Översättning av "Opening to the Experience of a Real Relationship" från www.awakening-mind.org
Att öppna sig för upplevelsen av en verklig relation
(Sida 2 av 4)
Om vi undersöker detta ur ett tidsperspektiv så är alla dessa former, alla dessa projicerade avgudabilder/tankeformer, det förflutna. Med andra ord så verkade egot inträffa i det oheliga ögonblicket, i det förflutna där sinnet verkade vilselett och förvirrat och glömde sin Sanna Verklighet. Den projicerade världen är bara en skugga eller den falska tanken som är det förflutna uttryckt i bilder. Så, när vi talar om personliga relationer och för vår diskussion tillbaka till relationssammanhanget så kan vi korrekt säga att alla personliga relationer är förflutna. Det agg man hyser inbegriper alltid det kroppsliga självbegreppet och beteenden: (d.v.s. ”Du sa att du skulle göra det här och det gjorde du inte, du är inte den du var när jag gifte mig med dig. Vi kom överens om att vara tillsammans men du är inte samma person som jag gifte mig med.”) Pengaproblem, problem och bekymmer med sex, svartsjuka, avund, och alla så kallade ”relationsproblem”, oavsett hur man definierar situationen, är grundade på kroppen. De grundas på tron på det förflutnas verklighet. Det vilseledda sinnet försöker använda det förflutna för att lösa skulden och konflikten det känner (d.v.s. ”Jag saknar något och det finns något som kan kompensera den här bristen, det finns något i världen som kan fullborda mig, och saker kan utvecklas på ett sätt som gör mig lycklig och som fyller upp det tomrum jag känner inom mig.”)
F: Så när du talar om att använda det förflutna för att lösa konflikter, så talar du om tron på separation. Är det vad du syftar på när du säger ”använda det förflutna för att lösa skulden och konflikten”?
D: Ja. Tron på separation spelas upp i form på ett sådant sätt att trosföreställningens uttryck i bilder verkar vara en varseblivningens värld där personer, platser, händelser och saker fortfarande är här och fortfarande händer, även fast de i verkligheten redan är över. De är alla förflutna. Det som fortfarande verkar hända reflekterar tron på separationen i sinnet, tron att man saknar någonting, tron att man inte redan är hel och fullkomlig.
Med andra ord, kosmos framställdes för att vara som en filmduk eller ett gigantiskt distraktionsknep, en dröm där pseudoproblem och pseudofrälsning skulle kunna förverkligas. Världen är en dröm av bilder, en ofantligt stor trolleriföreställning som egot visar upp som ett substitut för den Eviga Verkligheten. Egot försöker övertyga det sovande sinnet att lycka går att finna på filmduken eller i drömmen. Varje försök att få ”relationer”, uttryckt i termer av form, att ”fungera” är ett försök att finna lycka och kärlek där de inte finns. Det här är ett viktigt exempel på att ”söka kärleken på fel ställen”. Men detta blinda sökande gäller all form, för Kärleken är Ande och är inte begränsad till form av något slag. Och det sovande sinnet som verkar ha glömt sin Identitet som Ande drömmer till synes om en overklig värld, fast det vet inte att det drömmer.
Relationer som definieras i termer av form definieras alltid i termer av personer. Det sovande sinnet, som tror att dess ”själv” är en person, har skilt sig från Sanningens Ljus och har glömt att ”Jag är Ande, Jag är Evig, Jag är Oföränderlig”. Det sovande sinnet, som fokuserar på och identifierar sig med ett fragment (person) till skillnad från eller i kontrast till andra fragment (personer), varseblir var och en som en separat person med ett separat sinne och separata egenskaper. I dessa så kallade ”form-relationer” så finns en påtaglig fortgående växling mellan motvilja och attraktion, och det finns en underliggande friktion som verkar existera mellan dessa så kallade fragment (personer). Vart och ett av dem verkar vara ett fragment med ”ett eget liv”, och vart och ett av dem verkar vara mycket unikt och mycket olikt de andra.
Världen lär ut: ”till och med i de bästa relationer så måste man ta det goda med det onda, ty när allt kommer omkring så är ingen perfekt”. I den här världen är perfektion gäckande för det har aldrig funnits en perfekt person eller en perfekt familj eller ett perfekt äktenskap eller en perfekt relation. Men när vi går mycket djupare ned i bristen på samhörighet så kan vi börja förstå att problemet ligger i hur relationer definieras. Det är ett felaktigt begrepp om relationer som hindrar en från att bli medveten om verkliga relationer. Världens begrepp om relationer inbegriper begrepp om personer med privata sinnen, tankar, kroppar, behov, viljor, och personliga intressen. Därför ses interpersonella relationer genom bristens lins (d.v.s. tillfredsställande av behov, ömsesidig psykologisk och sensorisk tillfredsställelse, ömsesidigt givande och tagande etc.).
F: Ja, att min lycka är att tillfredsställa dina behov och få mina behov tillfredsställda av dig, är något man vanligtvis tror på. Det är det man vanligtvis hoppas på i relationer.
D: Det sovande sinnet tror att det är en person, att det har verkliga behov, att det är bristfälligt på vissa sätt, och att det behövs andra människor för att hjälpa till att tillfredsställa dessa behov och fylla de bristerna. När man ser på världen i stort, ur ett större perspektiv så att säga, så verkar det finnas ett ömsesidigt beroende så som världen fungerar (d.v.s. näringskedjan, det ekologiska systemet, tillgång och efterfrågan, likväl som psykologiska beroenden). Idén om ömsesidigt beroende är att det finns en kedja av beroende hos en människa eller en sak av en annan person eller av andra människor och saker. Världens trossystem förlitar sig på det här beroendet för sin existens. Det trossystem som allt det här grundas på är vad som måste ifrågasättas om vi skall kunna nå ned till botten i det falska begreppet om relationer och upptäcka verkliga relationers betydelse.
Det talas mycket om intimitet och samhörighet och harmoni. I kärlekssånger så ingår ofta ”för evigt” och ”evighet” i texten och förvisso låter det här idealet om bestående, evig, harmonisk, oavbruten relation bra. Men de termerna beskriver inte hur interpersonella relationer varseblivs i den här världen. För till och med i de ”bästa relationer”, när de verkar upprätthållas det vill säga, så upplevs det ändå som att kroppens död eller att man går skilda vägar, tvärt bryter det idealet.
F: Menar du att detta varseblivna ”avbrytande” helt och hållet beror på att relationen definieras i kroppsliga termer?
D: Ja. Kroppar verkar förenas och separera, men Sann Förening är Evig. Förlust är tron på separation, vilket symboliseras av en begränsad kroppsidentitet. Alla definitioner av relationer som inbegriper kroppen grundas på förlust, men i verkliga relationer, av Anden, så finns inget sådant begrepp om förlust. Även de skenbart mer ”avancerade” relationsbegreppen, (d.v.s. tvillingsjälar eller själsfränder) grundas på ett antagande att relationer inbegriper kroppar, att det finns en person i världen för var och en som är en ”sann kärlek”. Den omedvetna trosföreställningen är att det finns någon slags helhet som är åtkomlig när dessa två människor kommer samman och som inte annars är tillgänglig. Men Sann Helhet är det evigt tillgängliga Gudomliga Sinnet Som överskrider tron på separation och kroppen helt och hållet. Helhet är det Levande Ögonblickets upplevelse.
Själen är Ande och är inte begränsad eller innesluten på något sätt. Själen är inte i en kropp, ej heller finns några separata själar, för Själen är Ett. Det finns inga separata ”själar” som försöker ”återvända” till den Enda, det finns bara den Enda. Begreppet att Ödet fullbordas när två ”själar” möts vilar på begreppet separation och ”relationen” är beroende av ett själarnas ”möte”, beroende av att man hittar den där ”förlorade själsfränden” eller ”tvillingsjälen”. Denna konstgjorda relationskonstruktion är fortfarande beroende av tid-rum och av form. Sinnet är obegränsat Ett i Verkligheten, men i det vilseledda tillståndet hos det sovande sinnet verkar det finnas separata personer, separata kroppar, och varje separat person eller kropp verkar ha ett separat sinne som det förknippas med. Så kroppens egenskaper har tillskrivits Sinnet/Själen och Sinnet/Själen ses då som fragmenterad. I detta sovande sinnestillstånd definieras därför relationer i termer av personer. Vi verkar ha en person med kropp, sinne och själ och en annan person med kropp, sinne och själ och de verkar ha vissa saker gemensamt, vissa delade intressen och mål, vissa saker de båda gillar och ogillar.
F:…Och ju mer desto bättre. (skratt)
D: Ja, enligt världen, ju mer desto bättre. Intuitivt så kan en gemensamhet vara en symbol för Etthet, men ”ju mer desto bättre” antyder att det finns skillnader, att var och en är unik och separat och individuell, och att det inte finns två människor som är fullständigt lika varandra. Ur världens perspektiv kan det verka finnas gemensamhet i termer av värderingar, prioriteringar, och till och med i termer av fysisk eller sexuell förenlighet.
F: Eller till och med livsstil.
D: Ja. Social tillhörighet, status, och många olika saker verkar vara gemensamhet i världens termer. Alla dessa är ingredienser i en ”bra relation” så som världen ser på det. Men vi går hela varvet runt till den plats du började på, att du inte vet vad en verklig relation är. Och eftersom det världen kallar ”relationer” inte är några verkliga relationer alls så är detta anledningen till att du inte vet vad en verklig relation är. Det är en fars, eftersom den är falsk. Den verkar lova lycka och harmoni. Idealet är att leva lyckliga i alla sina dar, men det idealet är en illusorisk form, och då man går igenom den här världens erfarenheter så verkar det idealet att slås i bitar om och om igen. Den illusoriska formen består aldrig, för det som gjorts för att vara tillfälligt kan aldrig bli Evigt. Det finns inget substitut för Guds Eviga Kärlek.
Det vilseledda sinnet ser till form, till det förflutna, för att fylla upp upp den tomhet det känner. Det vilseledda sinnet har förnekat just detta ögonblicks fullkomlighet och försöker förändra formen tills det finner idealet, den perfekta formen av lycka. Det här är att söka efter Kärleken där Den aldrig går att finna. Det här är att söka Evigheten i tid och rum. Men tiden kan aldrig ta Evighetens plats, ej heller kan det ändliga ersätta det Oändliga. Och självbegrepp kan aldrig ersätta det Själv som Gud skapat Ett för evigt som Ande.
F: Jag känner att jag vill vara mer i kontakt med de självbegreppen, vilka de än är. Jag är inte säker på vad jag tror och vad jag håller fast vid och försöker göra verkligt.
D: Det fordrar villighet och uppmärksamhet att noggrant undersöka sina trosföreställningar. Man börjar med att bara lägga märke till tankarna, de tankar som verkar fylla ens medvetenhet varje dag så kommer man att börja förstå hur relaterade till kroppen de är. Då man ger Förlåtelsesyftet sin uppmärksamhet så börjar man i varje i varje situation fråga: ”Vad är det till för? Vad ger det här mig? Ger den här strävan mig trygghet och samhörighet och frid och harmoni? Om jag vet var jag skall hålla hus, vem jag skall vara med, och vad jag skall göra i framtiden, vad ger det här mig egentligen?” Har detta att ”känna till” det förflutna eller att försöka ”förstå” framtiden någonsin givit mig en bestående frid och trygghet? Vilket självbegrepp har någonsin givit dig en bestående upplevelse av samhörighet?
F: Menar du att närhelst jag kan lägga märke till att jag tror att det finns en form som kan ge mig frid, lycka och trygghet, så blottläggs mitt självbegrepp?
D: Ja.
F: Jag känner mig inte helt klar över det där. Kan du utveckla den tanken? Jag ser inte sambandet riktigt tydligt.
D. Alltså, i den yttersta betydelsen, så ger hela kosmos upphov till självbegreppet. I dess vilseledda eller sovande tillstånd så verkar sinnet välja eller zooma in på vissa saker som det vill identifiera sig med, som det tror skall ge det trygghet och lycka. Det har glömt Ettheten där inget finns att önska och drömmer om en värld av falska önskningar. I världens drömmande så kan detta så kallade urval verka vara enormt varierande. Det sovande sinnet verkar ta sig världens former (d.v.s. en kroppsidentitet, partnerskap, pengar, makt, berömmelse, romantik, bara för att nämna några).
F: Så kärlek, så som jag har upplevt det i världen, är fortfarande en del av det bedrägeriet, detta tillstånd av sömn och drömmar?
D: Om du med ”kärlek” menar romantik och sexuell attraktion och ömsesidig behovstillfredsställelse, så ja, de är alla upplevelser av självbegreppet. Allt som verkar existera i form, i och av sig själv åtskilt från resten av kosmos, är självbegreppet. Det Gudomliga Sinnet är fullständigt Abstrakt. En avgud är en illusion av en specifik form, och Gud känner inte till form. Avgudar tros ge en tillfredsställelse och lycka som kommer att ersätta Guds Abstrakta Kärlek, och det vilseledda sinnets ”spel” är strävan efter dessa saker. Sök och finn inte är den här världens spel. Så det att öppna sig för det Sinnestillstånd som överskrider självbegreppet är i sanning ett mirakel. Man börjar med att betrakta sitt sinne så att man kan börja lägga märke till hur fäst man är vid världens ting och sen sjunker man ned under dessa tankar till det Gudomliga Ljuset inom sig. Meditation är att tömma medvetandet på dess innehåll. Det finns en Tystnad inom en Där världen försvinner fullständigt.
F: Av dessa tankar så kan jag förstå, när jag tänker på det sättet, att jag fortfarande måste tro att det finns den här perfekta blandningen av Sinne och kropp (skratt). Kanske tror jag att det är 95% Sinne och 5% kropp, men så länge jag tror att det finns ens en ynka procent av någonting annat än Gudomligt Sinne så är det bara ett skämt, eller hur?
D: Ja. Det finns inget Liv, ingen Sanning, Substans eller Intelligens i materien. Det finns inget Sinne i materien. Det Gudomliga Sinnet är Abstrakt, men begreppen tid, rum, kroppen etc. är konkreta eller specifika. Förlåtelse är att göra sig kvitt det man lärt sig tro om att det finns Sinne/Tanke i materien. Det är att se att materien är utan orsak eller utan en källa. Det sovande sinnet gör sig, under Andens Vägledning, kvitt vad det trott om förmågan hos en Guds Tanke att lämna sin Eviga Källa och existera i tid och rum åtskilt från sin Källa. Det är att göra sig kvitt trosföreställningen att Anden kan lämna Anden och träda in i tid/rum/materien. Det sovande sinnet gör sig således kvitt allt vad det ”lärt sig” om ”materiell existens”. Det är förlåtelse.
Världen är ett försök att kombinera kroppen och Sinnet. Men sanningen är att kroppen och Sinnet inte är förenliga. Det Gudomliga Sinnet är fullkomligt, helt och hållet, Sinne. Det kan inte finnas någon kompromiss i Absolut Sanning.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | nästa sida»