Från Mirakelnytt nr 1 2005
Det finns en fågel
i ditt hjärtas skog,
nu sjunger den tystnadens sång,
den klara, medan skogens änglar,
bär ett tunt vitt kors
genom fullmånenatten,
vandrar längs en stjärneväg
i tigande samförstånd.
Når i gryningen fram
till min tröskel,
säger, nu är det ditt
att vårda och älska.
Jag fattar det
med förvirrade händer,
kysser rosen i dess mitt -
svarar, äntligen är evig tid.
Du tror att ingen ser dig,
men inifrån är du ändå sedd
och iakttagen, där betraktar
någon dina lysande konturer.
Eviga är de ordlösa orden
vilka skrivs i den förtvivlades
hjärta- när någon viskar
i dina drömmar: "Jag älskar dig!"
Och du kan inte tro att det är sant,
men så blir allt stilla inom dig,
stormen lägger sig till ro -
Har ditt hjärta ro då,
lever du omsluten,
av ditt eget eviga andetag
Är detta inte en plats,
bekant, som jag känner
igen genom mina inre
förnimmelser och aningar -
Lever förändrad och ändå
som den samma, men faller
I gråt när jag ser
en vacker liten blå fågel.
Hur blev min syn universell?
min egen själ överraskade mig,
lät mig hitta kryphålet
till den andra världen,
till andra värden,
och nu kan jag inte
bli den jag var förut,
finns ingen väg som leder bakåt.
Hukar mig under trädet på berget,
i vidöppen kontemplation -
är inte ensam längre,
aldrig någonsin mer.
Detta är det rena varat,
här är världens hjärta...
och mitt eget, ett och det samma -
Ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling Näckrosön