Översättning av "Purpose is the Only Choice" från www.awakening-mind.org
Syftet är det Enda Valet
(Sida 3 av 4)
F: Jag fastnar inte så mycket i handlingen som i trosföreställningen. Jag tror att jag har fel därför att jag har den här trosföreställningen och att jag måste ändra trosföreställningen. Till exempel så tycker jag om naturen. Att förändra tron jag har att naturen är verklig, det är där jag känner att jag kört fast. Jag vill gå vidare och se bilden mer i sin helhet och känna mig förenad med Anden och, eftersom jag tycker om naturen, så finns den här dikotomin (klyftan ö.a) inom mig. Jag tycker om naturen. (skratt) Jag…
D: ”Jag…, hör ni!?” (mer skratt) Låt oss titta på ”jaget”. Låt oss titta på den här tvingande känslan av att ens behöva ändra sitt sinne eller att behöva ge upp något man tror på. Tanken på att jag måste ge upp något jag tror på är något jag tror! Det kan verka som att det föreligger ett tvång. Men är det verkligen något tvång inblandat? Jag läste en gång ett påstående från en författare som sade ”våra egon har investerat mycket i trosföreställningar”. Egon investerar inte i trosföreställningar. Egon har inte trosföreställningar. Egot är tron på separation. Och alla trosföreställningar som baseras på separation är egot. Det vilseledda sinnet tror att det är dessa trosföreställningar eftersom det har identifierat sig med dem. Det man felaktigt tror att man är och måste ge upp existerar inte. Med andra ord, det Sanna Självet behöver inte ge upp egot. Det Sanna Självet har inget ego. Det bara verkar finnas tvång på grund av en tro på att det verkligen finns ”något” som man är just nu som man måste bli av med. Men, tänk om man inte är detta ”något”! I denna insikt så upplöses känslorna av tvång eller att man måste göra något!
Återigen så handlar det om syfte. Man behöver bli mycket klar i sitt sinne över dessa två syften. Om man tror att man är omgiven av en illusorisk värld av form och man tror att ens liv, ens verklighet, är en ”verklig” person som lever i denna naturens värld och man är övertygad om det är ens verklighet, då kommer Anden att upplevas som mycket hotfull. Man kommer att varsebli det som att Anden ber en att ge upp något som är verkligt, som är gott, som är vackert, och man kommer inte att vilja lyssna på Anden.
F: I morse när jag pratade i telefon med min terapeut och berättade för henne om min resa inåt så sade hon: ”Jag vill varna dig för en sak. Jag hoppas att du inte är tillsammans med människor som tänker hjälpa dig att förlora dig själv, att förlora den du är”. Vem är det här självet som jag förlorar? När hon sade det så tänkte jag på en visualisering jag nyligen haft och där jag dog. Jag berättade för henne om visualiseringen; jag sade till henne att självet går förlorat. Vem är det här självet? Det självet måste vara någonting annat än mitt Sanna Själv.
F: Ja, hur skulle det Sanna Självet överhuvudtaget kunna gå förlorat?
F: Vi kan inte se på det som den här kampen, annars så fastnar vi i ”det här andra”, inte sant?
D: Ofta då jag reser runt i landet så hör jag människor säga, ”Åh, egot måste dö!” Det är någonting lite skumt med den tanken, eller hur? Några frågar, ”Varför måste egot dö?” Jag svarar: ”Aha, du antar att det har levt?” Tankarna på att bekämpa egot, att döda egot, att mörda egot eller bara att låta egot dö är att missa vad det handlar om . Titta bara lugnt på egot och se dess falskhet… Ljuset skingrar mörkret genom sin blotta Närvaro – det är hela budskapet. Så för mig är frasen ”Död åt självet” bara en metafor för det vilseledda sinnet som tror att liv tillhör världen, tillhör kroppar. Det finns verkligen inte något liv i bildernas värld. Bilder förnekar Livet. Livet är evigt och formlöst och oföränderligt.
F: Låt oss för ett ögonblick återvända till tanken på att egot bara är en trosföreställning. Vad det här med att vara en person anbelangar, så ser jag det fortfarande som att det Sanna Självet har något med individualitet att göra.
D: Häromkvällen när vi var tillsammans så berättade en man för oss om hur han kände sig nedstämd och han delade väldigt öppet med sig av ett antal dömande tankar. De flesta av dem hade han identifierat som ”självfördömanden” av honom själv som person. Men även om dömandena hade varit riktade mot ”andra”, så är det samma sak. Alla dömanden är knutna till begreppet vad det är att vara en person och den grundläggande subjekt-objekt-klyvningen. Overkliga trosföreställningar ger upphov till overkliga företeelser . Om man bara kan börja ifrågasätta trosföreställningarna kan man sedan ge upp hela trossystemet och det tid-och-rums-kosmos som det verkade ge upphov till. Bara då kan man komma ihåg sin Sanna Identitet som Evig Ande. Men att ens säga ”ge upp” antyder att man hade det, att det overkliga trossystemet har varit ”mitt” till att börja med, att det är mer än bara en illusion. Det verkar som om det som är overkligt har en verklighet, som om separationen från Gud verkligen har ägt rum. Det är detta som är villfarelsen.
Så, för mig, är det nödvändigt att verkligen ifrågasätta det man tror på. Bortom det så handlar det om att komma till insikten att alla trosföreställningar, alla trädets grenar så att säga, och den enda trosföreställningen som de härrört ur, trädets stam (egot) i den här liknelsen, alla är ett. Det är en klarhetens referenspunkt från vilken man ser det falska som falskt. Jag behöver inte göra någonting. Jag ser bara de falska trosföreställningarna och tankarna och det kosmos de verkade ge upphov till som falska. Det är ett observerande, att se att alla bilder är förgångna, snarare än att välja ut och ställa bilderna i en rad som föremål och händelser. Det är ett tillstånd av stillhet, av frid, och av glädje!
F: Så, kan du beskriva igen vad som karakteriserar verkligheten, eller Sanningen?
D: Det är evigt, oföränderligt, formlöst, för evigt expanderande. Det har inga komponenter i form, ingen tid, inget rum, ingenting specifikt.
F: Så, jag märker att jag fortfarande inte nått klarhet i mitt sinne. När jag ser på naturen så ser jag att den förändras och att den helt klart är form. Så det är tecken på att naturen är overklig. Och jag tror fortfarande att den är verklig. Så jag måste ha fel.
D: Vem är ”jaget” som tror att naturen är verklig?
F: Så det här ”jaget” är vad som måste försvinna; det är vad som måste ifrågasättas.
D: Det behöver bara betraktas och ses i Ljuset. Häromdagen sade du: ”Jag vet inte vem jag är.” Den första frågan som någonsin ställdes ställdes av egot: ”Vem är jag?” Det Sanna Självet ställde aldrig den frågan, Det vet med säkerhet vad det är, Ande – Ett med Allt.
F: Att jag inte vet vem jag är, men tror att jag gör det, det är där skulden kommer in. När jag gjort något jag tycker är fel, så verkar det som att jag känner mig skyldig på grund av det jag gjort. Skuld har ingenting att göra med vad som gjorts; det kommer från att jag felaktigt identifierat mig med ”jaget” som kan göra – är det inte vad det handlar om?
F: Även om jag har gjort någonting och tyckt att jag känt världslig njutning, så är det samma sak.
D: Ja, i båda fallen rör det sig om sinnets felaktiga identifiering. Både njutning och smärta är felvarseblivningar. Kom ihåg våra två alternativ igen; separation och förlåtelse. Det vilseledda sinnet tror att det är egot. Den tron är ett beslut som måste upphävas innan det går att komma ihåg Gud och sitt Sanna Själv. På filmduken (hela kosmos) projiceras den trosföreställningen som skuld som tillskrivs det som görs eller inte görs eller en specifik situation eller händelse: (d.v.s. ”Jag borde inte ha lämnat mina barn. Jag borde inte ha skrikit åt min man. Jag betalade inte tillbaka pengarna jag var skyldig. Jag är skyldig på grund av något jag gjorde eller inte gjorde i det förflutna”.) Men kan ni förstå att alla dessa tankar vilar på antagandet att man kan vara en person? Kan ni se hur egot vill att sinnet ska tro att skulden beror på någonting som har hänt på filmduken? Skuld kommer aldrig på grund av något på filmduken. Skulden är ett resultat av att välja det felaktiga sinnet, av att tro att man är något man inte är (d.v.s. en person i en värld av dualitet). Det är inget annat än ett vansinnigt försök att gå på en trosföreställning som inte har någon verklighet eller någon existens.
Så, om man kan arbeta sig igenom en upplevd upprördhet ned till det centrala beslutet, tron på separation från Gud, och klart urskilja egots ohöljda syfte, så kan man skratta åt tanken på egot. Det är så man uppnår sinnesfrid. Man ser vad man inte är, och det man är återvänder sakta till medvetandet. Det här leder tankarna till en scen ur filmen ”Välkommen Mr. Chance”. I filmen finns några stora symboler för oskuld och försvarslöshet. När Chauncey, trädgårdsmästaren, lämnar den ”skyddade” plats han bor på och går ut ”i världen” stöter han på innerstaden, en urban miljö, så att säga. Han går nedför en gata och ett gatugäng kommer emot honom och kastar glåpord efter honom. En gängmedlem drar till och med kniv och håller den mitt framför ögonen på honom. Även om denna situation skulle kunna varseblivas som hotfull, förblir Chancey lugn och försvarslös. Han tar helt enkelt fram och viftar med den fjärrkontroll han har i fickan, som om han tänkte ”Jag gillar inte den här kanalen, det kanske finns någon annan jag kan titta på”. Andens förlåtelsesyfte – det är det verkliga alternativet som man måste välja oavsett situationen. Anden är valet eller ”kanalen” man rattar in för klar varseblivning och sinnesfrid.
F: Så medan vi är här, så finns det bara ett val och det är förlåtelse eller separation.
D: Och det är bara medan man tror att man är här. Om man ser att man är den som drömmer drömmen om separation så förnekar man inte drömmandet, man bara växlar från att vara en drömfigur till att vara den som drömmer. Till exempel, att tänka: ”Jag är man, jag bor på den här adressen, och jag tjänar mitt uppehälle på det här” visar att sinnet tror att det är på filmduken, i drömmen. Det är vad det är att vara en person. Det är att inte vara rättsinnad. Då man identifierar sig som en ”person” kommer man oundvikligen att känna ett behov att försvara sig mot ”andra personer, platser, situationer, händelser, och/eller institutioner”, såsom regeringen, skattemyndigheterna, grannar, syskon, medarbetare, ingifta släktingar etc. därför att identiteten inte är sann. Men om man ser sig själv som den som drömmer drömmen, kan man acceptera ett annat syfte för drömmen. Det är helt enkelt en avskild (eng. detached) plats just för att se det falska som falskt. Man ser och observerar världens tankar. Man reagerar inte längre på dem. I världens varseblivning så verkar det fortfarande som att kroppen talar. Det verkar som att kroppen är aktiv, att den ibland går eller talar, att dess armar ibland rör sig. Men ens uppmärksamhet hålls så långt bort från världens tankar att man inte längre känner sig identifierad med form utan identifierar sig med Andens förlåtelsesyfte. I det här syftets flöde finns ingen medvetenhet om separata personer eller handlingar eller situationer eller händelser.
F: En av de saker jag blev medveten om under de seminarier jag deltagit i var att jag starkt identifierade mig med mina tankar. Jag trodde att jag var mina tankar. Självklart kom det upp tankar och jag kände det som att jag drogs åt alla håll. Så jag fick möjligheten att se att jag inte är mina tankar. Men en tanke som du introducerade är att jag också tror att jag är tänkaren. Så det här går ytterligare ett steg tillbaka. Så jag har bara suttit och tänkt på detta och lagt märke till hur bunden (eng. attached) jag är till att tänka att jag är tänkaren. Det är en del av personifikationen.
D: Ja, och det är bra att stanna upp och se på detta. Detta fel är det grundläggande bedrägeriet. Om man tror att man är den som tänker dömande tankar, eller den som tror på falska trosföreställningar, så måste det ge upphov till skuld och rädsla. Ofta på den ”andliga resan” så förespråkar människor att ”Sluta tänka. Tänkandet är problemet. Problemet är att du tänker, istället för att bara vara lycklig”. Livet är Tanke. Så det är inte så att tänkandet i sig är skadligt, men det är viktigt att förstå att det finns två sorters tänkande, i en metaforisk mening. Det är detta som är språngbrädan. Innan man förstår att rädsla (egot) inte existerar och aldrig har ägt rum, måste man använda den språngbräda som består av de två tankesystemen som utgör ett splittrat sinne. Och i ett tankesystem finns verkliga tankar, djupt begravda i ens sinne, som är övertäckta av attacktankar. Det här kan vara till hjälp. Istället för att tänka ”Jag måste sluta tänka. Nu är jag där igen. Jag tänker fortfarande. Jag kommer aldrig att ta mig ur den här fällan som mitt tänkande utgör”, och känna sig skyldig över att man tänker, så behöver man bara be Anden om urskillningsförmåga, om hjälp att reda upp de två tankesystemen. Hela poängen med detta är att komma till en insikt om att de två tankesystemen är ömsesidigt uteslutande – det enas existens förnekar det andra.
F: Menar du att vi kommer att tänka och att vi behöver få våra tankar korrigerade eftersom skuld kommer från tankar som inte är i överensstämmelse med Anden?
D: Ja. Det vilseledda sinnet är fullt av overkliga tankar eller tänker egentligen inte alls. Verkliga tankar från Anden finns kvar och kan höras om det är ens önskan. Dömande förnekar Verkligheten och erbjuder därför ingenting. Avgörande för befrielsen är att inse att – att se omöjligheten i dömande! Om man klart kan skilja mellan dessa två tankesystem, då går man inte på egots knep att personifiera och förkroppsliga allt och göra problem specifika (d.v.s. se personliga problem, se mig själv mot någon annan person eller grupp, bestämma mig för vem som har rätt och vem som har fel, välja vilken sida jag skall ställa mig på, etc.). När dömande ses som omöjligt och sinnet inte längre identifierar sig med bilderna och karaktärerna på filmduken, då måste friden komma!
F: Du gör skillnad mellan attacktankar och verkliga tankar. Jag tror att kärleksfulla, tacksamma tankar är verkliga tankar, så att vara tacksam för naturen skulle vara en verklig tanke.
D: Låt oss titta på det här. Låt oss titta på vad som karakteriserar en verklig tanke. Allting måste ha en källa. Om vi undersöker orsak och verkan, vad är dessa verkliga tankars Källa? Det är så man kan testa tankar, så att säga. Egots attacktankar kommer förvisso inte från Gud. Så, om man tror att kärleksfulla tankar har att göra med den materiella naturen, såsom ”vackra former”, tror man att de tankarna kommer från en abstrakt, evig, oföränderlig Källa eller hur? Det eviga kommer från det eviga. Form är ingenting annat än projicerade bilder. Kan ni se att efter ett tag så observerar man varje tanke i sitt sinne och fastställer dem gentemot samma kriterium, samma test?
F: Hur kan jag lämna dömande därhän? Det verkar som att det är ett dömande mellan de verkliga tankarna och egotankarna. Hur urskiljer jag de tankarna utan att jag dömer och säger att de är fel?
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | nästa sida»