Översättning av "Purpose is the Only Choice" från www.awakening-mind.org
Syftet är det Enda Valet
(Sida 4 av 4)
D: Det enda sätt på vilket det är möjligt att se på egot och inte känna att man har fel, är att se på det med Anden. Med andra ord så finns bara förlåtelsens eller separationens syfte. Om man lugnt ser på tankarna med Anden, så är det förlåtelse. Anden känner sinnet så som det i sanning är; Anden känner till dess helhet. Med den sanna förlåtelsens fullkomliga accepterande så ser man att det aldrig funnits något att välja mellan. Man ser att till och med metaforen om ett splittrat sinne bara var en pinne på stegen – det översta steget. Vad händer när man når toppen på stegen? Även om man använder en stege i den här världen, och man till exempel kommer högst upp på en stege man använder för att klättra upp på ett tak, så kliver man av den. När man når det översta steget, när man når till accepterandet av fullkomlig förlåtelse, så försvinner stegen.
Fullkomlig förlåtelse är accepterandet av Rättelsen för det misstag som kallas egot! Separationen verkade inträffa och Rättelsen gavs som det omedelbara Svaret. Rättelsen besvarade separationsögonblicket, ögonblicket av tid/rum som verkade separera till miljarder planeter och stjärnor och bilder av många slag, inklusive separerade personer. Att se det vilseledda sinnets oförmåga att döma någonting korrekt är nyckeln till att acceptera Rättelsen och således få ett slut på misstaget. Här är en berättelse för er: När sinnet trodde att det hade separerat från Gud så blev det skräckslaget över att det faktiskt lyckats med det omöjliga. Sinnet, i detta skräckens ögonblick, verkade projicera fram en värld och identifiera sig med delar eller specifika saker på världens filmduk. I hela detta kosmos av bilder så tog det vilseledda sinnet sikte på kroppen som sitt nya ”hem”. Denna kropp, istället för den bortglömda Anden, utvaldes till att bli ”jaget”, och allt annat i kosmos, inklusive alla de där ”andra kropparna” som det vilseledda sinnet varseblev, valdes ut som den objektiva värld/kosmos där ”jaget” skulle ”leva”. Denna klyvning i subjekt-objekt och allt ordningsbringande av världens/kosmos bilder var det vilseledda sinnets försök att införa någon sorts ordning i kaoset och minimera sin fasa. Att bringa ordning bland bilder är dömande, ett verktyg för att upprätthålla den här illusoriska världen och på det sättet skydda egot från Sanningens Ljus. Att släppa taget om dömande är att släppa egot och dess förvrängda värld. Alla falska trosföreställningar och tankar är självdömande, men Självet är bortom dömande.
F: Så, rastlöshet är helt enkelt att tro att jag är det jag inte är.
D: Om vi går hela varvet runt, så är rastlöshet att tro att det finns ett val att träffa där det inte finns något val. Ni kan se att, om ni följer det hela vägen, så kommer man till en plats där man bara undersöker tänkaren och tankarna i sinnet. Val mellan bilder är inget val alls. Förlåtelse är bara ett tillstånd där man ser det falska som falskt då man betraktar alla tankar om vad som görs, alla tankar om kroppen, alla tankar om vad det är att vara en person: Åh, jag behöver göra det här. Jag behöver göra det där. Jag behöver ta hand om det här. Jag behöver ta hand om det där. Jag skäms över det här. Jag är rädd att det där skall hända.
F: Vad är det jag gör då? Jag ringer aktivt telefonsamtal för att kunna stryka saker i min almanacka. Det är att göra, inte att iaktta.
D: Om man sover, om man ännu inte nått den punkt då man har ifrågasatt alla aspekter av det att vara en person och tid och rum etc, så har man fortfarande ett falskt trossystem. Men Anden kan så att säga genomsyra det trossystemet och nå sinnet där det tror att det är. Låt oss säga att du börjar ifrågasätta dina trosföreställningar om allting. Nå, det som är på varseblivningens filmduk är bara en spelfilm av dessa trosföreställningar. Det verkar som att det fortfarande finns en person som fortsätter att göra saker i linjär tid. Kom ihåg att det är det som är drömmen. Det är tolkningen eller varseblivningen av självet som en person i världen. Så man kan säga, ”Jag verkar bli mer fridfull” eller ”Jag verkar bli mer upprörd”. Ser ni att det är en betydelse eller en tolkning? Vem är ”jaget” som verkar bli mer fridfullt? Vem är ”jaget” som verkar bli mer upprört? Det är fortfarande en person. Då man tar ett steg tillbaka, tar ett steg till ens rätta sinne så att säga, och fogar sig efter Andens dömande, så är utgångspunkten klarhet eller fullkomlig förlåtelse och man gör inga tolkningar genom eller av sig själv. Den ”individuella” varseblivningen upplöses i förlåtelse, Andens enda tolkning eller dömande.
Så länge man tror att man är i den här världen, verkar det finnas dömanden och val som är nödvändiga. Anden är dömande i det vilseledda sinnet, så det verkar genomgå ”processen” att urskilja de två tankesystemen. Här är ett exempel på hur det verkar genomföras : Man är inställd på att lyssna till Anden och är stilla. Man vill så gärna förenas med Anden och har en stark villighet. Man har tankar på sådant som fortfarande inbegriper form, tankar på att ringa den och den, att möta någon, att sluta på det här jobbet, att börja på det där jobbet etc. Dessa tankar är uppenbart fortfarande tankar på form. Men Anden förstår att det vilseledda, splittrade sinnet fortfarande tror att det är en person i en värld. Det falska trossystemet tar formen av projicerade skuggor på världens filmduk, där de mörka trosföreställningarna tar sig uttryck i bilder. Anden arbetar med sinnet för att låta det släppa taget om de falska trosföreställningarna och tankarna som ger upphov till skuggorna och filmduken. Och så känner sig sinnet desorienterat då det börjar luckra upp och ifrågasätta dessa en gång så skyddade trosföreställningarna (d.v.s. ”jag är inte så säker längre på att jag är en hustru eller en mor eller en man eller en byggjobbare eller amerikan etc. Jag är inte så säker på vad jag är”.) Symboliskt så verkar saker fortfarande ”hända” på filmduken, men dessa är bara det vilseledda sinnets tolkningar av sig själv. Det här bringar klarhet i frågan om dömande. Anden arbetar inte ”i världen” men den arbetar med sinnet som ”tror att det är i världen” så att det kan inse att det hittat på världen. Man kan meningsfullt be Anden lära en att varsebli världen på ett annat sätt. Ser ni hur det skiljer sig från att säga ”Anden, kom in i världen och ändra omständigheterna – hitta en parkeringsplats åt mig, hjälp mig att vinna på lotto etc…?”
Att tolka det som att Anden arbetar ”i världen” kan dock vara en språngbräda som är till hjälp för ett sinne som tror att det är en maktlös, hjälplös person och verkar behöva en konkret symbol för hjälp. Sinnet som tror på det konkreta och specifika kan bara tolka på det här sättet. Tolkningen är uppenbart till hjälp för sinnet som ber ”Snälla Gud, hjälp mig att hitta en parkeringsplats” och sen varseblir det att ”hitta en parkeringsplats” som en händelse som ”bevisar” att det finns en kärleksfull, hjälpsam Gud. Men ser ni att en sådan varseblivning bara är ännu en tolkning? Anden kommer inte in i världen. Sanningen kommer inte in i illusioner. Anden arbetar med sinnet för att det skall kunna släppa de falska trosföreställningarna. Man kan välja att tolka sig själv ”som en person” och tillskriva Anden situationer och händelser, så som ”Anden hittade en parkeringsplats åt mig” eller ”Anden hjälpte mig att gå ned tio kilo”. Det skulle fortfarande vara en ”personlig” tolkning, som om Anden faktiskt brydde sig om separata personer, föremål, händelser, och situationer istället för sinnet, som tror på de här specifika sakerna. För att summera, Anden varseblir inte världen så som kroppens ögon varseblir den. Sant seende är inte ”personligt”.
F: Jag vill vara lite praktisk. Är det inte OK att vara praktisk?
D: För mig, så är det mest praktiska att se på tankar, begrepp och trosföreställningar. Jag tror att man ofta förknippar praktiskhet med det som är specifikt, eller att man gör saker i form (d.v.s. ”göra det som är praktiskt”). Men du sade i början av vår diskussion att du tycker att det är lite obekvämt med tanken ”Jag måste göra någonting”. Då du ifrågasätter det här, så ber jag dig att bara se på trosföreställningarna. Vi börjar med någonting specifikt och sedan spårar vi det tillbaka till trossystemet i sinnet. Det är mycket praktiskt.
Låt oss helt enkelt se på, till exempel, denna tanke: ”Flickan sprang tvärs över gatan för att fånga bollen.” Det kan verka som att det som händer i formens värld är ”ett faktum” och att det enda val man har är hur man skall tolka ”det som händer”. Man måste förstå att ”det som händer” är tolkningen eftersom varseblivning är tolkning. ”Det som händer” – formens värld – är aldrig ett faktum. Det är en hallucination, en dröm. Det är en illusion om verklighet. ”Gud och Verkligheten” är det enda sanna faktum som finns. Så ni förstår hur viktigt det är att undersöka trossystemet som ger upphov till tolkningen, till exempel, ”flickan sprang tvärs över gatan för att fånga bollen”. Den tolkningen antar att det kan finnas personer , inte sant? Den tolkningen antar begrepp som ”flicka”, ”sprang”, ”tvärs över”, ”gatan”, ”fånga” och ”boll”. Dessa begrepp, som vävs ihop och förknippas med varandra, utgör tolkningen. Säkerligen kan subtiliteterna i vår undersökning idag leda en till att man uppskattar att ifrågasätta syftet med allt man varseblir.
F: Vi har förut pratat om att arbeta med sitt inre barn, psykoterapi, eller att gräva i det förflutna. Är det praktiskt att se på allt detta? Jag vill ifrågasätta det jag ser på när jag ser på mitt dysfunktionella (medicinsk term för rubbad eller störd funktion hos ett organ, ö a.) förflutna. Det dysfunktionella hände inte när jag var fem eller sju år gammal. Det inträffade när jag trodde att jag separerat från Gud. Är inte det det dysfunktionella som hänt?
D: Ja, och det ”dysfunktionella” kan bara blottläggas och rätta precis nu! Historien skulle inte verka existera om man upphörde att begå samma felaktiga val (d.v.s. separation) precis nu. Det skulle inte finnas något begrepp om någon framtid om man accepterade Rättelsen precis nu! Det att vara en person har ingen mening utan historia och framtid. Förstår ni det?
F: Du säger att det dysfunktionella förflutna är irrelevant i historiska termer.
F: Det händer precis nu. David påpekade förut att varje val man träffar ger en allt eller inget. Om man väljer separation, om man väljer att återuppleva det, då tror man att man är en separat person med ett förflutet och en framtid.
D: Det finns en sak här som kräver ett klarläggande. Den stora insikt som vi talar om är detta: upprördhet beror aldrig på vad som hände ”en person” i ett personligt dysfunktionellt förflutet. Hur man mår nu har ingenting alls att göra med varken en händelse som tilldrog sig i historien med en kropp eller kroppar eller med vad som skulle kunna hända i framtiden. Hur man mår är resultatet av ett beslut i nuet av sinnet, ett val av varseblivning – det, och bara det, gör en fridfull eller upprörd. Kom ihåg, det splittrade sinnet har bara två innehåll eller syften. Varseblivningen eller tolkningen härrör ur det syfte som sinnet väljer. Om man känner sig upprörd är det bara för att man i nuet väljer egot, väljer separation. Man kan säga det här på ett annat sätt: man måste fortfarande tro att det förflutna är nuet, istället för att se att det förflutna är borta. Detta är villfarelsen, för det förflutna är borta! Upprördhet är alltid ett tecken på att illusioner råder i stället för sanningen. Så nu har vi gått varvet runt igen. Om man verkar vara upprörd, är det inte på grund av vad någon sagt, eller vad någon gjort, eller på grund av vädret eller vad som kan komma att hända etc. Upprördheten, oavsett form eller intensitet, beror alltid på att man i nuet väljer egot och därför fortfarande värdesätter egot. Önskan att vara separerad förblir intakt och behöver ifrågasättas.
Än en gång, för att göra ett entydigt val för frid, så behöver man bli riktigt, riktigt, riktigt klar över separation och förlåtelse, de två olika syftena i det splittrade sinnet. Annars kommer man att fortsätta att vara ansluten till egot. Jag skulle vilja använda liknelsen med egot som ett köksredskap, en mixer som går och som låter väldigt högt. Den har en sladd som går ned i sinnet, och man stänger av det höga ljudet genom att dra ur sladden. Ens sinne ger egot kraft eller elektricitet, så att säga. Mixern går inte utan elektriciteten. Egot fungerar inte, det kan inte ens verka existera om man inte ger det kraft från ens sinne. Så nyckeln är att följa sladden nedåt, nedåt, nedåt till uttaget (syftet) och dra ur kontakten. Saken är den att om man håller fast vid ett trossystem om linjär tid, rum, kroppar, familjer, yrken, naturen, och alla den här världens ting, när man då börjar röra sig nedåt så skriker egot ”STOPP! Du vill inte göra det här. Du kommer att förlora allt! Ingen identitet!” Och om man fortfarande värdesätter egot, om det fortfarande verkar ge en någonting som man tror att man vill ha och behöver så kommer sinnet att göra halt i sökandet efter uttaget. I dess försök att handskas med mixerns höga oljud, så kommer det vilseledda sinnet att bibehålla försvarsmekanismer och distraktioner på ytan (den projicerade världen). Att följa sladden nedåt i den här liknelsen är samma sak som att spåra upprördheter från det specifika till den falska trosföreställning som gav upphov till dem eller att bli klar över skillnaden mellan form och innehåll. När väl detta är tydligt, så kan man urskilja vad som kommer från Gud och vad som inte gör det, vad som är sant och vad som är falskt, och på det sättet inse att BARA SANNINGEN ÄR SANN OCH ATT DET INTE FINNS NÅGRA BESLUT ATT FATTA. Tills den insikten är nådd så är syftet det enda valet.
Syftet är det Enda Valet får kopieras utan tillstånd.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 |