillhörde. Den flytten var troligen den största kulturchocken jag någonsin upplevt, och den innebar en tvär övergång från det tumultartade hektiska livet i New York City till stillheten i Tiburon i Kalifornien. Till slut lämnade jag den akademiska världen helt. Först genom att gå i pension från min ställning som chef för psykologiavdelningen på Presbyterianska sjukhuset vid Columbia Presbyterian Medical Center och några år senare genom att ta avsked från min befattning som professor i medicinsk psykologi vid institutionen för medicin och kirurgi vid Columbiauniversitetet.

NR: Var det för att ägna all tid åt Kursen, eller för att utöva andra intressen?

WT: En kombination, tror jag. Efter tjugo år vid Columbia kände jag att det var tid för att lämna det akademiska livet. Det verkade naturligt att lämna när Kursen blev publicerad.

NR: Exakt vilken var din roll vid nedtecknandet av Kursen? Hörde du också en röst?

WT: Både Helen och jag visste från början att detta var ett gemensamt uppdrag, även om jag inte hörde någon röst. Under den tid Helen hörde den inre diktamen var hon inte i stånd till att själv transkribera material direkt, eftersom hon fann Kursens innehåll alltför hotande. Min roll var att erbjuda det ansenliga stöd och den tillförsikt som behövdes varje dag för att Helen skulle fortsätta med sina stenografiska anteckningar. Hon läste sedan upp materialet för mig och jag skrev det på maskin direkt efter hennes diktamen.

NR: Eftersom Kursen också utmanade ditt tros- och tankesystem, varför avvisade du den bara inte, helt enkelt struntade i den?

WT: Mitt intellekt gjorde uppror ibland. Men jag var den som hade frågat efter ”ett annat sätt”, ett bättre sätt, beträffande det extremt stressiga yrkesmässiga sammanhang i vilket Helen och jag försökte fungera. När materialet i En Kurs i Mirakler började komma var det uppenbart för mig att det var svaret på min fråga, det var mycket tydligt att det var svaret. Så att avvisa det eller att ens ringakta det var något som inte ens övervägdes.

NR: Vad var det speciella med det som gjorde det uppenbart att det verkligen var ditt svar?

WT: Kanske det faktum att det var så totalt olikt det sätt jag hade fungerat på genom hela mitt liv. Men materialets äkthet mer än något annat slog mig. Jag visste att Helen inte kunde hittat på detta, inte ens med hennes mycket rika fantasi.

NR: Äktheten..?

WT: Materialet var någonting som överskred allt som någon av oss möjligen skulle kunna föreställa sig. Och eftersom innehållet var helt främmande för vår bakgrund, våra intressen och vår utbildning, var det uppenbart för mig att det kom från en inspirerad källa. Materialets kvalitet var mycket auktoritativt och dess poetiska skönhet förstärkte intrycket.

NR: Det verkar vara mycket ovanligt att du, en etablerad psykolog med två mycket prestigefyllda befattningar, ens skulle överväga att ta till sig ett sådant material om man betraktar din utbildning och de stela principer i den akademiska världen som du utan tvekan instämde i och höll fast vid.

WT: Jag tror att om det inte varit för de extraordinära upplevelser som inträffade under sommaren 1965, hade varken Helen eller jag varit villiga att acceptera materialet hon tog emot. Ni har rapporterat en del av dessa erfarenheter i denna tidning i materialet från Robert Skutch's nya bok ”Journey Without Distance, The Story Behind A Course In Miracles”. Emellertid rapporterades inte vår upplevelse i samband med Mayo-kliniken i Rochester, Minnesota i ”New Realities”. Kanske lika mycket som allt annat utkristalliserade sig den helt nya inriktning vi skulle ta ur denna serie händelser.

NR: Händelsen med Mayo-kliniken inträffade faktiskt i september och Kursen började komma nästa månad i oktober, eller hur?

WT: Jo. Jag hade blivit ombedd att besöka Mayo-kliniken för att undersöka varför de tjänade pengar på sin psykologiverksamhet medan vi på Columbia-Presbyterian alltid verkade förlora pengar. Jag trodde att jag visste svaret på den frågan eftersom vi huvudsakligen hade klinikpatienter som inte hade råd med avgifterna och patienterna på Mayo-kliniken var från medel- och överklass och hade möjlighet att betala. Inte desto mindre verkade detta vara en viktig resa att göra och jag bad Helen att följa med mig. Precis innan vi gav oss iväg – jag tror det var natten före – hade Helen en mycket intensiv bild av en kyrka, vilken hon beskrev för mig i detalj, hon till och med gjorde en teckning av den. Det var en gammal kyrka med ett antal tinnar och torn. Hon trodde att det sannolikt var en luthersk kyrka.  Hon var övertygad om att vi på något sätt skulle se denna kyrka från flygplansfönstret när vi var på väg att landa i Rochester. Detta föreföll ganska osannolikt, eftersom de flygplatser jag känner till inte har byggts nära kyrkor. Hur som helst, vi fäste vår uppmärksamhet på fönstren under landningen och till Helens besvikelse och sorg syntes ingen sådan kyrka. Helen var faktiskt så upprörd över att inte finna sin kyrka att jag inte hyste mycket hopp om att genomföra vårt uppdrag nästa dag om hon inte på något sätt kunde bli uppmuntrad. Ganska desperat föreslog jag Helen att vi kunde hyra en taxi och se om vi kunde hitta hennes kyrka någonstans i Rochesters storstadsområde.

Så Helen och jag gav oss ut på kyrkjakt. Till att börja med tänkte vi att vi kunde begränsa oss till lutherska kyrkor. Jag tror det fanns två sådana, och ingen av dem hade någon avlägsen likhet med Helens bild. Sedan bestämde vi oss för att vi skulle se på alla andra kyrkor medan vi ändå höll på. Jag tror det fanns sammanlagt tjugosju i Rochestersområdet. Inte någon av dem hade någon som helst likhet med Helens bild. Självklart var hon tämligen förkrossad, men vi tog oss samman och förberedde oss för följande dags uppdrag.

Nästa dag efter att vi framgångsrikt hade slutfört vår undersökning förberedde Helen och jag oss för att lämna vårt hotell. Jag gick ner till lobbyn för att vänta på henne och vårt baggage och lade märke till ett tidningsstånd och bestämde mig för att köpa en tidning. I stället kom jag att se en liten broschyr med titeln ”Mayo-klinikens historia”. Jag tänkte att det skulle vara trevligt att ha en souvenir från vårt besök, så jag köpte den för en dollar.

När jag bläddrade igenom den mycket snabbt såg jag en bild av Helens gamla kyrka, exakt som hon hade beskrivit den med alla torn och tinnar. Det var till och med en luthersk kyrka. Det enda problemet var att den hade rivits och Mayo-kliniken var faktiskt byggd på denna lutherska kyrkas tidigare tomt. Det var ett mycket dramatiskt ögonblick, och jag var ivrig att dela det med Helen.

När hon kom ner sade jag snabbt: ”Helen, du var verkligen inte galen när allt kommer omkring. Din kyrka fanns där men den finns inte längre. När du trodde att du såg ner på den från ett flygplan såg du i verkligheten bakåt i tiden”.

Helen visade en märklig blandning av känslor. Å ena sidan lättnad över att hon inte var totalt galen, å andra sidan var det tydligt att hon höll på med något som hon betraktade i hög grad som paranormalt och detta var ett område som gjorde henne mycket illa till mods.

På vår väg tillbaka till New York måste vi byta plan i Chicago. Medan vi satt i väntsalen studerade Helen i smyg en ung kvinna i ett hörn som läste en tidning och såg så där vagt olycklig ut på ett sätt som folk ofta gör när de väntar på ett plan på en flygplats. Jag blev förvånad när Helen sade till mig: ”Se på den unga kvinnan där borta, hon har stora problem – hon har en massa problem”. Helen insisterade på att vi skulle gå fram och tala med kvinnan. Det visade sig att kvinnan, vars namn var Charlotte, aldrig hade flugit förut. Hon hade flugit med Ozark Airlines till Chicago på väg till New York och var i ett paniktillstånd. Hon visste inget om New York. Vi fann senare hon höll på att lämna sin man och två små barn och var i ett tillstånd av stor ängslan.

Charlotte var bokad på samma flygplan som vi. Under flygningen satt vi på var sin sida om henne, höll hennes hand och försökte lugna och trösta henne. Vi frågade henne var hon skulle bo i New York eftersom hon inte kände någon. Hon sade att eftersom hon var lutheran tänkte hon kontakta någon luthersk kyrka och på något sätt skulle de kunna hitta något ställe för henne i staden. Denna detalj fick Helen och mig att utväxla blickar. Budskapet var klart för oss båda. Helen hörde sin inre röst säga: ”Och detta är min sanna kyrka, att hjälpa en broder som är i nöd; inte byggnaden ni såg förut”. Auktoriteten i denna inre röst blev alltmer välbekant för oss båda när Kursen började komma några veckor senare i oktober.

NR: Det måste ha varit ganska påfrestande under den här perioden att leva ett dubbelliv med att ta emot och hantera mirakelmaterialet och samtidigt fortsätta med det normala akademiska livet.

WT: Ja, på ett sätt var det som att leva i två olika världar. Mina känslor var så komplexa att det är svårt att uttrycka det på ett enkelt sätt. Uppenbarligen hade Helen inte flippat ut och inte heller hade hon förlorat förståndet. Materialet var fullständigt begripligt, men det fanns en känsla av att vi störtat oss in i något som låg långt över vår horisont och för vilket vi var oförberedda.

Naturligtvis diskuterade vi inte detta med våra kolleger och ingen av dem var medveten om att detta pågick som ytterligare en dimension i Helens och mitt liv. Samtidigt kunde vi inte helt separera Kursen från våra yrkesuppgifter och en stor del av själva utskriften på maskin utfördes på det medicinska centret. Helen dikterade sina anteckningar under lunchtimmen eller på lediga stunder, men detta störde inte våra yrkesmässiga åtaganden, däribland att undervisa, att bevilja forskningsstipendier och skriva rapporter för publicering, liksom en mängd administrativa rutiner – allt sådant som utgör ett mycket upptaget yrkesliv. Så det var en mycket ovanlig upplevelse vi genomgick under den perioden.

NR: Fanns det inte tillfällen när Helen på allvar övervägde att kontakta en psykiater eller psykolog om detta? Eller kanske övervägde att få tag i någon medicin som kunde ta bort rösten som dikterade för henne?

WT: Det var inte alls en röst i den betydelsen. Helen var inte förföljd av röster; utan det var en mycket specifik känsla av kanaliserad kommunikation som kom till henne då och då, hon kunde bli medveten om att det fanns material att transkribera och hon kunde göra det när hon själv valde. Det fanns ingen press att omedelbart släppa allt annat hon höll på med för att göra anteckningar. Snarare var det så att materialet fanns där nästan som det hade spelats in i förväg och väntade på hennes uppmärksamhet. Det presenterade sig för henne i en mycket separat del av hennes sinne, hon upplevde det inte alls som en yttre röst.

NR: Men om man utgår från läggningen hos någon som hör en röst – i traditionell psykoterapeutisk mening – vad tror du skulle bli diagnosen eller prognosen för Helen, om man inte förstår den inblandade dynamiken?

WT: Jag tror att folk som gör ovanliga saker av den typen möjligen betraktas som något dissocierade eller möjligen schizofrena. Emellertid var det faktum att Helens förmåga att fungera som psykolog inte hade försämrats på något sätt under denna period en tydlig indikation på att hon inte led av några vanföreställningar. Snarare skulle jag vilja säga att hennes förmåga att arbeta yrkesmässigt förbättrades medan vi fortsatte med detta arbete. Under tiden vi arbetade på Kursen verkade vi faktiskt öka vår yrkesmässiga produktivitet och kvalitet.

En bekräftelse på detta var att när vi blivit färdiga med manuskriptet tilldelades vi båda permanenta professorstitlar.

NR: Helen verkade ha mycket svårare att omfatta Kursmaterialet än vad du gjorde. Fanns det något slags andlig eller religiös bakgrund i ditt liv, eller något annat, som gjorde att det blev så?

WT: Det var helt säkert inte på grund av någon tidig religiös bakgrund för min del. Jag hade gått i Kristen Vetenskaps söndagsskola till jag blev sju år när min syster dog hastigt och mina föräldrar förlorade allt intresse för religion. Senare i min ungdom besökte jag olika protestantiska kyrkor, men vid den tiden då jag påbörjat min forskarutbildning vid Chicagouniversitetet hade jag nog gett upp allt intresse för religion. Förresten kan jag minnas att Chicagouniversitetet ofta beskrevs som ett baptistiskt universitet där ateistiska lärare lärde judiska studenter thomistisk filosofi! Med den typen av bakgrund tror jag att det är uppenbart att oavsett vilken religiös trosuppfattning jag än skulle kunna ha skulle den bara ha blivit mer förvirrad.

NR: Vad skulle du vilja säga var din filosofiska eller andliga åskådning på den tiden?

WT: Jag skulle beskriva mig själv som agnostiker. Jag var faktiskt inte intresserad av om det fanns en andlig verklighet eller inte.

Freud betraktade religion som en illusion, och jag tror att många av de som deltog i forskarutbildningen och lärarkåren som jag tillhörde vid den tiden såg religion som någonting som saknade intellektuell anständighet.

NR: Med hänsyn till din agnostiska åskådning vid den tiden, fanns det någonting du var inblandad i som kan ha bäddat för att du skulle bli en katalysator för ”En Kurs i Mirakler”?

WT: Inte i sig, fast jag var en av Carl Rogers första forskarstudenter efter att han kom till Chicagouniversitetet 1945. Han lärde att ”ovillkorlig positiv uppmärksamhet” var en väsentlig förutsättning för klientcentrerade terapeuter. Jag inser nu att vad Rogers i verkligheten betonade var att den totala acceptansen i våra relationer betydde att uttrycka fullkomlig kärlek. Fastän jag insåg hur långt jag var från att ha förmågan att tillämpa detta begrepp i mitt liv, lärde jag mig att uppskatta dess bidrag till min egen andliga utveckling.

Faktiskt tänkte jag alltid att en Högre Makt måste ha klantat till det vid valet av Helen och mig för detta uppdrag. När Helen en gång frågade rösten varför hon valts för denna roll, blev svaret hon fick: ”Du är uppenbarligen rätt person eftersom du utför den”.

NR: Det som är så egendomligt är att ni båda – ateisten Helen och agnostikern Bill – skulle hysa idén att göra något som det här. Hur får du detta att stämma? Säkerligen måste något ha satts igång inom er.

WT: Under sommaren 1965 hade vi många upplevelser som skakade om mitt trossystem och fick mig att bli mycket mer fördomsfri mot möjligheten till gudomligt ingripande. Vid tidpunkten när Kursen startade skulle jag kunna säga att jag inte längre var en riktig agnostiker.

Helen däremot, hade stora svårigheter med Kursen med avseende på hennes personliga uppfattningar. Hon fortsatte att ifrågasätta det som hände med henne under den tid hon transkriberade Kursen och jag är inte säker på om hon någonsin kunde förlika det hon gjorde med den hon var.

NR: Det är intressant att du ofta använder ordet ”uppdrag” med avseende på ditt och Helens förhållande till Kursen. Varför?

WT: De händelser vi upplevde som ledde fram till dikteringen av Kursen föreföll oss att vara en förberedelse för ett uppdrag som vi, på ett eller annat sätt, någonstans, hade samtyckt till att göra tillsammans. På något sätt genomförde vi det som var vår uppgift.

NR: De händelser som du hänvisar till som föregick Kursen diktering genom Helen innefattade en del mediala och mystiska upplevelser som hon hade. Hade du liknande upplevelser?

WT: Ja, men de verkade aldrig så dramatiska som Helens. Emellertid var det en som hade en mycket djupgående inverkan på mig som inträffade påskdagen 1970. Jag hade samtyckt till att ta med Jean, en äldre kvinnlig konstnär, till en middag i Greenwich Village med några andra konstnärsvänner. Det var en mycket kall, stormig och vintrig dag, med snöslask och hård vind – ovanligt för den årstiden. Eftersom jag inte hade någon bil insåg jag att det skulle bli en del problem med att få tag i en taxi, så jag mediterade snabbt om vad jag skulle göra. Jag fick ett tydligt budskap att jag måste gå till hörnet av 78th Street och Fifth Avenue som låg nära där jag bodde, exakt klockan 15:15 och problemet skulle tas om hand. Jag hade ett enormt motstånd mot att göra detta men jag satte ändå på mig vinterkläderna och gick till hörnet och försökte kalla på en taxi. Eftersom jag konkurrerade med alla dörrvaktare på Fifth Avenue föreföll det ytterst lönlöst.

Sedan slöt jag mina ögon för bara ett ögonblick och släppte alla mina bekymrade tankar och sade till mig själv: ”Tack Fader, det är redan klart”. Och under ett ögonblick trodde jag verkligen det. När jag öppnade mina ögon hade en limousine med chaufför stannat rakt framför mig vid hörnet och föraren rullade ner sidorutan och frågade: ”Kan jag hjälpa er, sir?”. Detta, som var och en som varit i New York eller bott där vet, är en högst osannolik händelse.

Jag var mycket frestad att fråga honom varför han stannat för mig, men sedan insåg jag att det skulle vara en mycket olämplig fråga. Jag måste helt enkelt ta emot denna gåva. Jag steg in och vi körde till Jeans hem och hämtade henne. Hon var utan tvekan hänförd över att jag hade hämtat henne i en limousine!

Det intressanta är också att jag inte diskuterade någon avgift med föraren. Han tog helt enkelt med mig utan några frågor och när vi kom till vårt mål frågade jag honom hur mycket det kostade och han svarade något löjligt som fem dollar. Jag tror jag gav honom flera gånger den summan av enorm tacksamhet och lättnad.

NR: Någon ytterligare sådan upplevelse..?

WT: Medan vi var inne i Kursens transkriberingsprocess bad jag att vi skulle få möta en levande lärare – någon som förkroppsligade dessa läror i hans eller hennes liv. Omkring denna tid berättade en prästvän, Fader Michael, om Moder Theresa i Indien. Vederbörligen imponerad fick jag tag i ett exemplar av Malcolm Muggeridges ”Something Beautiful for God”, den första boken som beskriver Moder Theresas helandearbete med de fattigaste av de fattiga.

Kort efter att jag hade läst boken informerade Fader Michael mig om att Moder Theresa just då befann sig i New York. Hon hade nyligen upprättat ett New York-center för sin orden i södra Bronx – vid den tiden det värsta av alla kriminellt härjade slumområden i New York – och han hade blivit tillfrågad om att hjälpa till med några av hennes lokala arrangemang. Han inbjöd Helen och mig att följa med honom för att besöka henne i Bronx. Till en början kände jag mig orolig över att verkligen få mina böner besvarade eftersom jag inte var säker på att jag var på  rätt nivå för att möta ett levande helgon. Emellertid kände jag en nästan ögonblicklig känsla av lättnad när denna lilla kvinna vänligt mötte oss med utsträckta händer. Det verkade som om jag alltid hade känt henne. Fullständigt osjälvisk och anspråkslös utstrålade hon det fulla andliga engagemangets glädje. Senare, när hon vände sig till mig och sade: ”Doktor, skulle ni inte vilja komma till Indien? Där finns så mycket att ni kunde göra för att hjälpa de fattiga”, kände jag en nästan oemotståndlig impuls att svara ”ja”.

Jag har mött Moder Theresa ett antal gånger sedan dess, inklusive ett besök hon gjorde med Fader Michael på vårt kontor på medicincentret året innan Helen gick i pension. För mig är hennes liv en demonstration av betydelsen av total hängivenhet och fullständig konsekvens på den andliga vägen. Våra böner blev besvarade, fast ofta på det mest oväntade sätt.

NR: Det har varit en del spekulationer att du och Helen redigerade Kursen. Gjorde ni det?

WT: Nej. Kom ihåg att i början visste vi inte exakt vad som hände. Så vi ställde frågor av personlig natur och noterade svaren som Helen fick. Jag skrev dessa svar på maskin som en del av den fortlöpande processen utan att särskilja dem från den inre diktamen som Helen skrev ner i sina stenogramblock. Senare, när vi insåg att detta material uppenbart inte var en del av själva Kursen strök vi det faktiskt. Det är sant att versaler, interpunktion, styckeindelningar och rubriker på avsnitt har redigerats i texten. Emellertid var dessa ändringar mindre betydande och arbetsboken och manualen för lärare har publicerats exakt som de skrevs ned av Helen.

NR: Kan du ge något exempel på det personliga materialet ni tog bort?

WT: Ja, det fanns frågor som: ”Finns det något vi bör göra för att öka vår förmåga att meditera bättre?” Det fanns också en del kommentarer om psykologiska teorier som kom upp som en intellektuell utvikning i början vilka inte hade någonting att göra med själva Kursen.

NR: Vad tror du i korthet är Kursen syfte?

WT: Att hjälpa oss ändra uppfattning om vem vi är och vad Gud är, och hjälpa oss att, genom förlåtelse, släppa vår tro på verkligheten i vår separation från Gud.  Att lära oss att förlåta oss själva och andra är verkligen den grundläggande undervisningen i Kursen. Kursen lär oss hur vi ska känna oss själva och hur vi ska göra oss kvitt alla de saker som hindrar vårt igenkännande av vem vi är och alltid har varit.

NR: Varför tror du att den fick titeln ”En Kurs i Mirakler”? Varför inte en kurs i kärlek eller förlåtelse eller Sanning?

WT: Av en bra anledning, insåg vi senare. Jag minns emellertid verkligen när Helen ringde mig den minnesvärda kvällen och sade att en inre röst dikterade för henne som fortsatte att upprepa ”Detta är En Kurs i Mirakler, var snäll och anteckna”. Vid den tidpunkten reagerade jag inte alls positivt på den titeln. Men när man kommer in i Kursen och sedan kommer in på definitionen av vad ett mirakel är blir det begripligt. Det är faktiskt det enda lämpliga namnet på Kursen.

NR: Och ett mirakel är..?

WT: Jag tror att ett mirakel är den kärlek som bär upp universum. Det är den förändring i varseblivningen som avlägsnar barriärerna eller hindren för medvetenheten om kärlekens närvaro i våra liv.

Kursen säger oss också att det inte finns någon rangordning bland svårigheter i mirakler – det ena är inte svårare än det andra, eftersom uttrycket för kärlek alltid är maximalt.

NR: Vilken var din reaktion som psykolog när Kursen ställde dig inför begreppet att det bara finns två känslor: kärlek och rädsla?

WT: Jag minns mycket klart och tydligt när jag skrev det avsnittet på maskin som säger: ”Du har bara två känslor, rädsla och kärlek, den ena har du gjort och den andra gavs till dig”. Och jag minns att jag tänkte att det begreppet tar verkligen hand om hela det psykologiska problemet med olika känslomässiga tillstånd. Och det är sant att t ex ilska helt enkelt är ett uttryck för rädsla som agerar. Jag kan inte bli arg om jag inte först känt mig hotad på något sätt, vilket betyder att jag är rädd. Kärlek är verkligen den enda andra känslan som existerar och det förenklar saker och ting i hög grad att erkänna detta som ett faktum.

NR: Och vad är kärlek enligt din definition?

WT: Mycket enkelt är kärlek frånvaro av rädsla. Du kan också säga att rädsla är frånvaro av kärlek. Kärlek och rädsla kan inte existera samtidigt, fastän de flesta av oss försöker leva som om de kan. Vi försöker balansera lite rädsla med lite kärlek och hoppas att vi kan veta skillnaden. Men när vi släpper rädslan för ett ögonblick finns kärleken där automatiskt. Det är inte någonting vi behöver räkna ut eller leta efter, kärleken bara är.

Det liknar mycket solen som är gömd bakom molnen en mulen dag. Fastän vi inte kan se solen, vet vi att den finns där. Det ögonblick när molnen försvinner kan vi se den. Så är fallet för oss också, det ögonblick vi kan stoppa våra rädslofyllda tankar kan vi acceptera den kärlek och det ljus som alltid finns där.

NR: Det förutsätter ganska mycket att tilliten alltid finns där, men det verkar som om vi ofta hamnar någonstans som liknar en avgrund och uppmanas att ta ett steg rakt ut, men trots vår tillit finns avgrunden fortfarande där. Det är mycket svårt att ta steget rakt ut eller att uppbjuda tillit till att göra det.

WT: Jag betraktar ofta detta i mitt liv som ”himmelsk balansgång” - när vi går där ute på plankan utan att veta vad som ska hända sedan. Men hur ska vi annars öka vår medvetenhet om vår gudagivna potential om vi inte dyker ner i det okända?

Jag tror att vi alla måste åtminstone delvis vara villiga att försöka ta reda på om det finns ett annorlunda och bättre sätt att leva, annars kommer vi helt enkelt att framhärda i samma gamla mönster i våra liv.

NR: Kursen skiljer också mellan egot och Självet i okonventionella termer. Vad var din reaktion som psykolog på detta?

WT: Termen ”ego”, som den används i Kursen, syftar på vårt ytliga eller falska själv, vilket identifierar sig med kroppen som dess yttre uttrycksform. Denna ego-kroppsidentifikation är det själv vi gjorde till skillnad från det andliga Själv som Gud delar med oss. Egot är faktiskt vår tro på ett själv skilt från Gud. Projiceringen av denna separationstanke ger upphov till en värld av form. Egot tror att denna fenomenella värld existerar oberoende, trots att den inte har någon existens skild från det splittrade sinne som har projicerat den.

NR: Ett av de mest utmanande begreppen som Kursen presenterar är att världen är illusorisk, inte verklig, och att Gud faktiskt inte är inblandad i den. Att Gud bara är inblandad i och bryr sig om oss, inte våra saker och att det är vi som värdesätter dem, inte Gud. Det är ett mycket svårt begrepp att omfatta och hantera, eller hur?

WT: Ja verkligen. Det är en utmaning och ett problem för oss alla. Men som du vet har många av 1900-talets fysiker skrivit utförligt om kvantmekanikens innebörd för mystiken och den mystiska filosofin.

Ken Wilber har nyligen redigerat en bok med titeln ”Quantum Questions”, som handlar om frågan om fysisk verklighet och mystiska upplevelser i texter skrivna av Einstein, Heisenberg, Eddington, Schrödinger och ett antal nobelpristagare i fysik. Wilber framhåller att alla dessa enastående vetenskapsmännen utvecklade en transcendental eller mystisk syn på världen. Även om den moderna fysiken inte bevisar att mystiken är sann, så tar den bort varje större teoretiskt hinder för möjligheten av en andlig verklighet. I själva verket har det solida materiella universum upplösts i ett antal abstrakta matematiska ekvationer.

Poängen här är att många fysiker ser på den materiella världen på samma sätt som Kursen gör: att denna världen är illusorisk eftersom fysisk materia inte längre är förståelig som den uttrycks genom vår sensoriska medvetenhet. På något sätt varseblir vi någonting som inte finns där och det är vår varseblivning av det som ger det verklighet. Frågan blir då vilken natur denna upprätthållande makt som ligger bakom alla former har?

Kursens betoning på att ändra varseblivningen kan tillämpas på allt i våra liv, inte bara det yttre universum, utan i all synnerhet på våra relationer – det sätt vi ser på oss själva och andra. När vi ändrar denna varseblivning, eller snarare ändrar våra attityder från rädsla till kärlek, från skuld till total acceptans, då förändras också det som vi ser som det begränsade, bundna universum.

Allt som är förgängligt ses som en illusion och allt som är evigt är sann kunskap och kommer från Gud. Kursens mål är därför att göra det möjligt för oss att ändra vår varseblivning till den punkten där Gud kan ta oss till kunskapens rike. Dess omedelbara syfte är att hjälpa oss att avlägsna hindren för vår medvetenhet om kärlekens närvaro i våra dagliga liv, vilket är vad miraklet handlar om. När vi börjar erkänna och acceptera närvaron av Guds kärlek i våra liv försvinner helt enkelt många av dessa andra frågor vi ställer. De verkar inte längre ha betydelse, eftersom de frågor som egot ställer grundats på varseblivningen av ett snävt begränsat universum.

NR: Ett annat svårt begrepp att hantera i Kursen är att när vi genomskådar illusionerna kan vi skratta åt dem. Men helt säkert är emotionella kriser mycket verkliga och inte lustiga för de flesta människor, sådant som död, sorg, smärta, svält och så vidare. Hur hanterar du detta?

WT: Kursen påstår att vi glömde att skratta det ögonblick när vi först började tro att illusioner var verkliga. Kanske det är en möjlighet för oss att hitta vår väg tillbaka till vår sanna natur genom  att börja skratta åt dåraktigheten i många av våra trosföreställningar. Norman Cousins har redan visat betydelsen av skratt i helandeprocessen.

När vi till exempel vill hjälpa någon, vare sig det gäller psykoterapi eller vardagsliv, tror jag inte vi ska identifiera oss med problemet. Vad vi behöver göra är att identifiera oss med Svaret. Eftersom varje problem alltid är någon form av rädsla, skuld eller separation är det vårt ansvar att identifiera oss med det enda Svaret som fungerar. När vi erbjuder Guds kärlek i vilken som helst form som är lämplig, erbjuder vi det enda svaret som är möjligt i den här världen. Detta innebär helt visst inte någon brist på medkänsla, tvärtom. Om jag identifierar mig med problemet som du eller någon annan har betyder det helt enkelt att jag också lider. Och när jag förenar mig med dig i lidandet vinner ingen något – snarare förlorar vi båda genom att förstärka problemet.

Kursen säger att alla våra problem härstammar från uppfattningen att vi är separerade från Gud, och den enda utvägen från detta är att utsträcka kärlekens mirakel, vilket är vår naturliga arvedel.

NR: En del människor som börjar studera Kursen blir inledningsvis besvikna över att den inte specifikt hanterar en del personliga, viktiga frågor, som sex. Varför gör den inte det?

WT: Som du vet ligger Kursens egentliga fokus på sinnesträning. Dess betoning ligger på andlig utveckling snarare än på förstärkandet av vår ego-kroppsidentifikation.

Men det finns inget i Kursen som förbjuder sex. Vad den verkligen säger är att kroppen är ett neutralt redskap för kommunikation av kärlek. Det jag tror att Kursen försöker understryka är att fysisk förening aldrig kan lösa problemet med vår känsla av separation från Gud. Den kan bara vara en ersättning för vårt försök till förening med Gud. Det är därför fysisk njutning som mål i en relation aldrig är varaktig, aldrig är bestående i individers förenande. Och det gäller också för många andra fysiska och känslomässiga drifter vi har som härstammar från egot – saker som vi gör för att varaktigt förena oss med andra, vilket alltid leder till misslyckande.

NR: Ett annat specifikt ämne som inte behandlas i Kursen och är ett bekymmer för de som studerar den är mord – att hantera det som en illusion eller genom förlåtelse.

WT: Kanske svårigheten uppstår genom att man varseblir någon annan enbart som en kropp. Jag tror att det är den grundläggande ego-kroppsidentifikationen som är ansvarig för en enorm mängd av vår bedrövelse, det är själva kärnan i den.

Utan någon tvekan är mord ett mycket emotionellt ämne för oss alla. Men den inre transformationen som det handlar om här har att göra med vår egen förändring av varseblivningen, vår egen förmåga att inse att rädsla är ett problem vi alla har. Vare sig det tar sig formen av mord, attack eller förlust är det hur vi ska lära ut kärlek som vi behöver lära oss så att rädsla inte längre är en del av vår medvetenhet. Medan vi ändrar vår egen medvetenhet och vår egen uppmärksamhet hjälper vi alla andra att göra detsamma, och jag tror att det är genom den processen som vi ger vårt bidrag till att göra samhället och världen mera förnuftig.

NR: En annan viktig angelägenhet i detta livet är döden och döendet. Varför behandlar Kursen inte detta för vår sinnesfrids skull?

WT: Jag tror den gör det. Kursen säger mycket tydligt att ”Det finns ingen död. Guds son är fri”.

På sätt och vis, eftersom vi skapades eviga, blev vi bokstavligen inte födda och därför kan vi inte dö. Det vill säga, inom ramen för evigheten har vi alltid existerat som ett utsträckande av Guds kärlek. Jag tror att föreställningen om nytillverkade själar som kommer till den här materiella världen under några år och sedan går till det stora okända inte är den lektion som Kursen vill lära ut. Kursen påstår gång på gång att vi förblir som Gud skapade oss; vi förblir eviga aspekter av anden och har aldrig blivit begränsade av formen. När kroppen inte längre är levande och besjälad betyder det bara att vi inte längre har någon användning för den. Vår kropp har ingenting att göra med om vi är levande eller döda eftersom vår kropp inte är vår sanna identitet.

NR: Hur är det med djur? Eftersom Kursen inte nämner dem heller, var passar de in, och även insekter eller växter och träd?

WT: Kursen använder ofta frasen ”allt levande”. Återigen, allt som har liv har evigt liv. Eftersom allt liv kommer från Gud och är ett och oskiljaktigt, är helt säkert den livskraft som besjälar djur och växter samma som den livskraft som besjälar oss.

Jag blir alltid förbluffad över vad djur kan lära oss. Hur snabbt t ex en hund kan förlåta oss för att vi trampat den på tassen. Den knorrar inte över något utan visar oss ögonblicklig glädje så fort vi öppnar dörren. Oavsett vilken anledning till missnöje det kan ha funnits så bevaras det inte i hundens sinne. Så jag tror att sällskapsdjur är underbara lärare i förlåtelse för oss alla. De är utsträckningar av Guds kärlek genom att skänka glädje och ytterligare dimensioner av kärlek i våra liv.

NR: Hur är det med att döda vissa djur och äta dem? Hur passar det ihop med att omfamna allt liv och att försöka att inte separera sig från det?

WT: Många människor väljer att bli vegetarianer av mycket goda skäl. Det som ökar vår känsla av skuld borde inte vara i vårt upplysta egenintresse. Så jag tror att de som studerar Kursen kommer att avgöra vad som är bäst för dem genom att lyssna till sin egen inre vägledning.

Jesus lärde oss att inte bekymra oss lika mycket med vad vi stoppar i munnen som med vad vi låter komma ut ur den. Så det är inte vad vi äter utan våra tankar och hur vi står i relation till andra som vittnar om våra andliga framsteg. Det som är viktigt är möjligheten vi har i varje ögonblick i våra liv att välja mellan att uttrycka rädsla eller kärlek.

NR: Med denna förutsättning kunde man då dra slutsatsen att kroppar inte är liv.

WT: Kroppen är ett medel för kommunikation och lärande – livets källa är alltid andlig.

Kursen lär oss att närhelst vi har frågor om något av våra beslut eller val i detta livet kan vi fråga vår inre vägledare, eller som Kursen kallar den, den Helige Ande, om hjälp när vi ska fatta dem.

NR: När det gäller ens inre vägledning varnar Kursen för att få den från egot, eller hur? Hur skiljer man mellan det och den Helige Ande? Hur vet du vem som talar?

WT: Kursen säger att egot alltid talar först och att det har fel. I syfte att höra vår inre vägledning måste vi göra sinnet stilla, vara villiga att släppa varje investering i svaret och lyssna till den stilla, lilla rösten inom oss. Det faktum att vår inre vägledning aldrig är högröstad, utan talar till oss med en fridfull, kärleksfull röst, är ett tecken på dess äkthet och jag tror att vi alla måste lära oss genom praktisk tillämpning att göra denna åtskillnad.

NR: Hur hanterar du personligen detta problem?

WT: Om jag inte känner mig fridfull vet jag att jag lyssnar till mitt egos ytliga brus. Då gör jag ett nytt val och försöker släppa taget om störningen så att jag kan lyssna till min inre väglednings stilla röst.

Kursen identifierar denna röst med den Helige Ande. Den säger också att Jesus alltid är lika tillgänglig för oss för hjälp på detta sätt. I denna betydelse betraktas Jesus som vår vise äldre broder, vars budskap inte skiljer sig från den Helige Andes, eftersom Guds lärare alla har samma budskap.

NR: Tror du att sådana okonventionella hänvisningar till Jesus och den Helige Ande, liksom till andra ”nya” begrepp med avseende på kristendomen är motsägelsefulla för traditionellt kristna?

WT: Jag tror att om du går tillbaka till Jesus ursprungliga läror är svaret nej. Till exempel belyser och utvecklar Kursen Jesus läror om den grundläggande betydelsen av kärlek och förlåtelse. Jag tror att institutionaliserad religion kanske ibland har förlorat den innersta naturen i det budskapet ur sikte genom sin betoning på skuld.

NR: Då tror du inte att Kursen ifrågasätter kristendomen, eller någon av dagens religioner?

WT: Jag tror att Kursen är i klar överensstämmelse med den oförgängliga filosofin som är grundvalen för alla stora religioner. Emellertid finns det några grundläggande skillnader, såsom Kursens betoning på att ge upp vår tro på verkligheten i synd och skuld. Religionen, som jag upplevde den när jag var ung, verkar betona dessa negativa aspekter.

Kursen betonar emellertid ständigt att vi är skuldlösa; att vi förblir som Gud skapade oss; att vi kan ha misstagit oss, men misstag kräver korrigering och inte straff. Begrepp som skuld, synd och bestraffning är totalt främmande för Kursens orientering. Kursen påstår otvetydigt att kärleken är vår enda verklighet och att ”kärleken inte dödar för att frälsa”.

Varje religion som betonar rädsla, skuld och separation från Gud torde uppenbarligen ha problem med Kursens begrepp om total enhet och kärlek. Emellertid diskuterar inte Kursen institutionell religion och råder inte någon att ge upp sitt medlemskap i någon kyrka. Jag tror faktiskt att Kursmaterialet skulle ge mycket stöd för människor som vill utveckla ett rikare andligt liv inom sin egen tradition, det är ekumeniskt.

Jag vet att det finns några präster, George McLaird i presbyterianska kyrkan i Sausalito i Kalifornien är en av dem, som lär ut Kursen på regelbunden basis i sina kyrkor. Och många människor som tillhör Unity Church runtom i landet är aktivt involverade i Kursens läror, liksom pastor Terry Cole-Whittaker, som har en omfattande TV-kyrka.

NR: Du säger att Kursen är ekumenisk, ändå är Kursen avgjort kristen till sin natur, då den använder det kristna ramverket Fader, Son och Helig Ande.

WT: Det är sant. Kursen använder kristen terminologi men samtidigt uttrycker den universella andliga sanningar vilket kanske är förklaringen till att folk från alla trosriktningar finner den värdefull. Jag tror att Kursen uttrycker det mycket bra när den säger att ”En universell teologi är omöjlig, men en universell upplevelse är inte endast möjlig utan nödvändig”.

En kort tid efter att vi börjat transkribera materialet började jag läsa ganska brett i den mystiska världslitteraturen. En av de tidiga författarna som gjorde ett djupt intryck på mig var Vivekananda i sin framställning av den indiska vedantafilosofin. Han var elev till Ramakrishna som sent på 1800-talet och i början på 1900-talet grundade ett antal Ramakrishna-ashram och utbildningscentra här i landet. Vedanta Advaita-filosofin som den tolkas av Vivekananda verkade ha en del slående likheter med Kursens läror, även om sammanhanget och språket är olika. Jag minns att jag vid den tiden trodde att Kursen kunde beskrivas som en form av kristen Vedanta.

Buddhism-studerande berättar för mig att likheterna mellan Kursen och buddhistiska läror är mycket slående. Det är också intressant att många människor som förknippas med Kursen har kommit från judisk bakgrund och har funnit den utomordentligt meningsfull och användbar trots den kristna terminologin.

Så jag har blivit imponerad av hur ekumenisk Kursen är och att dess syfte inte är att öka vår känsla av separation utan att föra människor samman. Och jag ser detta hända överallt med hundratals studiegrupper som består av folk från alla samhällsgrupper och religioner som kommer  för att regelbundet diskutera och studera Kursen. För mig visar detta en andlig gemenskap och en villighet att släppa taget om känslan av separation från varandra och Gud. Detta är verkligen vad Kursen går ut på.

De erfarenheter vi kan dra av att följa Kursens läror är mycket viktigare än att fångas i semantiska fällor kring enskilda termer. Så jag gillar ett brett ekumeniskt användande av Kursens begrepp i en mångfald av sammanhang och jag känner folk som gör det och jag ger mitt bifall till det.

NR: Hur är det med det användandet av maskulina termer i Kursen, som Fader och Son, Honom eller Han, med hänsyn till kvinnliga elever?

WT: Jag vet att en del kvinnor har störts av användandet av maskulin terminologi och har tänkt ersätta dem med kvinnliga. Ett flertal av dem som har tänkt göra det har dragit slutsatsen att Mor och Dotter, Henne eller Hon bara skulle leda in i en annan polaritet. Andra har funnit att användandet av ordet ”Ande” - en helt neutral och androgyn term – löser problemet för dem.

NR: Vilken har reaktionen på allt detta varit bland dina gamla vänner och kolleger? Välvillig, stödjande, avståndstagande, bekymrad?

WT: Jag har inte varit i kontakt med så många av dem, fast de få jag har varit i kontakt med är välvilliga till materialet. Jag har ingen uppfattning om vad den allmänna reaktionen bland mina forna kolleger skulle vara och inte heller har jag försökt ta reda på det.

Emellertid är jag säker på att de flesta av dem skulle ha trott att Helen och jag var tokiga vid den tiden om de hade vetat vad vi höll på med. Men kom ihåg att det faktiskt var 1965 som det hela började och det är 1984 nu, när jag tänker efter finns det en mycket större mottaglighet för andliga begrepp nu än för nitton år sedan. Så kanske det inte är helt rättvist att spekulera om det nu.

NR: Samtidigt visade du och Helen det inte för någon då, ni gömde det och höll er verksamhet fullständigt hemlig.

WT: Ja. Och jag borde säkert inte visa det för dem. Jag var förståndigare än så. Min uppgift som jag såg den var att lära mig materialet själv och inte blanda ihop mina plikter vid det medicinska centret med vår transkribering av Kursen. Men, som jag sade, nu är det en annan, mycket lyckligare tid.

NR: Vad säger du nu om allt detta, det faktum att du var en speciell, väsentlig del av att några framträdande personligheter har kallat ”En Kurs i Mirakler” ett av århundradets mest betydelsefulla dokument?

WT: Uppriktigt sagt hade Helen och jag ingen avsikt att publicera Kursen när vi transkriberade den. Tvärtom. Materialet verkade vara speciellt avsett för vår egen andliga utbildning. Vi betraktade det som vår ”skuldmedvetna hemlighet”, något vi var tvingade att göra, men vid den tiden fanns det inga tecken på att det var meningen att vi skulle dela det med andra.

När vi gick med på att publicera det anonymt trodde jag att mycket få människor skulle vara intresserade av att ändra sin varseblivning genom de metoder som Kursen föreslår – jag trodde den var för svår. Jag trodde säkert inte att tusentals människor under min livstid skulle betrakta Kursen som sin karta på vägen hem.

Jag är tacksam för att Helen och jag lyckades fullgöra vår del för att göra Kursen tillgänglig, och jag är lika tacksam mot det stora antal elever som idag ger sina bidrag på många olika sätt. I och med att många översättningar redan är på väg är det tydligt att Kursens läror kommer att fortsätta att nå en allt större läsekrets.

Det är underbart att veta att så många människor i hela världen använder Kursen för att underlätta sitt andliga uppvaknande. Jag tror att Kursen uttrycker vad som händer med poetisk klarhet i följande avsnitt:

”Ett sovande sinne måste vakna, när det ser sin egen fullkomlighet avspegla Livets Herre så fullkomligt att det uppgår i det som återspeglas där. Och nu är det inte längre endast en återspegling. Det blir det som återspeglas, och det ljus som gör återspeglingen möjlig. Nu behövs inte något sant seende. För sinnet som har vaknat är ett sinne som känner sin Källa, sitt Själv och sin Helighet.”

NR: Vilka är dina framtidsplaner?

WT: Jag arbetar för närvarande på en bok baserad på Kursenrelaterade begrepp tillsammans med Jerry Jampolsky, som är psykiater, och Pat Hopkins, som är författare och redaktör. Denna bok kommer att publiceras av Bantam någon gång nästa år. Jag har nyligen, tillsammans med Roger Walsh, en annan psykiater, blivit klar med ett kapitel för ”The Comprehensive Textbook in Psychiatry”, redigerad av Freedman och Kaplan, som också kommer att publiceras tidigt under 1985. Mina omedelbara mål är att fortsätta att upptäcka sätt på vilket Kursbegreppen kan tillämpas i mitt liv och utsträckas till att hjälpa andra.