Från Mirakelnytt nr 3 2004
Minnen från Nätverksträffen 22-24 oktober 2004
Under helgen 22-24 oktober bjöd min far med mig på en helgkurs i “Mirakler” som han kallade det. Att det handlade om självutveckling visste jag, fast inte på vilket sätt. Jag hade redan innan gått en del kurser i självutveckling och läst en del böcker så när min far frågade om jag ville följa med såg jag det som en möjlighet för oss båda att ”nå fram” till varann.
När man känner sig accepterad
De insikter jag gjorde denna helg färdades den sista halvmetern mellan ”huvud och hjärta”. Världens längsta halvmeter som man säger.
Den acceptans, välvilja och omtanke jag upplevde under min helg på Rinkesta Slott utanför Eskilstuna tror jag inte jag känt tidigare. Det är lättare att komma sig själv nära och våga titta på vem man är när man känner sig accepterad och är tillsammans med andra på samma villkor. Vad min ”Mirakel-helg” på Rinkesta verkligen fick mig att en gång för alla inse var:
- Jag insåg på djupet att jag inte kan komma någon annan närmare än jag är mig själv.
- Jag kan inte acceptera någon annan mer än jag kan acceptera mig själv.
- Jag kan bara acceptera andra i samma utsträckning som mig själv.
- Jag kan inte höra/se någon annan mer än jag kan höra/se mig själv.
- Det jag ger mig själv kan jag också ge någon annan.
- Jag kan bara ge och ta emot så mycket kärlek från någon annan som jag kan ge mig själv.
I ”huvudet” har jag vetat detta länge, under denna helg var det så tydligt att jag nu verkligen på djupet vet att jag bara kan komma nära/acceptera/ se/höra/ ge/möta och älska en annan människa så som mig själv.
Det jag ger är det jag får
Att det är jag, och endast jag, som skapar mitt liv. Att det jag ger är det jag får. Jag kan inte skylla på någon annan. Även om jag tyvärr gjort mitt bästa många gånger. Som liten lärde jag mig att vissa beteenden inte är ok, att jag förväntades vara på ett visst sätt. Så länge jag var till belåtenhet var allt frid och fröjd, om jag hade egna behov och en egen vilja var jag extremt besvärlig. Det fanns inte tid med sånt. Det fanns inte tid att vara sjuk heller. Mina närmaste gjorde inte vad de gjorde för göra mig illa utan för att de själva blivit bemötta på samma sätt och därför inte visste bättre. Med denna vetskap i ryggen kan jag också förlåta allt som hänt. Att alla gjort så gott de kunnat, även jag. Fram till för 1,5 år sedan har jag hela tiden spelat denna roll. Min roll som gjorde livet lättare som liten och som ställt ett ”rent helvete” som vuxen. För snart 3 år sedan träffade jag en man som ”var min bakgrund”. Saken var bara att vid den tidpunkten såg jag mönstret lika klart som om jag setat på bio. Det jag kände i princip direkt var att denna gång var ”skorna för små”, jag passade inte in i rollen längre och samtidigt var energierna/ känslan så ”hemma” att det tog mig 15 månader att ta mig loss. 15 månader där vi både gjorde oss enormt illa. Under de 14 månader som gått sedan vi bröt har jag kämpat med näbbar och klor för att komma tillbaka till mig själv och hitta fotfästet igen.
Rinkesta blev en vändpunkt
Jag önskar att alla fick samma möjlighet som jag, att få göra detta med en förälder. För jag tror att om vi verkligen kan se och förstå våra föräldrar, då kan vi också verkligen se och förstå oss själva. De är ju början. De är ju dem vi väljer för att få de lärdomar vi behöver för att växa som människor och hitta oss själva. I vilken grad vi sedan gör det beror på hur villiga vi är att göra jobbet. Det är inget lätt arbete att ”hitta” sig själv och frågan är om vi någonsin gör det till 100%?
Det jag vet av egen erfarenhet är att jag bara kan hitta min egen verkliga trygghet inom mig och att ju mer jag söker mig själv ”därute” ju mer vilse blir jag. Vi har alla en inre röst, det gäller att följa den. Det är inte alltid så lätt, speciellt inte om man alltid fått höra att man har fel och blivit tillrättavisad eller inte hörd för då tror man inte på sig själv och har inte lärt sig att lyssna till och lita på den där inre rösten, vår intuition.
Då får man ta lite mindre steg, göra det man ska och ta en sak i taget. Det viktigaste först. Att lära sig se och acceptera skillnaden i ”vad jag behöver” och ”vad jag vill”. I mitt liv har dessa två saker sällan gått hand i hand vilket har gett upphov till ständiga konflikter i mitt inre. Men också kampen mot samhället och allt jag ”borde” och tror att jag ”måste” för att vara ”rätt” och inte bli övergiven igen för att jag inte är bekväm eller tillräckligt snäll.
Att våga följa den inre rösten och vara obekväm, att inte alltid ha tid och finnas till hands, att våga ta plats och ge sig själv lite andrum. Om vännerna försvinner för att vi inte alltid finns på deras villkor så var det inga riktiga vänner. Att också inse att vissa vänner försvinner när vi utvecklas därför att vi helt enkelt inte talar samma språk längre. Det kan vara väldigt smärtsamt och det är en del av priset vi får betala. Har vi tur kanske vi möts igen.. Vi måste våga släppa taget och lita på att livet kommer till oss och att vi måste vara ärliga mot oss själva om vi någonsin ska må riktigt bra. Först då kan vi också ge det bästa av oss själva till andra.
Med kärlek och respekt. / Sandra