Från Mirakelnytt nr 1 2007
"Overeating" - om matmissbruk. Att använda EKIMS principer i vardagen.
Vi är många som lider av mer eller mindre allvarliga former av ”missbruk”. Det kan vara så att vi inte kan sluta röka, eller dricka alkohol, eller sluta missbruka ännu farligare saker. Det kan vara så att vi äter så mycket att vi blir överviktiga, eller motsatsen, att vi svälter oss. När vi läst EKIM ett tag förstår vi att egot måste vara inblandat i beteendet, eftersom beteenden hör ihop med kroppen som är egots hem. Vi kallar dem kanske lite lättvindigt våra ”ovanor”, men utkämpar en daglig kamp med dessa ovanor och vill gärna bli av med dem. Av någon märklig anledning lyckas det sällan, ovanorna tycks vara stadigt befästa i våra sinnen.
När min vikt undan för undan krupit uppåt har jag försökt bli av med obehaget genom de vanliga bantningskurerna. Och vikten har gått ner för ett tag, för att sedan öka igen; den vanliga visan. Så jag köpte det material jag hittade hos FACIM (Foundation for A Course In Miracles) angående ”overeating”, vilket inte är mycket*, och började studera det. Praktiserandet har gett god övning i att applicera EKIM´s principer i vardagen. Det som finns i det separerade sinnet reflekteras ju i kroppens (hjärnans) tros- och tankesystem och därför kan kroppens beteende hjälpa till att locka fram gömda tankemönster och få oss att förstå vad som finns i sinnet. Och därigenom kan den Helige Ande använda vår kropp som det klassrum i vilket Han lär oss förlåta.
Kenneth Wapnick på FACIM går alltid tillbaka till kursens metafysik och förklarar den på ett så rättframt sätt att man ibland – bokstavligen! – sätter i halsen. Accepterar man inte det han säger kastar man boken eller bandet i de brännbara soporna och hittar på någon bra ursäkt, som t.ex. att han minsann missuppfattat alltihop. Men jag litar på att han vet vad han talar om och här följer en sammanfattning av matmissbrukets metafysik, som inte skiljer sig från kursens metafysik i övrigt. Om ni tvivlar på att jag uppfattat det rätt ber jag att ni läser boken eller lyssnar på bandet själva!
Matmissbrukets metafysik
Alla mål kroppen har är baserade på skuld, och orsaken till all skuld är alltid att vi separerat oss från Gud och vår rätta Identitet. Från egots perspektiv är dess tillkomst och fortsatta existens därmed helt beroende av att ha ”dödat” Gud och tagit Hans plats för att kunna existera som ett individuellt själv. Egots existens är därmed baserat på att Gud upplevs som utanför det, vilket Han gör i den här världen. Missbrukets dynamik finns i kursens beskrivning av egots ”speciella relationer”. Egot gjorde kroppen så att den alltid var i behov av något, och detta något är aldrig nog. I en speciell relation försöker egot alltid tillfredsställa sina individuella behov genom att se dem i och ta dem från någon annan, därför att endast på detta vis kan egots identitet upprätthållas.
I och med separationen skapades kroppen och det universum vi känner till. Världen och kroppen är ”förkroppsligandet” av separationstanken. Vi ser med kroppens ögon och har glömt Vem som skapade oss. Den Gud vi tror på är nu egots gud, lika hämndlysten och nyckfull som det själv. Wapnick förklarar separationstanken genom att säga att synden är tron på att separationen inträffat, skulden är självhatet vi upplever som följd av detta och rädslan, slutligen, är rädslan inför det straff vi väntar oss från den hämndlystna guden, på grund av det vi gjorde.
När egot upplever Gud som utanför det medför det en plågsam brist eller tomhet inuti, en brist som hotar egots existens om den ses för vad den verkligen är. Om Gud skulle släppas in i tomheten skulle egot utplånas. För att vidmakthålla sin existens är det nu tvunget att återupprepa det den gjorde, om och om igen. Och det är vad vi gör när vi äter och andas - vi upprätthåller vårt egos existens genom att tillföra mat och syre och andra behov ”utifrån”; utan dessa kan vi inte ”överleva”. Vi stjäl från utsidan för att ta hand om de individuella behov som vi har som egon, precis som vi i separationsögonblicket stal vårt individuella liv från Gud.
Egot ”lever” enbart på grund av detta – sitt liv har det skapat genom att ”våldta Himlen”, genom att ”kannibalisera” sin Skapare. (Wapnick har starka ord för att beskriva det som hände, vid närmare eftertanke betecknar de världsliga företeelser som anses som särskilt avskyvärda). En kropp kan inte existera utan en energikälla utanför sig själv, den måste ständigt ”döda” något, om det så bara är en morot! Annars kommer kroppen att svälta. På liknande sätt måste kroppen andetag för andetag tillföras syre. Med varje tugga vi tar och med varje andetag vi andas upprepar vi således den ursprungliga separationstanken. Vi talar om för Gud att vi minsann klarar oss själva utan Honom!
Så det är inte underligt att vi är många som har problem med ätande och mat. Längre tillbaka i tiden fanns ett hot om svält. Numera har vi ett överflöd av mat och många lider av överviktsproblem. (Tiden är som vi vet egots påhitt). För egot spelar inte problemets art någon roll, huvudsaken är att vi aldrig blir fria från problemen. Vi äter, för att snart bli hungriga igen. Givetvis ska vi inte använda de här insikterna till att göra oss mer skuldtyngda, utan använda dem till en ökad förståelse för hur egot, genom kroppen, verkar i världen.
Lösningen
Lösningen ligger som alltid i att inse att separationen inte inträffat och låta den Helige Ande förändra vår tro på den, varvid även tron på kroppen och världen förändras. Wapnick säger att det inte är kalorierna vi blir överviktiga av, utan tankarna. Det är alltså mitt beslut att vara separerad som orsakar överätandet och övervikten. (Precis som det inte är rökningen som orsakar cancer, utan skulden).
Om vi lär oss att se på kroppen utan att döma den, ser vi speciellheten och kan med den Helige Andes hjälp förändra våra tankar på skuld till förlåtande tankar. Lektionen är därmed att äta tillsammans med den Helige Ande i stället för egot, inte att äta eller inte äta. Så länge vi är kroppar behöver vi mat, och vi ska ju inte förneka våra kroppar.
Det kan inledningsvis vara bra att följa ett dietprogram, men förr eller senare kommer insikten att vad jag äter inte spelar någon roll. Det enda som betyder något är att hålla den Helige Ande och skuldlösheten i minnet. Han tror inte på min kropp eller min skuld och för Honom spelar min vikt ingen roll. Så målet jag sätter bör vara att alltid komma ihåg min skuldlöshet.
I praktiken
Min egen speciella relation vad gäller ätande har tre
utmärkande former.
Jag äter för att jag känner kroppslig hunger.
Den här känslan är mest ”legitim” för mig. Jag kan ju inte förneka att
jag är en kropp, och även om jag har läst om människor som klarar sig
utan mat (t.ex. Jasmuheen) så är detta inget mål att sträva efter. Jag
kan inte heller förneka att jag flera gånger om dagen har känslor som
jag definierar som kroppslig hunger. Hunger är sinnets tro på brist, en
tro som överförs till kroppen. På en kollektiv nivå tror vi alla att vi
dör om vi inte får mat. Men vad jag och alla andra egentligen
hungrar och längtar efter, är Gud.
Jag äter för att jag känner mig som ett offer.
Jag är orättvist behandlad av världen, av mina föräldrar, av min
arbetsgivare eller min familj. De är orsaken till mina problem. När de
här tankarna dyker upp i mitt huvud stillar och dövar jag smärtan genom
att stoppa något i munnen (jämför modern ”addiction”-teori**). I
längden kommer det jag stoppar i munnen bara att öka känslan av att
vara ett offer, men känslan måste bort nu, eftersom den är så plågsam.
Jag projicerar därför ut känslan (skulden) och ser den utanför mig, och
blir själv ett offer för det jag nu upplever som utanför mig. Wapnick
säger att med varje tugga vi tar korsfäster vi en specifik person. Jag
korsfäster den person jag ger skulden för min övervikt, men vem
det är har egentligen ingen betydelse (det är i själva verket Gud vi
korsfäster, om och om igen).
Jag äter för jag känner ett kvällssug eller sötsug.
Mitt mest problematiska ätande sker för det
mesta på kvällstid och hör nära ihop med ovanstående offertankegångar.
Jag äter ofta för jag känner mig ensam, och för att tomheten hotar att
överväldiga mig. För egot är tomheten särskilt skrämmande, för varje
tomt utrymme hotar Gud att fylla upp (jämför lektion 13.2). Egot
skyndar sig därför att se till att det tomma utrymmet fylls med mat så
snart som möjligt. Om jag bara kunde vänta lite skulle den Helige Ande
ha en chans att påminna mig om att jag är ett med mina bröder och med
Gud och därför aldrig ensam. Sötsuget är också besvärligt, för
njutningen av det söta innebär att jag inte bara motat ut Gud, utan
också ersatt Honom med något som smakar underbart! (Märk hur jag delar
in mat i ”dålig mat” och ”bra mat” - detta är ett egotrick, för de
separerade ser alltid skillnader).
Men de som inte är överviktiga då, har de lyckats lösa skuldfrågan, är de inte längre separerade? Nej, säger Wapnick, de har bara löst problemet på annat sätt. De ägnar sig åt en försvarsmekanism som på psykologspråk kallas reaktionsbildning, vilket innebär att de säger: ”Jag har inte dödat Gud och kannibaliserat Honom, vilket min smala kropp bevisar! Gud kan inte straffa mig, som Han hotar göra med alla de där överviktiga. Genom att vara smal bevisar jag att jag inte är skyldig”. Men de smala eller anorektiska har lika mycket skuld kvar, därför att det är skulden som är ”övervikten”, inte fetman. (Så att vilja bli smal är egentligen bara ett sätt att vilja bli av med skuld!)
När jag gång på gång misslyckas med en diet, trots att jag bett den Helige Ande om hjälp, då har egot smugit in bakvägen. Om jag först bjuder in den Helige Ande till måltiden och sedan ställer mig på vågen, då har egot vunnit. Då säger jag: ”Jag vill inte ha frid, jag vill ha en smal kropp!” Och jag har själv ordnat till så att dieten inte fungerar. Ett av egots påbud är ju att jag är skyldig även i min skuldlöshet! ”Inför egot är de skuldlösa skyldiga” (T-13.II.4:2). Försök äta något du bestämt som ”onyttigt” eller ”syndigt gott” utan skuld, så får du se! Det handlar således inte om beteendet i sig, utan om att du ser skuld i allt du gör, vilket är det påbud du har låtit ditt sinne följa. Enda lösningen är att låta den Helige Ande ta över, för själv kan du inte lösa den här ekvationen.
Sammanfattningsvis
Mitt ätande och min övervikt håller mig på olika sätt separerad från mina bröder och från Gud. Maten är mitt försvar mot att se på mig själv och det jag håller på med, den representerar min innersta hemliga vilja att fortsätta vara separerad. När jag kan acceptera att den Helige Ande och Hans kärlek finns med mig vare sig jag går på diet eller frossar i godis (eller svälter mig), då har jag funnit lösningen. Syftet är inte att vara smal, men att vara snäll mot mig själv och komma ihåg min skuldlöshet, vilket jag gör när jag bjuder in Honom varje gång jag äter.
*Kenneth Wapnick: “Overeating, a dialogue. An application of the principles of A Course in Miracles”. Foundation for A Course in Miracles, 1992. Finns också som en bandinspelning. Kan köpas från www.facim.org
** Addiction theory = av addictive, beroendeframkallande. Olika teorier om hur missbruk och beroendebeteenden uppstår.
Lena Håkansson