Från Mirakelnytt nr 1 2005
Jag fick den här lilla kärleksfulla berättelsen av en god vän för många år sedan och har burit den i mitt hjärta sedan dess. Den har gett mig mycket glädje, styrka och framtidstro - jag vill gärna dela detta med er.
Det var en gång en liten varelse från ett land bortom sol och måne, som skulle ut på en lång resa. Det var en upptäcktsresa till ett land där varelsen både hade varit och samtidigt ett annorlunda land som varelsen inte skulle känna igen. Strax före avresan kom fem goda féer på besök för att lämna gåvor till varelsen, utan vilka resan inte skulle bli vad den var avsedd att vara.
Den första fen sa: ”Av mig skall Du få medvetande, förmågan att leva i nuet, att se varje ögonblick med nya ögon. Med varje andetag som Du andas in skall Du uppleva nuets möjligheter och uppleva omvärlden helt och fullt.”
Den andra fen sa: ”Av mig skall Du få ett viljande att tjäna livet i Dig själv och andra medvarelser. Att få allt att växa. Utan rädsla skall Du intuitivt och tillitsfullt tro på Din förmåga.”
Den tredje fen sa. ”Av mig får Du skapandekraften - handlingsförmågan att sätta Dina planer i verket. Ty Du vet vad Du upplevt och Du vet vad Du vill.”
Den fjärde fen sa: ”Jag är den av oss som alltid finns och jag är alltid närvarande. Jag är med Dig på resan och närhelst Du vill kan Du söka mig. Om Du undrar hur det kan komma sig att jag finns här, men också där, så beror det på att jag är kärleken som finns i allt som är.”
Och slutligen sa den femte fen: ”Jag ger Dig tänkandet, förmågan att minnas, att tänka efter, lagra och gå vidare.”
Varelsen tackade för gåvorna och placerade dem i sitt åkdon - i sitt inre. I sina lungor lade hon upplevelseförmågan. I sina njurar livsviljan. I levern handlingsförmågan. I hjärtat kärleken och i mjälten förmågan att minnas.
Och så bar det iväg. Genom rymd och vatten, genom en mörk tunnel nådde hon jorden och fick namnet Mikaela, som betyder ”Vem är väl som Gud?” Som ett oskrivet blad , men med féernas gåvor i sin kropp började Mikaela att uppleva. Och hon kände livsviljan och sände bud till handlingskraften och övade och övade och fick allt större erfarenhet. Kärleken var hos henne och vakade och hon kom ihåg att allt var mycket gott.
Men tiden gick och livets hjul började gnissla. Mikaelas minne sa henne att allt hon ville gick inte att genomföra. Mamma blev arg och hindrade henne från att göra vissa saker. Och när Mikaela blev arg, tyckte mamma inte om henne och den kärlekskraft som Mikaela trodde kom från hennes mamma kunde Mikaela inte leva utan. Nästa gång hon såg något spännande, vågade hon inte handla utan att först se vad mamma tyckte. Hon blev ett lydigt barn. Mammas duktiga flicka. Men också lite sorgsen och osäker på vad hon själv ville, ty nu följde hon inte längre sin egen väg. Ibland var hon också väldigt arg, men vågade inte visa det utan höll det för sig själv. Men känslor kan man inte döda, bara låsa in eller förklä.
Så småningom var det inte bara mamma eller pappa, som blev arga eller ställde krav. Där fanns fröken, kompisarna, chefen, maken. Livets hjul gnisslade alltmer. Féernas gåvor fanns kvar, som skattkistor i hennes inre men de stod så långt inne i hennes förråd och doldes av så mycket skräp att Mikaela höll på att glömma bort dem. Till upplevelsernas skattkista i lungorna nådde inte Mikaela ty hon vågade inte ta tillräckligt djupa andetag för att nå in. Livet andades bara in i korta puffar och ibland uppblandat med cigarettrök. Till livsviljan i njurarna kunde hon inte hitta, ty hon visste inte längre vad som var hennes vilja och de andras. På skaparkraften i levern satt ilskan och morrade och skapade mest handlingsförlamning och den ynka kraften hon hade kvar gick till vardagssysslorna och överlevnad. Kärlekens glädje i hjärtat tycktes ouppnåelig av alla rollerna hon tvingades spela.
Jaså, detta är livet, sa erfarenheten henne. Men det var en erfarenhet som baserades på att inte våga ta in livet helt och fullt i varje andetag, byggt på att inte veta vad hon själv ville, inte orka utföra alla krav hon trodde andra ställde på henne, inte ha förmågan att nå kärleken i sitt eget hjärta för alla rollerna som täckte den varelse som en gång kom från landet bortom Sol och Måne.
När Mikaela var medelålders orkade hon inte längre med sitt liv. Hon försökte få hjälp i sin nöd och hon hade tur.
Hon träffade en gammal kvinna, som hade stor livsvisdom och en levande kontakt med kärleksanden i sitt hjärta.
”Du kan öppna Ditt hjärta och leta efter Dig själv”, sa hon.
”Men hur skall det gå till?”..., sa Mikaela.
”Du kan säga: Jag är… och sedan låta hjärtat svara.
När Du förnimmer svaret så känner Du om det är Du eller någon av rollerna som svarar. Men är Du inte riktigt säker så skall Du vara lyhörd för den känsla som svaret ger. Då kan Du skilja på sant och falskt, på att vara eller låtsas vara.”
”Det fanns en gång en man som sa – Jag är vägen, sanningen och livet. Meditera på de orden kära barn”, sa kvinnan.
Bit för bit städade Mikaela bort skräpet runt skattkistorna och när hon till slut var redo för den långa återfärden till landet bortom Sol och Måne kunde hon uppleva inte bara här och nu, utan även där och då. Hon fick allt i sin närhet att växa, både krukväxter och människor. Hennes skaparförmåga och fantasi visste inga gränser och hon gladdes åt sin livsglädje och de erfarenheter livet givit henne.
Ja, se det var en saga det! Men sagan kan bli sann för var och en av oss som vågar ta ett djupt andetag och säga: ”Jag är…”
/Lena L