Från Mirakelnytt nr 3 2008
Om helande
Camilla Clain
Helande innebär att vara sig själv helt och hållet. Men vem är du? Vad är detta själv? Vad menas med det?
För att göra verkligheten begriplig för oss själva förlitar vi oss på omvärldens riktlinjer. Tidigt i livet lär vi oss att differentiera, skilja åt. Vi godtar dualitetens vedertagna tankegångar som de vuxna förmedlar till oss med en omedveten självklarhet. Jag och min mamma, vi är två olika individer med två olika viljor. Treåringen testar genast sin nyfunna identitet och hänger sig fullkomligt åt att tillämpa kraften i sitt nej. I varje situation stampar barnet ut sitt eget revir, sin givna plats. Det blir uppror och nekande oavsett vad det gäller. Jag är jag, punkt slut. Jag gör som jag vill. Det gäller att övertyga sig själv om att detta är en sanning. Om allt går väl lyckas barnet med denna uppgift och erövrar sitt ego. Tonåringen i sin tur försöker befästa det. Men vi går alla vilse när vi godtar dualitetens illusion och begränsning. Vi förlorar vår själ, kontakten med oss själva och förbindelsen med det hela och heliga.
Ofta tar det oss många år och otaliga besvikelser i livet innan vi åter igen börjar ifrågasätta riktigheten i antagandet att separation är vår enda verklighet. Där börjar vårt helande, vägen tillbaka till oss själva. Vägen till insikten att vi är ett med allt och att vår anammade uppfattning om vår särställning är endast en falsk övertygelse.
Barnet definierar sig själv genom opposition. Du och jag, där finns en skillnad. Det är en milstolpe i barnets psykologiska utveckling. Det är viktigt att det sker men det är lika viktigt att till slut vända tillbaka och överge denna inlärda attityd av strid och motsatser och inse att det finns en värld bortom själva psykologin, en andlig tillvaro där frid och fred kan existera samtidigt med mångfald och skönhet. Istället för antingen eller börjar vi tänka i termer av både och. Vänskap, samarbete, samvaro. Det är ingen idyll vi talar om, snarare blir det en MÖJLIGHET, ett annat sätt att betrakta livet. Det är det som är själva helandet, vi ändrar vår utgångspunkt och VARSEBLIR vår givna plats i helheten.
Vi uppfattar inte längre helheten som ett hot, som en uppslukande och förintande fara. Istället vilar vi i den.
Vi behöver göra denna resa ifrån och tillbaka till oss själva för att erövra medvetenhet om vårt sanna väsen. Rädslan kan finnas endast om separationstanken härskar i vårt inre. När vi medger att godheten, helheten är vår sanna natur så infinner sig en känsla av acceptans och avslappning, en sorts obeskrivlig tilltro till existensen oavsett hur den ter sig för oss i varje ögonblick. Vi räds inte förändringar. Vi är trygga i det som är, trygga i oss själva, trygga i vårt varande.
Med hjälp av mirakler lär vi oss ett annat synsätt än det som våra föräldrar en gång förmedlade till oss. Vi förstår att vi alla är guds älskade barn. Ljusets strålar som möts i mitten av det som är här och nu, bortom tid, bortom alla mentala föreställningar, bortom smärta och ofullkomlighet. Det är helande.
Vi vilar i vårt Själv och agerar utifrån denna källa av all visdom som finns i var och EN OCH likväl förenar oss. Och när vi gör det, sprider sig helande som en ström. Allt är inkluderat i sin totalitet. Inget hotas, inget fattas, inget är övertaligt. Vi är, allt är.