Tänk om Platon hade rätt när han talade om sinnevärlden och idéernas värld. Vi får kunskap om den vanliga fysiska världen genom kroppens fem sinnen. Därför kallar vi denna värld för sinnevärlden. I den är inget bestående. Världens största och pampigaste byggnader kan inom några ögonblick pulveriseras. Krig och naturkatastrofer utplånar med lätthet människor och landområden.
Sinnevärlden är bekräftelsen på alltings förgänglighet. Våra kroppar är fast förbundna med denna värld och kan därför inte annat än vissna bort och dö. Idéernas värld beskriver Platon i berättelsen om de fastkedjade människorna i en grotta. De sitter med ryggen mot öppningen i grottan och kan bara se väggen inne i grottan. Bakom dem finns en mur och bakom denna mur finns människoliknande väsen som håller upp figurer över muren. En eld bakom figurerna gör att skuggorna från dessa figurer framträder på grottväggen. Skuggbilderna på grottväggen är det enda verkliga livet för fångarna i grottan. Sanningen om vad som låg bakom bilderna förstod de inte. Likt dem är vi fångar i denna värld och har svårt att förstå meningen med vår existens i tillvaron. Tänk om sanningen är att det finns något mer än våra fem sinnen kan förstå.
Idéernas värld kan människan inte förstå med hjälp av sina fysiska sinnen. För att förstå den måste människan använda sin odödliga själ eftersom idéernas värld är evig och oföränderlig. I själen finns också människans förnuft menade Platon. Tänk om det är sant att människan har en själ som är vis, odödlig och fylld av villkorslös kärlek. Tänk om Paulus ord i kärlekens lov, där han säger att störst av allt är kärleken, är sant. Tänk om han menade det samma som Platon menade med sin idévärld, när han i Kärlekens lov skrev att nu ser vi allt på ett dunkelt sätt såsom i en spegel. Men han skrev också i samma stycke att då ska vi se ansikte mot ansikte. Tänk om han med detta menade att när vi såg den stora Sanningen, när själen förstod den Gudomliga Verkligheten då insåg vi att vi själva var en del av denna Verklighet. Då kan vi se det gudomliga i varenda medmänniska eftersom vi i vishet inser att vår sanna del av sinnet är det vi tänker med Gud.
Tänk om det var detta Jesus ville visa oss de få år han fanns på jorden. Tänk om han på allvar menade att Himmelriket finns inom oss. Att vi alla i verkligheten har en del i oss, som tillhör Gud. Tänk om det vi kallar himmelriket är ett mentalt tillstånd, där vi är i total harmoni med det gudomliga och har förmågan att förnimma samvetets och den villkorslösa kärlekens röst och att vår största längtan är att följa dessa röster. Tänk om det var detta Jesus ville lära oss när han sa att himmelriket kan upplevas här och nu om vi väljer detta sätt att se på tillvaron. Då skulle alla se sig som ett med varandra och Gud. Då skulle vi förstå den djupa innebörden i ordet katastrof, som betyder skild från det astrala. Tänk om det astrala innebär den Eviga Kosmiska Gudomligheten.
Då skulle människans största olycka vara att se sig avskild från Gud. Tänk om Jesus menade att vi alla i verkligheten är gudomliga varelser. Tänk om kyrkan kunde förklara för människor, att om de sa att de var gudomliga eller en del av Gud, så var detta den finaste kärleksförklaring de kunde skänka Gud , istället för att betraktas som hädare. Tänk om den kristna kyrkan förstod att det Jesus ville visa oss människor när han lät sig korsfästas var att någon död inte fanns för den som levde på jorden som Guds Son. Han gick så långt att han efter döden visade sig för sina lärjungar som en människa av kött och blod, allt för att de inte skulle tvivla på vem han egentligen var. Tänk om han menade att de tillsamman med oss andra här på jorden skulle kunna bli som han, genom att följa samvetets och kärlekens röst, som samtidigt är Guds röst.
Tänk om detta ljusets och hoppets budskap suddar ut det ställföreträdande lidandet för våra synders skull. Tänk om den kristna kyrkan börjar förstå att Jesus inte behövde lida för vår skull. Tänk om vi alla är förlåtna när vi inser att vi är förenade med varandra och Gud och i detta ögonblick bara ser ljuset, som badar i den gudomliga kärlekskraften. Tänk om vi då alla är syndfria inför den sanna verkligheten och bara kan handla kärleksfullt. Ingen är utesluten. Tänk om detta är Guds obeskrivliga Nåd, som gör att vi aldrig har någon anledning att vara rädda. Tänk om detta är det sanna och verkliga himmelriket. Då skulle vi på allvar förstå vad Jesus menade när han sa att du ska älska din nästa som dig själv. Du och din din nästa är det samma och om du älskar dig själv då älskar du automatiskt också dina medmänniskor här på jorden. Vi skulle också förstå varför vi skulle vända den andra kinden till mot den som slog dig på den första. Om du slår tillbaka träffar du bara dig själv. Döm inte någon för då dömer du dig själv.
Tänk om vi alla har en inneboende möjlighet att välja ett liv i harmoni med oss själva och vår omgivning. Tänk om mitt sjätte sinne kan se igenom det yttre skalet i varje människa jag möter och se att vi är skapade av samma källa, den kärleksfulla Gudomliga Källan. Tänk om alla kan se detta när vi ger varandra en vänlig blick och ett vackert leende. Tänk om vi då förstår att vi alla är ett, med målet att ge varandra allt av kärlek och glädje från denna eviga Källa. Tänk om vi då vaknar upp och gör världen till en underbar plats full av visdom och skönhet. Tänk om jag själv kunde tillämpa en bråkdel av denna levnadsvisdom! Hur skulle jag då kunna fortsätta att göra någon illa?
Ulf Caroli