Vad Mirakelkursen säger - Kenneth Wapnick

Detta är en icke auktoriserad översättning av en bandinspelning av föreläsningen ”What it says”, med tillstånd av Kenneth Wapnick. Översatt av Svend Roepstorff i början av 90-talet och reviderad av Kerstin Roepstorff under 2006

Syftet är att minnas vår skapare

En av de saker som förvirrar många som börjar studera Mirakelkursen är att dess tankesystem inte kan studeras på det sätt som används i andra läroböcker. I de flesta presenterade tankesystem utvecklas idéerna linjärt; texten börjar med enkla idéer som gradvis utvecklas mot mer komplexa tankegångar.

Cirkulär uppbyggnad

Mirakelkursen går inte alls till väga på det sättet. Dess utveckling är mycket mer symfoniskt eller cirkulär. Varje sats skulle, om du studerade den fullständigt och förstod den, ge dig helheten helt och hållet. Tankarna introduceras, blir uttömmande belysta, åter introducerade och utvecklade – och processen fortsätter på detta sätt. Syftet med att bygga upp kursen på det viset är inte att uppnå en intellektuell bemästring av detta tankesystem. Det handlar mer om att erfara och lära vad kursen talar om – nämligen att upplösa det vi har byggt upp inom oss, som förhindrar oss från att komma ihåg Gud.

I denna föreläsning kommer kursen att introduceras på ett linjärt sätt för att den skall bli lättare att förstå.

Budskapet är förlåtelse

Det grundläggande budskapet i Mirakelkursen är förlåtelse. Det innebär att släppa de hinder som egot har placerat mellan oss och Gud. Därför måste vi först tala om vad egot är.

Egots tankesystem

Vi kan summera egots tänkande med tre grundläggande ord:

synd – skuld – rädsla.

Synd är tron på separationen

Låt oss börja med synd. När Kursen använder ordet synd talar den om vår tro på separationen. I det avseendet är kursens användning av begreppet synd mycket likt kristendomens arvsynd. Det är en tro på att vi har separerat oss själva från Gud, separerat oss från den kärleksfulla Kraften som skapade oss lik Sig Själv.

Skuld följer synd

Så snart detta misstag har ägt rum – och det börjar som en tanke, som en tro – då följer att vi kommer att känna oss skyldiga. Från en psykologisk synvinkel måste skuld alltid följa synd. Om vi tror att vi har syndat kommer vi att erfara den psykologiska upplevelsen av skuld.

Skuld är mer än vi tror

Låt oss tala lite mer om skuld eftersom kursens behandling av skuld är annorlunda än hur vi normalt uppfattar den.

Vanligtvis, när vi tänker på skuld, talar vi om vår medvetna upplevelse av att känna oss dåliga p.g.a. det vi har gjort, som vi inte borde ha gjort, och av det vi inte har gjort, som vi borde ha gjort. Om vi tänker på ett isberg så är toppen av isberget som häver sig över vattenytan lika med vår medvetna upplevelse av skuld, vår upplevelse av att vi gjort fel. Men den större massan av isberget vilar under vattnets yta. Så är det också med vår skuld. Den större reservoaren av våra skuldkänslor är omedvetna och under ytan.

Vi kan således definiera skuld som den totala summan av våra negativa känslor, trosföreställningar och upplevelser. Skulden är inte endast känslan att vi har gjort felaktiga saker, men också att det är något grundläggande fel med oss. Alla upplevelser av självhat, värdelöshet, mindervärde, otillräcklighet, av att vara misslyckad, av tomhet o.s.v., o.s.v. – allt detta faller inom begreppet skuld.

Knappheten bakom skulden

Kursen beskriver en viktig och grundläggande sida av skulden – bristprincipen. Den är tron på att något saknas i oss, att det finns en brist inom oss. Det är från denna tro som alla föreställningar om våra behov uppstår. Känslan av knapphet ger upphov till våra skamkänslor och känslor av förlägenhet. Skammen vi har rör sig inte bara om vårt psykologiska själv men också om sidor av vår kropp. Allt detta är olika sidor av skulden.

Synd och skuld kräver straff

En viktig egenskap hos skuld är att så snart vi känner skuld tror vi också att vi bör straffas för de orätta sakerna vi gjort, eller för den felande personen vi tror vi är. Kursen talar om att så snart vi tror på skuld måste vi också tro att vi kommer att bli straffade för denna skuld och för de synder vi tror att vi är skyldiga till. Vi kan säga att skuld alltid kräver straff. Eftersom vi självklart fruktar detta straff, som vi tror vi förtjänar, kommer ursprunget till all rädsla – trots dess skenbara orsaker i världen – att vara denna första orsak, den existentiella rädslan för ett annalkande straff – som vår skuld kräver. Så fort vi har den felaktiga tron på att vi är separerade från Gud, så skrider vi från synd till skuld och till att slutligen bli rädda. Eftersom det yttersta föremålet för vår rädsla är Gud – denna Gud som vi känner vi har syndat emot, genom att separera oss från Honom, och därmed angripa Honom – så är vi rädda att Gud själv kommer att straffa oss för vad vi har gjort mot Honom.

Rädslan för Gud

Detta är ursprunget till kursens fyra hinder för frid, där det slutliga och fjärde hindret för frid är rädslan för Gud. Det finns inget mer skrämmande i egots system än tron att Gud själv kommer att straffa oss till döds för vad vi har gjort mot Honom. Vi kan tänka på alla passagerna i bibeln om Guds vrede som många av oss läste som barn. Detta har ingenting att göra med den kärleksfulla Kraften som skapade oss – men har allt att göra med den vrede hos den hämnande ”guden” som vi har projicerat istället. Voltaire sa en gång att ”gud” skapade människan efter sin egen bild – och människan returnerade komplimangen! Bilden vi har gjort av Gud är bilden av vår egen projicerade skuld. Skulden talar om för oss att den älskande Källan till oss måste bli omvandlad till denna hämnande, hatfyllda och arga ”gud” som vill straffa oss för vår syndfullhet. Så snart denna oheliga treenighet av synd, skuld och rädsla har satts i rörelse i en ond cirkel, så fortsätter den att snurra och det förefaller inte finnas någon väg ut.

Egots råd

Det måste finnas vissa medel vi kan använda för att befria oss från denna fruktansvärda börda av att ständigt komma i beröring med ohyggligheten i vårt eget självhat; eller från den skrämmande tron att Gud vill slå ihjäl oss. Eftersom Gud inom egosystemet har blivit omvandlad till en fiende, är det inte Gud vi kan vända oss till för hjälp med all vår oro, rädsla och självhat. Den enda vägen som är öppen för oss måste därför vara egot själv.

Separationen är "verklig"

När vi vänder oss till egot för hjälp ger det oss några mycket ”bra” svar. Egot är naturligtvis inte någon dumbom. Är det någonting det önskar att göra, är det att upprätthålla sin egen existens och det bästa sättet att hålla igång egot är att tro på det. Eftersom egot kan jämställas med och definieras som tron på separationen, så gör egot allt, allt för att få oss att tro att separationen är verklig. Att den faktiskt har ägt rum. Egot vill få oss att tro på en verklighet av synd och tro på en verklighet eller ett berättigande av skuld.

... och skulden blir "verklig"

Så länge vi känner skuld så sköter egot ”affärerna”. Detta är verkligen nyckelfaktorn i egots tankesystem och en av de viktigaste idéerna att hålla i minnet när kursmaterialet studeras. Detta är vad kursen refererar till som ”attraktionen till skuld”. Så länge vi identifierar oss med egots tankesystem – så länge kommer vi också att identifiera oss med egots behov av att få oss att känna skuld. När vi går till egot för hjälp och ber: ”Var snäll och hjälp oss ta itu med vår skuld” så säger egot: ”Ja, naturligtvis vill jag hjälpa dig”. Vad det i hemlighet säger är: ”Med den hjälpen som jag kommer att ge dig, försöker jag hålla vid liv samma skuld som du önskar bli fri från”. Och det är just så egot gör!

Första rådet - förträng skulden

Egot ger dig ett första råd när du går till det för hjälp och ber: ”Var så snäll kära ego och hjälp mig med den fruktansvärda oron jag känner”. Egot svarar då: ”Vad du skall göra med dessa känslor av skuld, skam och synd är enkelt, knuffa bara ner dem i det omedvetna och tro att de inte existerar”. Inom psykologin är detta vad vi kallar förträngning. Kursen använder inte ordet förträngning utan uttrycket förnekande. För vårt syfte här kan vi göra uttrycken utbytbara.

Mekanismen i förnekande och förträngning är den mest grundläggande vi har. Precis som en struts som är rädd för hot i den yttre omgivningen, sticker huvudet i sanden och har den magiska förhoppningen att om den inte ser problemet, så existerar det inte. Samma slags tänkande har du, om du är för lat för att städa huset och sopar smutsen under mattan. Du har den magiska förhoppningen att om du inte ser smutsen så är den inte där. Detta försvar fungerar inte bra speciellt länge därför att någonstans inom oss är vi allt för medvetna om att problemet fortfarande är kvar. Precis som när vi fortsätter att sopa smutsen under mattan, och mattan efter ett tag känns knölig när vi trampar på den. Likadant känner vi av skulden som vi har förträngt.

Andra rådet - lägg skulden på andra

Så egot måste ge oss ytterligare ett råd som verkligen kan ta hand om skulden. Det andra rådet är förmodligen det allra viktigaste av våra psykologiska försvar. Detta försvar är projektionen. Projektionen är, mycket enkelt, dynamiken som tar skulden inom oss och kastar ut den på någon annan. Vi slungar bokstavligen skulden bort från oss – ut på någonting i världen utanför oss. Egot talar om för oss är att detta är det perfekta sättet att bli kvitt vår skuld eftersom vi nu inte längre ser skulden i oss själva. Jag ser istället skulden i dig! Vad jag i grunden säger, är att du är den som är ansvarig för allt elände, allt lidande och all smärta jag har i mitt liv. Om du inte hade gjort vad du gjorde mot mig – då skulle jag ha mått bra. Projektionen innebär att ansvaret för alla problem vi har – som ursprungligen kommer från vår tro på separationen – flyttas över på andra.

Syndabocken

Kanske det bästa exemplet som beskriver dynamiken i projektionen finns i tredje Mosebok i Gamla Testamentet. Där berättas att Israels barn får noggranna instruktioner om hur de skall gå till väga på förlösningens, Tom Kippurs dag, den heligaste dagen i den judiska kalendern. De skall samlas i ett läger med Aron, översteprästen och medlaren mellan folket och Gud. Aron står framför folket med en get bredvid sig, på vars huvud han lägger sina händer. På så vis överför han symboliskt synderna som folket samlat på sig under året till geten, och befriar dem förhoppningsvis därigenom från deras synder. Därefter driver Aron ut geten ur lägret. Det är härifrån vi har ordet syndabock! Det finns två viktiga steg i den här behandlingen av syndabocken i tredje Mosebok. Det första är att överföra synderna från folket till geten. Det andra handlar om projektionen. Vad som sägs är att synderna inte längre är hos folket utan i den stackars getens huvud.

Det är i det andra steget som vi hittar kraften i projektionen - Aron driver ut geten ur lägret. Så snart synderna är överförda till geten måste denna jagas från folket så att de inte kan smittas av sin egen syndfullhet.

Projektionen upprätthålls med vrede

Det psykologiska medel vi använder för att upprätthålla ett avstånd mellan oss själva och vår skuld, när vi placerat den (kastat ut den) på andra – är att bli arga på dem! Vi kan definiera vreden som ett försök att rättfärdiga projektionen – skulden som vi kastat ut på någon annan. Det är därför kursen säger att vrede aldrig är berättigad. Faktum är att den säger detta två gånger. Anledningen till att vrede och attack aldrig är berättigade är att de inte har någon mening förutom att försöka övertyga den andra personen, oss själva och världen om att den andre är den skyldiga personen – inte jag!

Meningen med all vrede är att försöka flytta bort ansvaret för separationen från oss själva till någon annan. Från egots synvinkel spelar det inte någon större roll vem vi kastar skulden på – vem vi projicerar på. Det kan vara en person, flera människor, ett land, en idé, människonaturen, världsordningen, djävulen eller Gud själv. Allt egot bryr sig om är att någon annan betalar för ”kalaset”, att någon annan är ansvarig för allt elände och allt lidande vi känner. Detta är förklaringen till den enorma investeringen, såväl i våra liv som i andras liv, genom historien, i att finna någon vi kan göra till syndabock. Det förklarar också våra fördomar. Våra fördomar är ett försök att finna någon vi kan bedöma inte vara lika god som vi är, för att vi skall slippa vår egen skuld.

Vrede konserverar skulden

Egot berättar naturligtvis inte att detta är det bästa sättet att kunna hålla kvar skulden. Psykologiskt sett finns nämligen inte något sätt en person någonsin kan bli arg på någon annan – vare sig vreden uttrycks eller hålls kvar i tankarna – utan att samtidigt känna skuld för vreden.

Därför vet vi psykologiskt inom oss att angrepp på den andra personen är oberättigat. Det verkliga skälet till att vi är arga på en annan människa är för att vi försöker undvika att acceptera att vi är ansvariga för oss själva.

Bara vi själva berövar oss friden

Om vi kände oss perfekt fridfulla skulle vi aldrig vara arga. All vrede är sålunda ett försök att säga: ”Det är ditt fel att jag inte känner Guds frid!” När vi säger det på det viset blir det mycket klart hur vilseledande våra försvar är. Eftersom Gud gav oss sin frid, så har ingen annan, eller inget annat, makten att ta den ifrån oss; utom vi själva när vi väljer att inte acceptera den. Anledningen till att jag inte känner mig fridfull har ingenting att göra med vad jag har eller inte har gjort. Det har endast att göra med det faktum att jag själv försöker slippa ur fällan och få dig i den istället.

Cirkeln av skuld och angrepp

Det måste finnas ett annat sätt att förklara varför vreden aldrig kan vara berättigad. Men åter igen berättar egot inte det för oss. En mycket elakartad cirkel av skuld och angrepp sätts i rörelse Ju skyldigare vi känner oss, ju större blir vårt behov av att förneka skulden inom oss och projicera ut den på någon annan och därmed angriper vi den personen. Ju mer vi angriper någon, ju starkare blir våra skuldkänslor – vi vet ju att vi angriper en annan person utan anledning. Vi går runt, runt i den onda cirkeln. Tro aldrig på någon som säger att det är kärlek som får hjul att snurra. Det är inte kärlek, det är skuld. Det är därför ingenting ändrar sig i världen. Vi håller endast på att producera samma mönster om och om igen, om och om igen.

Våra speciella relationer

Kursen talar om två olika former av projektion och det är vad vi refererar till som speciella relationer. De två former av speciella relationer som omfattas av projektion är speciella kärleksrelationer och speciella hatrelationer.

Speciella hatrelationer

De speciella hatrelationerna har vi redan behandlat. De är i grund och botten de relationer i vilka vi finner speciella människor vi kan projicera vår skuld på – och göra till syndabockar.

Speciella kärleksrelationer

För den ”finare” speciella kärleksrelationen är det emellertid mycket annorlunda och mycket mer försåtligt. För i verkligheten är speciell kärlek inget mer än en tunn slöja dragen över speciellt hat. Speciell kärlek förefaller vara någonting annat. Vad vi med speciell kärlek egentligen säger är: ”Jag har vissa behov som Gud inte kan tillfredsställa (därför att inom egots tankesystem spelar Gud ingen roll). Men vad jag upplever i dig, du som är en viss speciell person, med vissa speciella egenskaper, är att du är den som kan få mig att må bra med mig själv. Utan dig känner jag mig tom och ofullständig. När du kommer till mig och tillfredsställer mig på olika vis – då blir du den bestämda person jag behöver för att må bra – så bli du den, då har du det – som kompletterar mig, gör mig hel. Och när du gör det för mig, så älskar jag dig! Om jag kan göra det samma för dig, då blir vi lyckliga!”

Här har vi, vad som i egots ram kan kalla ”äktenskap gjort i himlen”. När de flesta människor talat om kärlek i denna världen, talar de faktiskt om speciell kärlek som psykologiskt är ett annat namn för beroende. Och psykologin lär oss att beroende alltid föder förakt – därför att de människor vi blir mest beroende av påminner oss om skulden vi härbärgerar djupt inom oss (jag har separerat mig från Gud, jag är syndig och inte hel - bristprincipen). Varenda gång jag tänker på dig – mitt speciella älsklingsobjekt, min speciella kärlekspartner – påminns jag om att det behov jag har av dig är alstrat av min egen skuld. Varenda gång du gör det som jag har behov av att du gör och jag på en medveten nivå mår bra av det – så förstärker jag i själva verket, på en omedveten nivå, mitt grundläggande behov av dig. Jag förstärker det faktum att jag i sanning är en bristfällig, skuldtyngd person. Eftersom det är min skuld som jag hatar mer än någonting annat i världen – och du påminner mig om skulden, därför att det är den betydelse jag givit dig i denna relation – hatar jag också dig. Det är därför vi kan säga och förstå varför beroende alltid föder förakt. Vi slutar alltid med att hata de människor vi är mest beroende av. Det som händer i speciell kärlek såväl som i speciellt hat är endast att skulden återanvänds i en ständig kretsgång, om och om igen.

Ingen väg ut ur egotänkandet utan hjälp

Detta är det egosystem som kursen beskriver. Det verkar som, inom systemet, att det inte finns någon väg ut ur det. När vi en gång fastnar i denna tro – att vi är syndfulla, skyldiga och förtjänar att bli straffade – så håller vi bara på att upprepa samma material om och om igen. Utan Guds hjälp – hjälp som kommer till oss utanför systemet – så finns det inte något sätt att undkomma denna tro. Så låt oss nu tala om den andra sidan av historien!

1 | 2 | nästa sida»