Från Mirakelnytt nr 1 2004
Vårt behov av syndabockar
Jag är flitig läsare av Kenneth Wapnicks böcker. Titlar som Obstacles to Peace, A vast illusion och The Message of A Course in Miracles är titlar som jag läst mer än en gång. Bäst tycker jag dock om Forgivness and Jesus. Där är jag nu inne på fjärde läsningen. Häromdagen kom jag in på det där med projektion som är ett viktigt tema i ACIM. Av egot lär vi att situationer och företeelser som vi inte kan klara att ta hand om inom oss själva i våra sinnen, dom gör vi bäst i att förtränga eller projicera ut på vår omgivning. På det viset är vi av med dom, menar egot. Här skall vi enbart ägna oss åt projektion. Konsten att förtränga lämnar vi där hän tills vidare.
Det klassiska exemplet på projektion är familje-fadern, herr Andersson, som fått en utskällning av sin chef som, i sin tur, kommer till firman efter ett häftigt gräl med hustrun och måste avreagera sig på någon eller någonting , och här är det alltså herr Andersson som råkar illa ut.
Denne går vid dagens slut hem på uruselt humör och ger sig på sin intet ont anande hustru för att middagen inte är klar när han stiger över tröskeln, och det dessutom är ostädat i sängkammaren. Fru Andersson går gråtande upp på övervåningen där hon tvingas lyssna till 15-årige sonen Jannes rockmusik i 100 decibel volymstyrka från högtalaranläggningen i dennes rum. Hon stiger in i Jannes rum, där kaos råder, går fram till musikanläggningen och slår av strömbrytaren. Hon utgjuter sig med full kraft över Janne, varefter hon lämnat rummet och slår igen dörren med en jätteskräll. Janne kryper ihop på sängen och skär tänder över sin jävla morsa.
Men så kommer han på hur han, i sin tur, skall kunna avreagera sig. Han går in till lillasyster Karin, 9 år, som snällt sitter och läser läxor och utan förvarning ger han henne en hurring. Karin reagerar som hon brukar när Janne varit elak. Hon skriker, ja hon vrålar av alla krafter och uppnår den effekt hon önskar. Mamma och pappa kommer rusande i tron att mord håller på att begås. Och resten ger sig självt. Ännu ett familje-krig har brutit ut.
Själv är jag givetvis numera så högt andligt utvecklad att jag är fjärran från att projicera ut sånt inom mig som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera. Eller . . . . . ?
Det är någon vecka före jul år 2003. Som vanligt är jag på kontoret på Fridhem, vår kursgård och sköter de dagliga ärenden som uppenbarar sig. Jag har dagen innan gjort i ordning ett tjugotal julkort som skall skickas till nära vänner till Fridhem. Jag har lagt ut dom på bordet i samlingssalen som ligger närmast till serveringsrum och matsal för att så många som möjligt av kollektivets medlemmar skall få chansen att skriva på korten. Efter lunchen denna dag går jag för att plocka ihop julkorten som, förhoppningsvis, om inte alla, så åtminstone de allra flesta skrivit sina namn på. Men korten ligger inte där dom ska. Dom är borta. Alla lunchgäster är alltjämt kvar så jag äskar tystnad och frågar om någon sett till julkorten som jag lagt på bordet i samlingsrummet. Alla tittar undrande på mig. Ingen förklarar sig skyldig. Men en del reagerar och undrar vem som i all sin da’r det kan vara som lagt beslag på julkorten. Och en del börjar leta efter dom. Men utan resultat. Till slut kommer jag fram till vem den skyldige är. Det måste var Lars som åkt till Hedemora i stället för att äta lunch med oss andra. Lars är den person som vid sidan av mig har sin dagliga gärning förlagd till Fridhem även när ingen kursverksamhet pågår, så vi har mycket med varandra att göra. Det måste vara han som tagit hand om korten. Men varför? Jo, han har naturligtvis velat spela ”hjälpsamma herrn”. Han har tagit korten och lagt dom i korgen för utgående post. Men var dom frankerade? Jag minns inte.
Visst är det trevligt när folk är hjälpsamma, men jag undanber mig faktiskt den här sortens hjälp. Jag vill naturligtvis hämta korten själv, så att jag kan kontrollera i vad mån övriga i kollektivet skrivit på så som det var tänkt. Jag känner mig faktiskt ganska upprörd över Lars’ självrådliga insats. Ja, jag blir riktigt harmsen och sätter mig på en stol inne på kontoret och ”gnisslar tänderna”. Då hör jag inom mig den där stilla rösten som emellanåt dyker upp, ibland oanmäld som idag, ibland har jag bett om råd i någon knepig situation.
Rösten som ”A Course in Miracles” menar är Den Helige Ande, Guds ställföreträdare som finns i varje människa i den här världen. Världen som i huvudsak styrs av egot.
Och rösten säger:
”Är du alldeles säker på att det är Lars som tagit korten?”
Jag irriterat: ”Ja, självklart, jag har ju frågat alla dom andra.”
DHA: ”Men hur vore det om du, innan du får blodstörtning av ilska, väntar till Lars kommer hem och frågar honom?”
Jag: ”Behövs inte.”
DHA: ”Jag tycker ändå du skall vänta på Lars återkomst.”
Jag blir sittande kvar en god stund och överväger situationen. Det är onekligen så att DHA ofta får rätt, när rösten dyker upp, var sig jag har bett om råd i någon knepig situation eller den kommer oanmäld. Ja, skall sanningen fram så blir saker och ting alltid till glädje och välsignelse varje gång jag gör som den säger. Så jag lugnar ner mig och när jag väl träffar Lars så visar det sig att han är ett enda stort frågetecken till kortens försvinnande, och vi diskuterar en stund vad som kan ha hänt. Vi kan bara hoppas att korten varit frankerade och att dom på något vis hamnat hos lantbrevbäraren.
Det går någon dag och jag är på jakt efter ett annat papper som på något mystiskt vis försvunnit från mitt skrivbord, där papper av alla de slag har en väldig förmåga att hopa sig. Jag städar undan men det dyker ständigt upp nya pappershopar. Jag får tag i en mapp som jag inte tittat i på ett bra tag. Det var vad jag trodde, i alla fall. Men det var visst inte alldeles sant. för i den mappen ligger de försvunna julkorten! Hur har dom hamnat här? Vem kan ha lagt dom där? Det tog mig inte så värst många sekunder att fastställa att det nog bara fanns en person som hade kunnat göra det, nämligen jag själv. Den minnesbild jag hade att jag lagt korten på bordet i samlingsrummet stämde m.a.o. inte. Det var ju ytterst pinsamt. Detta kunde jag ju inte berätta för dom andra. Jag blir så illa tvungen att smyga iväg till brevlådan vid kiosken och lägga dom där och så får mysteriet med de föresvunna julkorten förbli olöst.
Jag är inte säker på om det var med eller utan hjälp av DHA som jag kom på bättre tankar. Hur som helst så vid lunchen denna dag klingar jag i ett glas och berättar att de försvunna julkorten kommit till rätta. Jag frågar om dom kan gissa vem den skyldige är. Och det kunde dom.
Vad gör man när man hamnat i en sån här enkel ego-fälla? Har 12-13 års ACIM studier varit helt bortkastade? Den enda tröst jag kan komma på i denna brydsamma situation är visdomsordet som jag hört någon gång någonstans:
”Jag var aldrig så stark som när jag vågade visa min svaghet.” / Olle Erikson