Från Mirakelnytt nr 1 2005
Att hitta böcker i andlighet som inspirerar en är inte lätt när man läser Kursen, tycker jag. Man blir väldigt kräsen. Det är tufft att studera Kursen och samtidigt så enkelt och självklart. Att praktisera den är inte alltid lika enkelt - det finns liksom en trög och rastlös massa av motstånd. Men när det lyckas, då upplöses den i ett enda nu, och då är det så lyckligt lätt.
Gary Renards bok “The Disappearance of the Universe” inspirerar mig, och den drar jag ofta fram, ända sedan jag fann den för över ett år sedan. Den vet jag att många av er också har läst.
En bok som jag hittat nu är “Love Without Conditions” av Paul Ferrini. Den uttrycker många av Kursens Principer på ett annat sätt igen, det är som att vattna de små plantorna på nytt och se dem med andra ögon. Att jag sen ser lite frågande på vissa aspekter i den, som är mer “jordnära”, eller ska vi kalla det “tillämpad filosofi”, är en annan historia. (Min undran förstärks nog av allt jag har läst på nätet om hans omfattande verksamhet och många böcker. www.paulferrini.com). Han betonar i inledningen av den här boken att den inte är kanaliserad, utan att den är “resultatet av en lyssnares förenande med Kristussinnet....“. Intressant är den verkligen, och den utmanar mina egna föreställningar om vad som är “genuint” och “riktigt”. Som om jag skulle kunna veta det - ur Helhetens perspektiv.
Nåväl, jag tar till mig det som ger resonans inom mig, och det är mycket, och lämnar resten till det bättre vetandet. Processen får jag på köpet, som vanligt. Och då är det dags att dyka ner i Kursen, som vanligt. Tack Gode Gud för den!
Och nu över till något helt annat, eller snarare, samma tema i en annan form.
En natt trillade en mental bild ner över mig - bilden av två parallella tåg. Ordet “parallella” indikerar att de aldrig möts hur länge de än drar fram. - Den här bilden har kanske använts av andra före mig, inte vet jag, och spelar det någon roll? Den var färsk när den anlände. Just då skulle jag ha kunnat skriva en hel bok utifrån den, men här, i en ny tidsenhet, följer i alla fall några enkla slingor ur det tankeflödet.
- Det ena tåget var skrotfärdigt redan när det startade och går mot Ingenstans. Det rusar fram, skramlande, rasslande, och stånkande, och innerst inne tänker de flesta att det här kan aldrig gå vägen, det måste sluta i katastrof. Alla försöker distrahera sig med något hela tiden, det finns t.ex. många meningslösa filmer att titta på. Den vita duken har en hypnotiserande verkan, man sugs liksom in i den. För övrigt gäller det att ha minst ett “projekt” på gång.
Alla gnäller, även de som har fått de bästa platserna.
- Jäklar, någon har tagit min plats medan jag hämtade en mugg kaffe. Försöker hålla rak kurs i gången, ramlar i alla fall både hit och dit. Spiller. Ilskna blickar. Se upp själv du. Det var inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa att...
Sätter mig någon annanstans så länge. Kaffet är inte gott. Vilken idiotisk idé att åka bort överhuvudtaget. Varför stannade jag inte hemma?
Det andra tåget heter Hempilen, för att det går Hem. Vackert, strömlinjeformat, mjukt... Och vilka härliga medresenärer! Var och en har fått sin utvalda plats och alla delar vi samma underbara utsikt. Alla känner vi varandra. Kul att se Dig! - Ska vi sjunga den där sången, ni vet, den har vi inte glömt! - Det är ingen brådska, vi är på en resa mot ett mål som vi aldrig har lämnat. Jag sitter gärna här och nu tills vi är framme.
Hur kan jag sitta på två tåg samtidigt? Märkligt. Eller snarare än här, än där. Mest där. Och trots att bara det ena tåget är verkligt, så är det ofta en klen tröst.
Och ändå, jag känner skillnaden så väl.
Verkligt - overkligt.
Att vara eller icke vara - VERKLIG. Ska det vara så svårt ...
I varje ögonblick meddelar den vänliga rösten i högtalaren: LYSTRING! KLART FÖR AVGÅNG! LYCKLIG RESA!
Hoppsan, vänta lite, jag ska bara ...
Visst sjutton har det alltid varit dumt att hoppa på fel tåg?
Birgitta Norrbin