En Kurs i Orsak och Inte i Verkan.
Publicerad på Circle News 2009-05-11 av Allen Watson
Fritt översatt av Agneta Martin
I kapitlen som leder till kapitel 12, har Kursen presenterat några nyckelkoncept. Dessa koncept har summerats i öppningsparagraferna av detta kapitel, vilket har fått titeln ”Den Helige Andes läroplan”. En läroplan är en lista av subjekt som lärs ut i en speciell studiekurs. Detta kapitel är sålunda en annan översikt av vad Kursen försöker lära oss. Öppningsparagrafen påminner oss om att sinnet är alltid källan eller orsaken, och att allting annat är verkan av val som sinnet har gjort.
- sinnet väljer och tolkar
- känslorna reagerar på sinnets tolkningar
- beteende resulterar
Sinnet, där valen görs, väljer mellan två möjliga tolkningar av saker och människor i våra liv. Det väljer mellan ”de två värderingarna”, som det kallades i ett tidigare stycke (T-9.VII). Sinnet väljer baserat på vad vi vill se: antingen egots värld eller Guds skapelser. Vårt sinne väljer egots tolkning mest hela tiden. Som ett resultat, ser vi attack eller försvar eller svikande eller förslavande (manipulation och kontroll). Sedan gör vi tolkningarna verkliga (verkliga för oss men inte verkligt verkliga). Vi tror att det är ett faktum, och inte bara vår tolkning.
För det andra har vi en känslomässig reaktion på vår tolkning av saker. Vi känner oss attackerade. Vi känner oss som offer för den värld vi ser. Vi känner oss arga, och vill ha rättvisa eller hämnd; vi känner smärta.
Slutligen, i många fall, översätter vi den känslomässiga reaktionen till beteende. Vi agerar som ett offer. Vi kanske till och med blir sjuka. ”Oh! Så du har sårat mig!” säger vi till vår broder. När vi agerar ut våra känslor och spelar offer, attackerar vi faktiskt vår broder. Det är en särskilt brutal attack eftersom den förvandlas och ser ut som något annat. Genom att agera offer kastar vi anklagelser på vår broder: ”Du är en mobbare!” Du är en svikare, en desertör, en attackerare, en kontrollerare”. Det är aldrig sanningen om honom; det är bara vår tolkning, vilken vi har gjort verkligt för oss själva, och nu försöker göra verklig för honom.
Ibland, emellertid, agerar vi inte ut känslan. Vi kontrollerar vårt beteende. Vi ler och agerar snällt; vi låtsas att vi inte har känslomässiga reaktioner. Vi tror faktiskt att genom att göra så, så är vi älskvärda, vi undviker konflikt. Det kan faktiskt vara hälsosammare att reagera ut känslan vi känner (fastän den fortfarande är en brutal attack!) Genom att undertrycka känslan, splittrar vi och attackerar vårt eget sinne. En del av sinnet ser den andre personen som en syndare och har en starkt känslomässig reaktion, medan den andra delen talar om för oss att vi kan inte agera på detta sättet och vara en kärleksfull individ. Integriteten av vårt sinne är förstörd.
Fastän det kan vara ärligare att agera ut dessa känslor av ilska och svek, är det inte det slutliga svaret. Kursen vill inte lämna vare sig beteende eller känsla orörd; den vill förändra dem båda. Att attackera känslan direkt kan inte göra så. Att försöka kväva din rädsla, din smärta, och din ilska är helt enkelt inte möjligt. Så länge som tolkningen på vilken känslorna vilar kvarstår oförändrade, kan du inte förlåta i sanning. ”Detta är en kurs i orsak och inte i verkan” (T-21.VII.7:8) talar den om för oss. Du kan inte fixa problemet genom att ändra saker och ting på verkans nivå, vilken är nivån av beteende eller nivån av våra känslomässiga reaktioner. Du måste gå tillbaka till nivån av orsak, vilken är valet som gjordes i sinnet och tolkningen baserad på det valet.
Så du kan inte fixa det genom att alternera ditt beteende; du kan inte fixa det genom att alternera känslorna. Du kan endast fixa det genom att gå tillbaka till källan, beslutet i sinnet att tolka på ett särskilt sätt. Vi behöver en annorlunda tolkning, ett annorlunda dömande. Det är därför hela processen börjar först när vi är villiga att ge upp våra tolkningar, att ifrågasätta dem var och en (T-11.VIII.3:8), att inse att vi inte vet vad någonting betyder (T-11.VIII.2:3, 5), och be den Helige Ande om att annat sätt att se saker på.
Hans sätt att se saker – Hans tolkning – kallas här ”den Helige Andes dom” (T-12.1 Överskriften). Vi såg i den föregående sektionen att endast kärleksfulla tankar ger denna världen någon verklighet över huvud taget; allting annat är falskt. Därför tolkar den Helige Ande saker på detta sätt:
”Varje kärleksfull tanke är sann. Allt annat är en vädjan om att bli helad och få hjälp, oavsett vilken form det antar.” (T-12.I.3:3-4)
Detta är sanningen. Varje annan tolkning är resultatet av vårt ego, vilket påtvingar vad det vill se ovanpå sanningen, och fördunklar det. Alla våra problem, all vår förvirring och känslomässiga smärtor, härstammar från denna enda källa. Vi är inte offer för den värld vi ser (A-dI.31. Överskrift); utan jag är offer för mina egna tolkningar, offret av mina egna tankar om vad saker betyder.
Detta kapitel, därför, handlar om vad den Helige Ande försöker lära oss; att acceptera Hans dom i stället för vår egen. Det berättar vad vi kommer att börja se när vi slutligen är villiga att släppa våra egna tolkningar, när vi slutar tro att vi förstår någon annans ego, och tillåter den Helige Andes tolkning att resa sig i stället för vår egen. ”Jag skall dra mig tillbaka och låta Honom visa vägen” (A-dI.155. Överskrift) är ett sätt att summera denna process; jag drar tillbaka min tro på mina egna tolkningar av saker och ting, och jag accepterar Hans dom i mitt sinne. Detta handlar inte om att finna bättre parkeringsplatser; det handlar om att se alla och allting i världen med andra ögon (A.In.4:1).