Översättning av "Purpose is the Only Choice" från www.awakening-mind.org
Syftet är det Enda Valet
(Sida 2 av 4)
D: Det måste ligga någonting i det här om man håller med om att Himlen är Evig Etthet och inte har någonting att göra med val, eftersom det inte finns något att välja mellan i Ettheten. Så, det jag säger är att för att närma sig ett accepterande av någonting som redan har hänt (d.v.s. Rättelsen av tron på separation) måste man se valet där det finns. Med andra ord, man måste först investera i val där det har en mening som ett lärohjälpmedel, till exempel, på sinnets nivå, innan man kan komma ihåg den vallösa Ettheten. Av alla de saker man tror att man måste göra, så är allt så enkelt som ett enda val. Allt man måste göra är att fatta ett enda beslut. Ett beslut!
Kan du vagt förstå vilken frid och ro och glädje och lycka som måste hänga ihop med det enda beslut man någonsin behöver fatta? Egentligen är det inte ens ett beslut; det är bara ett accepterande. Vad vi behöver undersöka är allt som verkar stå i vägen för det här accepterandet. SÅ enkelt är det.
Vi måste vara så grundliga när vi spårar ”specifika personliga val” tillbaka till den falska trosföreställningen som ligger bakom dem alla, så att det ges tillfälle för det stora ögonblick som verkar förändra allting och som ändå är oföränderligt, detta Ögonblick. Den undervisning jag delar med mig av är att upplysning är tillgängligt i just detta ögonblick. Och allt i ens sinne som står i vägen för insikten om upplysning precis nu måste först ifrågasättas, och sedan ses för vad det är – illusioner. Var snälla och börja inte jämföra vem som är upplyst och vem som inte är det. Upplysningen är inte personlig. Tänk bara igenom de här idéerna och heligheten i avsikten att komma till klarhet. Bara säg och mena: ”Jag vill ha frid! Jag vill ha det mer än någonting annat. Jag tänker ta av alla mina masker. Jag förstår att för att kunna ta av dem så måste jag se på dem. Jag vill se maskerna för vad de är. Jag vill urskilja det falska från det sanna – vara rättsinnad. Vilket gyllene tillfälle detta är!” Kan ni komma på någonting viktigare än att se på ens eget sinne och undersöka hindren för denna insikt? Finns det någonting som ens kommer i närheten av det? Det här är ett mycket gyllene tillfälle!
Med hjälp av det vi diskuterat har vi identifierat trosföreställningen att personliga val gäller val mellan former och bilder. Så om man ser att det inte finns något val i form, skulle inte följden av det då bli ett betraktande eller ett observerande, ett tillstånd av lycksalighet, ett tillstånd av fullständig avskildhet (eng. detachment, ö.a.). Vilken lycka att sluta försöka se val där det inte finns några.
Så vi vill spåra det tillbaka. Låt oss nu ta en titt på var det där valet finns. Var skulle det där förlösande valet, det enda val som måste träffas, vad skulle det vara om de inte är mellan former och bilder i det förflutna och i framtiden?
F: Jag märker att jag fortfarande vill säga att det finns val mellan form och Ande.
D: Förstår du det här valet du talar om, det här valet mellan form och Ande? För att förstå det här valet, måste man vara klar över skillnaden mellan form och innehåll. Det är den distinktionen vi undersöker tillsammans. Du tror att val är personliga och mellan specifika saker – vi har fastställt det som vår utgångspunkt. Form är projektionen av specifika tanke-former, bilder. Form är projektionen av felaktigt tänkande. Är Anden specifik?
F: Jag misstänker att du säger att Anden är generell och universell därför att Anden är en reflektion av Verkligheten och Verkligheten är evig och formlös.
D: Om vi tänker på ordet ”universell”, har inte det ordet en annan innebörd än ”specifik”? Anden är universell. När vi i vår diskussion riktar uppmärksamheten mot sinnet, innehållets eller syftets domän, så närmar vi oss ett betydelsefullt sammanhang. Det splittrade sinnet är ett sammanhang där idén ”val” är meningsfull som en metafor eller språngbräda, en ”förberedelse” för det sista beslutet eller slutgiltiga accepterandet som medför slutet på alla beslut. Det här slutgiltiga beslutet är ett beslut/accepterande av Andens innehåll eller syfte. Man kan tro att det finns ett syfte eller ett innehåll i formens värld, men det gör ju inte att det blir så. Vad är syftet med en bil? Vad är syftet med en soffa? Vad är syftet med en mikrofon? Ser ni hur alla de här sakerna verkar ha separata, små syften? Det är det här världen lär ut. Det vilseledda sinnet har tilldelat namn, mening eller ”syften” till sådant som föremål, beteenden, händelser, tillstånd, personer etc. och relationerna mellan dem. Hur fungerar en bilmotor? Hur fungerar ekosystemet? Hur fungerar människokroppen? Ni ser, alla de här småbitarna och fragmenten och bilderna har inte bara givits namn, som ett separerande hjälpmedel, utan det vilseledda sinnet tror att det vet hur de alla samverkar. Det finns inga fragmenterade bilder och falska associationer mellan bilder i helad eller sann varseblivning. Det finns inga i Himlen eller Verkligheten heller, för det finns inga bilder i Verkligheten.
Låt oss för ett ögonblick undersöka frågan: ”Hur fungerar kroppen?” Det finns några trosföreställningar om självbegrepp som sammanhänger med sjuksköterskeyrket som det kan vara till hjälp att undersöka nu. (Tre av frågeställarna var utbildade sjuksköterskor) Den utbildning ni genomgått på sjuksköterskelinjen, vad bestod den av? Gick den inte ut på att lära er hur kroppens delar fungerar, hur kroppens system fungerar, hur kroppens system interagerar med varandra? Var ni under utbildningen tvungna att lära er att kunna namnge vissa delar? Självklart, och det här är bara en liten bit av det världen lär ut. Det finns till synes många andra vetenskapsgrenar. Världslig utbildning har bara handlat om att ge syfte och mening till det specifika och försöka definiera och förstå hur olika specifika ting relaterar till varandra. Kan man vara öppen för tanken att det inte finns några specifika syften och inga relationer mellan specifika ting?
Tänk om det faktiskt inte finns något syfte eller någon mening för någonting i och av sig självt? Tänk om allt som varseblivs med kroppens fem sinnen bara är det förflutna. Det är som att man har en minnesbank på dator med förflutna associationer. Låt oss till exempel titta på minnet av att tappa en kopp på golvet så att den går sönder. Hur skulle man annars kunna ”veta” att en särskild kopp skulle gå sönder i en specifik situation om det inte var baserat på det förflutna? All mening som ges allting, inklusive hur saker förhåller sig till varandra och vad alla specifika saker är till för, är helt och hållet baserad på det förflutna. Allt är påhittat. Gud känner inte till koppar. Han känner inte till koppens mening eller struktur, eller meningen med ordet ”tappa”. Och vad skulle koppen falla på? Golvet? Vad är meningen med ”golvet”? Vi pratar om behovet av att i grunden göra sig kvitt allt det man lärt sig. När vi pratar om att släppa taget om det förflutna så pratar vi om att göra sig kvitt allt man lärt sig. När vi pratar om att släppa taget om det förflutna, så pratar vi om att göra oss kvitt det grundläggande vi lärt oss om tid och rum, inte bara om att släppa taget om barndomsminnen eller obehagliga minnen. Det är att släppa taget om den värld som kroppens sinnen varseblir. Ett annat exempel är naturen, den mångfald växter som har namngivits, blommornas och trädens färger, och naturens många arter. Allt är sådant vi lärt oss. Allt är förflutet. Så den viktigaste idén , när vi återvänder till detta med val, är att det vilseledda sinnet tror att det ser mening och syfte i världen. Den undervisning jag delar med mig av är att syfte eller innehåll tillhör sinnet.
Hur många av oss har inte sökt sanningen och sagt: ”Om det finns något sådant som sanning, så borde den vara enkel?” Varför skulle sanningen vara så komplicerad, så komplex? Det är intuitivt meningsfullt att tänka på sanningen som enkel. Nå, verkar det inte enkelt att istället för alla de triljoner syften och associationer som utgör den här skenbara världen, så finns det bara två syften i ett splittrat sinne, och av dessa så är det bara ett som reflekterar Verkligheten? Förenklar inte detta vårt närmande till sanningen? Om man kunde närma sig den enkelheten, och veta att det bara fanns ett beslut att ta mellan dessa två syften, skulle inte det göra allting mycket enkelt? Om jag tror att jag har triljoner valmöjligheter och val ”där ute” i en värld av form, som verkar föra med sig känslor av rastlöshet! Det verkar medföra rädsla. Detta verkar inbegripa förvirring. Finns det någon som inte har upplevt dessa saker?
F: Eller talat om dem nyligen? (skratt)
D: Idén att det finns val av många slag och syften baserade på många, många bilder i tids-rum-kosmos är skrämmande, förvirrande, komplex och överväldigande. Så det vi behöver göra är att bli helt klara över att det bara finns två syften. Så verkar det inte vara för det vilseledda sinnet. Det är helt obegripligt ur det världsliga perspektivet. Så det måste finnas en helt annan bakgrund för valet än val mellan bilder.
Så, anta för ett ögonblick att det bara finns två alternativ, två syften i det splittrade sinnet; vi kallar det ena av dessa syften förlåtelse och det andra separation. Ur det här perspektivet, skulle idén att varje val du träffar ger dig allting eller ingenting verka meningsfull?
F: Ja.
D: Så, vi har någonting mycket intressant här. Om jag bara kan bli verkligt, verkligt, verkligt klar över hur jag skiljer mellan dessa två syften, mellan dessa två syften i det splittrade sinnet, då kommer det enkla valet av upplysning, av frälsning, att bli uppenbart. Är inte det goda nyheter!? Kan man prioritera någonting högre än att nå den insikten?
Vi skulle kunna ge separationen många namn, såsom rädsla, skuld, eller död. Namnen spelar ingen roll. Vi skulle också kunna ge förlåtelse många namn, såsom frid, kärlek och glädje. Namnen spelar ingen roll. Att välja mellan dessa två syften i sinnet, kalla dem vad du vill, är det enda verkliga valet. Om man kan tro på att dessa två syften är de enda som egentligen finns i ens sinne, så behöver man bara komma i kontakt med det bedrägliga i vad som verkar hindra en från medvetenheten om dessa två grundläggande alternativ, dessa två grundläggande valmöjligheter. Om alla de vägar jag beträtt i den här världen bara har varit val mellan illusioner, men jag fortfarande tror att det finns ett verkligt val att träffa i världen, så behöver jag börja se hur den här världens spel lurar mig. Så länge jag tror att det fortfarande finns val att träffa i världen mellan bilder, så är känslor av rastlöshet oundvikliga. Källan till rastlöshet är denna: sinnet är inte redo och kan inte se de två alternativen och acceptera det av dem som är verkligt.
En annan sak jag vill nämna är sinnets struktur. Metaforiskt talat, låt oss säga att dessa två alternativ finns i källaren i en stor byggnad. Ur tron på separation uppstod ett helt trossystem, byggnadens många våningsplan. Så, denna enda fragmenterande tanke verkar mångfaldigas till alla möjliga påföljande trosföreställningar. De flesta människor tycker att tid är ett rätt så abstrakt begrepp. Rum verkar också vara rätt så abstrakt, men vart och ett av dessa begrepp är specifikt såtillvida att de går att sträcka ut och mäta . Tid är en separationstanke. Rum är en separationstanke . Men faktiskt så är de bara två former av samma tanke. Alla trosföreställningar det vilseledda sinnet hyser om sig själv inbegriper tron på nivåer – kroppsnivån, emotionella nivån, tänkandets nivå, kosmiska nivån, familjenivån, mikroskopiska nivån etc. I Verkligheten finns inga nivåer. Allt är Ett i Anden.
Att tänka tankar såsom ”När skall jag komma hem?” behöver undersökas. För varje förfluten tanke i sinnet så finns det byggstenar så att säga, som ligger under denna förflutna tanke. Overkliga tankar kommer från ett overkligt trossystem.
F: Jag tror att jag har ett hem i den här världen. (skratt)
D: Du tror att du har ett hem i den här världen och du tror att det ligger i USA. Vem är det här ”jaget” som måste färdas hem? Vem är det här? Är det en person? Betänk bara ett ögonblick att du tror att ditt sinne är fullt av verkliga tankar. Tänk om du fick en antydan att denna tro inte är sann? Då skulle du inse behovet av att undersöka varje sådant grundläggande begrepp och tanke som dem vi nu håller på att undersöka, och inse att de antaganden eller trosföreställningar om identitet och världen som dessa tankar vilar på är osanna.
”Är jag såsom jag uppfattar mig själv?” Detta är frågan som skall ställas. Om man ser sig själv som en person som vill färdas hem i en geografisk mening, eller hem till en familj i en emotionell mening, är det Anden? Är det den eviga Anden? Eller är det en mental konstruktion, en bild? Är det ett begrepp? Så nyttigt och kraftfullt det är att undersöka just den här sortens tankar. Om vi verkligen börjar diskutera det här med att vara en person, så måste vi se på de tankar och de trosföreställningar som personen består av. Vad tror du att en person är? Vad är det som bygger upp en person?
F: Deras hårfärg och ögonfärg, om de är svarta eller vita, nationalitet, vilka kläder de bär, vilken sorts bil de kör, deras yrke, föräldrar, härkomst.
F: ”När blir en person en person?” är en stor fråga i abortdebatten.
F: En person utgörs av dennes ambitioner och personliga historia.
D: Ja, varje person verkar ha en individuell historia. Tänk om jag nämnde sinnet, själen, känslor? Ingår de i er definition på vad det är att vara en person?
F: Religion och livsåskådning är båda två delar av det att vara en person.
D: Så ni ser att det ingår mycket i det här begreppet om vad det är att vara en person och därför är det mycket vi behöver ifrågasätta. När vi för in det i det religiösa eller andliga området, skulle en del människor säga att alla har en själ. Och beträffande begreppet reinkarnation, till exempel, så sägs det ibland att själen inkarnerar och reinkarnerar – den kommer och går in och ut i form gång efter annan. Det här är ett intressant begrepp som jag har ifrågasatt. Själen är från Gud. Eftersom Gud skapade själen, är den evig och oföränderlig och gränslös som Gud är. Men, om det vore så att själen reinkarnerar in i form, då skulle något som är evigt och oföränderligt och gränslöst tillfälligt inhysas i en kroppslig form. Men det är inte meningsfullt. Hur skulle det oändliga kunna inhysas i det ändliga?
Likadant måste hela tanken på vad det är att vara en person ifrågasättas noggrant. Jag började lägga märke till, observera noggrant, att varje gång man verkar vara försvarsbenägen eller upprörd, och upprördheten spåras till sinnet så handlar det alltid om begreppet vad det är att vara en person. Till och med om man tar illa upp på grund av föroreningar som släpps ut i luften, så handlar det ändå om tron att man är i den här miljön och att någonting, såsom föroreningar, är en skymf mot en själv, en person. Jag har lagt märke till att varenda upprördhet kan spåras tillbaka till det här personbegreppet, till en grundläggande subjekt-objekt-klyvning där personen, ”jaget”, är subjekt, och resten av kosmos är objekt. Det sätt på vilket denna värld/kosmos verkar vara uppbyggd är på följande sätt: det finns ett subjekt, en person, och sen finns det finns det ett objekt som alltid är detta omgivande ”andra”, vare sig det är tid, rum, föremål, person(er), samhället, världen eller kosmos. Det att vara en person eller personlig identitet är baserat på den här dualiteten, denna grundläggande klyvning.
F: Det är här jag kör fast, därför att när du pratar och jag kan se mina trosföreställningar och hur jag håller fast vid det här med att vara en person; då tror jag att det finns något som skall göras. Jag skulle vilja att du kunde ta upp det här för annars känner jag att jag inte kan gå vidare.
D: Varje gång du känner frustrationen över att tänka att det är något som skall göras, så känns det inte bra, eller hur? Det finns en drivkraft till förändring, men förändringen verkar vara för svår eller för överväldigande att genomföra.
F: Då går jag in i den här skulden och känner mig kuvad och tänker, ”Jag borde känna mig lycklig”, men jag känner mig inte lycklig.
D: Låt oss titta på tanken att det är något som skall göras. Alltså, att göra något är en handling, en handling som innebär vad?
F: Den måste ju inbegripa kroppen. Gör den inte alltid det?
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | nästa sida»