Från Mirakelnytt nr 1 2003
Rädslor av allehanda slag har funnits i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Detta faktum kan ju få en att fundera över vad för slags liv jag hade fått utan alla dessa rädslor. Vilken enorm skillnad det hade varit, det är ett som är säkert. Fast frågan är om jag då hade ansett att jag hade något behov av ACIM. Hade jag behövt någon andlighet över huvud taget? Rädslor är ju en signal om att något är fel.
Om signalen uteblir så .........
"Kärlek är att släppa rädslan" var en bok som gjorde mig ofantligt glad. Jag släpper mina rädslor och blir mer kärleksfull. Simsalabim. Nej, jag förstod nog att det inte var riktigt så enkelt. Men med hjälp av min livliga fantasi skissade jag ett nytt slags samhälle, en ny och bättre värld. Tänk er att alla regeringar i hela världen kan släppa, åtminstone en del av sina rädslor att lede fi skall komma och sluka dom, vilka enorma resurser som då skulle släppas fria att användas för ett meningsfullare syfte. Svälten och nöden i världen skulle i ett trollslag försvinna. "Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär" som vi sjöng med sådan glädje på 60-talet. Ja, jag har vältrat mig i dessa tankemönster och delgett mina funderingar till andra, och vi var alla väldigt eniga om att den här världen skulle kunna förändras om inte .....
Och så kommer då ACIM och predikar att det finns bara en person som går att förändra och det är jag själv. Så synd. Tråkigt att världen utanför inte finns, att det bara är min inre verklighet som det handlar om. Eftersom rädsla är och förblir ett så viktigt tema i mitt liv, så har jag också funderat kring titeln på en annan bok: Känn rädslan och våga ändå. Jag har inte läst den. Jag har väl haft förutfattade meningar om innehållet. Boken vill väl ha mig att gå på glödande kol, kan jag tro.
Fast "glödande kol" kan ju översättas till allehanda ting. Men frågan är om det kan ta mig ur det dilemma jag hamnat i och som jag skall skildra här nedan.
Jag har skrivit om det förut i nätverksbladet, och nu tar jag upp det igen, nämligen vad ska jag ta mig till när egot inte släpper taget. ACIM predikar: "Don't take it seriously" - ta det inte så allvarligt. Det har ju aldrig hänt, det där som plågar dig. Be Jesus om hjälp, släpp in Den Helige Ande och sluta låta dig styras av ditt ego. Ja, jag vet. Och jag har ett antal segrar bakom mig, incidenter där jag lyckats med just det. Något har stört min sinnesfrid. Jag bjuder in Jesus att vara vid min sida, och efter ett tag släpper egot sitt grepp om mitt sinne. Jag kan andas normalt igen och konstatera: jomen visst, det fungerar. Jag är inte prisgiven i en pressad situation. Det finns hjälp. Men jag måste be orn det. För någon tid sedan hamnade jag dock i en situation, där inget hjälpte. Vi skulle ha kurs här, och jag var den som för Stiftelsens räkning hade all kontakt med den person som skulle leda kursen här på Fridhem. Eftersom det var en helt ny förbindelse, så kändes det extra viktigt att allt skulle flyta problemfritt, för då fanns möjlighet att fler kurser skulle bli resultatet. Jag tyckte jag hade gett all information som behövdes.
Ja, jag kände mig nöjd och tillfreds med att ha gjort vad som stod i min makt för att allt skulle bli till belåtenhet. Kvällen innan 20 deltagare väntades hit för att börja kursandet gick jag till sängs nöjd och tillfreds, Men strax innan John Blund skulle infinna sig med sitt paraply, dök en tanke upp i mitt huvud: hade jag kommit ihåg att informera om att alla deltagare skulle ha med sig lakan och handduk? Det fanns inget skrivet om det, så mycket visste jag. Men hade jag kommit ihåg att säga det muntligt? Tänk om det kom hit 20 deltagare utan egna lakan och handdukar!! Så många lakan finns inte på Fridhem for utlåning. Vad gör vi då? Hur många lakan har jag själv att bidra med? Och vem vill förresten ligga på mina skrynkliga, omanglade lakan? Sen skall vi ha betalt för uthyrning av lakan, 60 kr. Jag tycker mig höra kursdeltagarna säga till mig: vi tänker verkligen inte betala för hyra av lakan, när vi inte ha blivit ombedda att ha sådana med oss. Missnöjda kursdeltagare står där och stirrar uppbragt på mig.
Detta är vad jag kan förvänta att fä höra från det ena hållet. Det andra hållet, mina värderade kollegor i kollektivet som driver kursgärden, vad har dom att säga om mitt sätt att sköta jobbet? Jo, det blir nog något överslätande i stil med att: "Tja. det kunde hänt vem som helst". Men sen, när jag inte själv är närvarande hur låter l det då? l mitt skärrade och något förvirrade tillstånd tycker jag mig höra följande: "Tänk att Olle kunde glömma en sån sak. Här har han varit i 12 år och vet alla rutiner och ändå kan han inte komma ihåg en så viktigt detalj. Det kanske är dags för Olle att gå i pension?" Det där for genom min hjärna, inte en gång utan om och om igen.
Hjälp Jesus, skrek jag inom mig. För här var det egot som tagit kommandot över mitt sinne med hull och hår. Det är den enkla förklaringen. Den mer komplicerade förklaringen är att detta är en slags demon från det förflutna, en rest, en reminiscens från tiden för min långa livskris som sträckte sig från andra hälften av 70-talet och i en bit in på 80-talet. Jag känner igen demonerna, dom i som höll mig i ett fast och skräckfyllt grepp ibland pä nätterna.
Vad är en demon? Det kan vara som i filmen om Fanny och Alexander. Med hjälp av magiska krafter har Alexander lyckats förgöra sin sadistiske och fruktansvärde styvfar. Historien närmar sig sitt slut. Ett lyckligt slut, som det verkar. Ja, nästan, men inte riktigt. Ty rätt som det är så får Alexander helt oväntat en sinkadus, och när han tittar upp för att se vem som utdelat slaget, så tycker han sig se vålnaden av sin döde styvfar och han tycker sig höra en röst som väser: Mig slipper du aldrig!
Ingmar Bergmans demon heter ångest, och den demonen slipper han visst inte hur gammal han än blir och hur många pjäser och filmer han än skriver och regisserar.
Fast det är ju med demoner som med allting annat i den här världen, illusioner. Dom är som de hemska, otäcka trollen i sagan som skrämmer så länge mörkret råder. När solen stiger upp över horisonten och lyser på dom så spricker dom. Så varför ser jag inte detta? Eller som Helen Keller uttrycker det: "Håll ditt ansikte i solen och du ser inte skuggorna ".
Så varför gör jag inte det??
Den där maran varade natten lång. När morgonen kom var jag helt urlakad, och gastkramningen blev kvar i mig tills jag, någon gång efter kl 9 på morgonen, fick tag på en av deltagarna i kursen som kunde berätta för mig att alla faktiskt hade fått besked om att de skulle ha med lakan och handduk. En jättesten föll från mitt bröst, och jag kunde börja leva igen som en normal människa,
Happy end, alltså. Inte alls. Det som inträffade den gångna natten kan mycket väl återkomma. Troligtvis gör det det. Så jag spelar upp händelseförloppet igen i mitt inre, känner efter hur det känns. Rädslan finns mycket påtagligt där, och på den vägen är det. Och jag frågar mig oroligt: Är jag tillbaka på ruta ett igen? Har 12 års slit med ACIM fört mig ett snäpp framåt? Såna dystra tankar belägrade mitt sinne.
Rätt mycket tid har förflutit efter det inträffade och jag har fått perspektiv på händelsen. Jag har återfunnit ett budskap i ACIM som jag glömt fanns i där.
Det lyder sålunda: "And of this be sure, that I will never leave you comfortless". Man hittar det i arbetsbokens allra sista mening, sid 488. Hur bör det översättas? Mitt förslag (fast jag tycker det ändå inte täcker helt vad den engelska texten vill säga): Ett är säkert, jag kommer aldrig att lämna dig utan min omsorg".
Och jag tänker på en händelse 1945 i Berlin, strax efter fredsslutet. De allierades trupper genomsöker i stadens ruiner för att röja upp och söka efter överlevande. I en sådan ruin finner dom ett meddelande som någon skrivit. Det lyder så här:
Jag tror på solen även när den inte skiner
Jag tror på kärleken även när den inte märks
Jag tror på Gud även när Han inte talar till mig.
Därmed har vi kommit fram till vad jag ville ha sagt:
Ha tillit! Jag riktar uppmaningen först och främst till mig själv, men om det finns andra som tycker det kunde vara en bra uppmaning, så häng med på den!