Från Mirakelnytt nr 3 2004:

Mina nattliga bryderier

Klockan är 04.00 och jag vacklar in på toaletten och tömmer urinblåsan. På vägen tillbaka till sängen börjar jag dess värre fundera över saker och ting kring Mirakelkursen. T.ex. det där som pågår i sinnet som förvisso är otroligt intressant men som jag inte har någon kontakt med. Där finns dom där tre aktörerna, DHA, egot och beslutsfattaren (mera därom nedan), varav en, egot, skall bort. Så har vi bestämt Jesus och jag, eller hur?

Det rör sig där uppe i skallen på mig. Fast jag borde släppa det här och försöka sova ett par timmar i stället. Nog skulle min kropp må väl av lite mer sömn. Hur är det, har inte Medicinalstyrelsen bestämt att varje svensk medborgare bör försöka se till att få 7-8 timmars sömn per natt? Fast det gäller väl inte en överambitiös studerande av Mirakelkursen, kan tänka. Jag grubblar och grubblar. Jag skall alltså ta mig från min kropp där jag inte är men där det känns som om jag är till sinnet där jag redan finns men där jag ej uppfattar att jag finns. Till slut är klockan 06.45. Dags att kliva upp och göra nånting vettigt av den här dagen.

Tankar och funderingar har så småningom formats till ord som jag skrivit ner. Av allt detta har blivit ett e-mail till Carina Hansson så får vi se om hon tycker mitt nya alster bör finna vägen in i nästa nätverkstidning.

I någon av mina tidigare artiklar har jag berättat att jag har stor glädje av att lyssna till Kenneth Wapnicks kasettband, där det handlar om inspelningar från olika seminarier. Textboken är alltjämt ibland för svår för mig. Jag behöver hjälp för att kunna ta till mig budskapet och den hjälpen får jag av KW. Kursen lär oss att vi lever i en slags drömvärld där vi hamnat genom att vi har låtit egot styra våra liv. Med hjälp av Jesus och/eller Den Helige Ande skall vi nu vakna upp ur drömmen och så småningom komma tillbaka hem till Gud. Fast egentligen har vi ju aldrig lämnat Gud. Vi bara tror att vi gjort det.

För mig har det varit svårt att bara med hjälp av ACIM komma i kontakt med Den Helige Ande och börja att så smått gå upp för den där stegen mot Guds Himmel som egot en gång i tiden ledde mig nerför (en annan symbolbild för att beskriva hur vägen från Guds Himmel förde oss in i den fysiska världen).

Var finns sinnet?

Kenneth Wapnick frammanar inför mig bilder med vars hjälp jag kan komma vidare och börja klättringen uppför den där stegen. Bl.a. vill han att vi skall försöka bli ett slags observatörer. ”Ta dig ett stycke ovanför slagfältet (above the battleground) och observera vad som händer ifrån din utsiktspunkt” säjer han. Vilket slagfält? Jo, KW menar att vår kropp är ett slagfält och genom att titta på vad som händer där lite grann ”von oben” så blir det lättare att begripa vad egot dagligen och stundligen ställer till med i våra liv och vi får lust och inspiration att vilja ändra på vissa saker. Men hur kommer jag då utanför min kropp och blir en sån där observatör? Är det fråga om någon slags utanför-kroppen-upplevelse? Nej, KW måste ju mena att jag skall ta mig till sinnet (mind). Och hur skall det gå till? När vi med egots hjälp ”skapade” våra kroppar såg egot samtidigt till att förbindelsen bröts. Vi blev utan sinne (mindless). Var finns då sinnet? Jag slår upp frågeställningen i den användbara boken The most commonly asked questions about ACIM och får reda på följande: Sinnet är immaterellt. Det är osynligt och ogripbart. Sinnet är utanför tid och rum. Man kan helt enkelt inte ställa frågan var sinnet finns. Jaha, inte var detta till mycket hjälp. Men på något annat ställe så ger KW en vägledning och jag återkommer till det längre fram.

Kan jag liknas vid en kasperdocka??

KW liknar ofta den mänskliga kroppen vid en kasperdocka. Och vad är då en kasperdocka? Jo en träbit som av kasperteaterdirektören och tillika regissören har klätts upp för att föreställa en figur i det spelet som visas upp på den lilla teaterscenen. Men den här träbiten/kasperdockan är absolut ingenting i sig själv. Den har ingen syn, ingen hörsel, den känner ingenting, den kan ingenting, vet ingenting. Den är ett helt dött ting. Så vill KW att vi skall se på vår egen kropp. Kasperdockan ”får liv” genom att dess ägare drar på olika sätt i ett antal trådar som är fästade vid dockan. Vår kropp får liv av beslut som tas i vårt sinne. Där uppehåller sig beslutsfattaren som KW har döpt den till. Ordet finns inte i ACIM, men det är i själva verket adressaten som Jesus riktar sig till hela tiden. I detta sammanhang är det intressant att veta att Helen Schucman och Bill Thetford trodde länge att Jesu undervisning endast gällde dom bägge. Det var först vid slutet av diktamen som de förstod att ACIM skulle ges ut i bokform och bli allmän egendom.

Det är alltså i sinnet som det bestäms vad kroppen inklusive dess hjärna skall företa sig. Beslutsfattaren har att välja mellan egot och Den Helige Ande. Som bekant har vi människor allt sedan det hela tog sin början nästan uteslutande lyssnat till egot. Men tack vare ACIM så väljer i varje fall en del av oss DHA till och från. Och kroppen gör precis så som beslutsfattaren bestämmer.

Kenneth Wapnick bjuder också på ett annat sätt att se på det hela. Alla vet vi ju att när vi går på bio så är den bild vi ser på vita duken exakt densamma som filmen som körs genom projektorn. Antag att den film som visas handlar om mitt liv eller det jag tycker är mitt liv. Men är jag verkligen den där figuren i filmen som agerar inför våra ögon. Nej, säger KW. Jag är återigen beslutsfattaren som är den som sköter projektorn. Beslutsfattaren har att välja mellan egot och Den Helige Ande för att bestämma vad som skall hända figuren på vita duken. Och åter är det egots vilja som får råda för det mesta.

Hur komma från teori till praktik?

Här har vi alltså nu fått oss till del några exempel på hur vi skall komma åt egots manövrar som hindrar oss från att välja DHA. Det är dags att gå över från teori till praktik. Och det är genom förlåtelse som miraklet sker – vi får åter kontakt med våra sinnen.

Ja, nog har jag jobbat med förlåtelsen alltid! Först skall här tas fram och skärskådas det förflutna, Det som jag förträngt, stoppat undan i förvissningen att det var dess rätta plats och aldrig nånsin skulle jag plocka fram det där igen. Men nu är det dags. Garderoben som varit ordentligt tillstängd och låst skall öppnas och ”liken” skall ut och mycket noga granskas. Fy farao så vidriga dom är. Jag kan bara titta på dom med ett öga i sänder. Ibland måste jag blunda helt. Men nu finns det ingen återvändo. Jag gör precis så som KW säger, bjuder in DHA och tillsammans med Honom tittar jag på den där händelsen, ibland var det kanske härom dagen, ibland för 30 - 40 år sedan. Det är dom senare som är vidrigast Ja, jag tittar och tittar och enligt KW så skall händelsen därmed vara förlåten och försonad.. Men hördu KW, det där stämmer inte. Fast det är visst och sant att en förändring har inträtt. ”Liken” ser inte lika skräckinjagande ut. Dom har ”bleknat” och blivit lite suddiga i konturerna. Fast det har krävts fem, ja ibland upp till tio beskådanden tillsammans med DHA. Men borta är dom inte.

En annan sak som jag grubblar på ibland. Hur verklig är egentligen DHA för mig? Inbillar jag mig bara att Han är vid min sida? Känslan varierar. Ibland tycker jag, jo men visst är Han här. En annan gång inte alls.

Jag tänker emellanåt på den där historien om missionärerna som kom till Labrodar i avsikt att omvända Imu-folket till kristendomen. Där fanns inget ord för förlåtelse så man fick uppfinna ett. På Imu-språket blev det ”is suma-gi-jou-jungnaimermik”. Och när man översätter detta ordagrant så visar det sig bli ”Oförmåga att tänka på det längre”. Det är inte bara utplånat, det går inte att tänka på det hur jag än försöker! Förstå detta, alla liken i garderboben är försvunna!!
Eja – vore jag där!!!

Så har vi de dagliga övningarna. Och det fungerar någorlunda. Jag klarar de små kontroverserna och meningsskiljaktigheterna hyggligt, eller så blir jag påmind i efterhand. Det gick visst inte den här gången heller. Men nästa gång ska jag lyckas!

Olle Erikson