Från Mirakelnytt nr 1 2004
Vad jag (hittills) har lärt om mirakler
Under sju år har jag läst A Course in Miracles mer eller mindre ihärdigt, men inte förrän nyligen började det gå upp för mig vad det mirakel som Kursen syftar på egentligen innebär. Inte desto mindre har en lapp med texten ”Help me to perform whatever miracles you want of me today” (1) funnits på mitt skrivbord i ett par års tid. Kanske är det därför jag nu fått lite ledning i ämnet. (Häromdagen bytte jag ut lappen).
Alla som kan grunderna i ACIM vet att ett mirakel i Kursens mening inte är något spektakulärt, som att gå på vattnet eller att vinna på Måltipset. Därför är det underligt att jag under mina studier inte långt tidigare försökt klargöra ett så centralt begrepp för mig själv. Men vi tar väl till oss lite i taget av Kursen, allt eftersom vår medvetandenivå tillåter. Det känns bra att ha kommit så här långt. Till följande lilla ”redovisning” har jag haft en artikel av Allen Watson, textboken samt lektioner ur arbetsboken till hjälp.
Anledningen till att vi missar miraklerna i våra liv är givetvis för vi vet inte vad ett mirakel är, vad det innebär och hur det påverkar oss. Allen Watson definierar ett mirakel som ”det den Helige Ande gör som ändrar vår varseblivning från falsk till sann. Därigenom ges vi ovillkorlig och omedelbar räddning från de problem som håller oss fångna i denna värld. Genom att acceptera miraklet (i vårt sinne) och utvidga det (till andra) känner vi igen det och vet att vi har mottagit det” (2).
Ett mirakel är med andra ord något som Den Helige Ande gör med vårt sinne, inte något som händer utanför det. En lottovinst är inte ett mirakel och inte heller en helad kropp. En helad kropp kan däremot vara resultatet av ett mirakel, av ett helat sinne.
Miraklet innebär i själva verket något av en Moment 22-situation: Om vi inte ger bort det, vet vi aldrig att vi haft det. Miraklen finns alltid närvarande, det är bara vår medvetenhet om dem som är påverkad (3): ”the problem is a grievance” (4). Det är mitt begränsade seende som förhindrar mig att uppleva miraklen i mitt liv, det är missnöjet i min upplevelse av mina medmänniskor, som skymmer sikten. Det här missnöjet står som en ”mörk vägg av hat” (5) mellan mig och miraklet.
Men det finns vissa tillfällen då miraklerna är lättare att se och jag själv kan märka att de finns i mitt liv. För det första när det gäller mina barn. Inte dömer jag dem på samma sätt som jag dömer ut vuxna, trots att de inte är småbarn längre. Som förälder är det är lätt att förlåta de misstag barnen gör och se deras bottenlösa oskuld.. Ibland blir jag arg på dem för att de inte möter mina behov (som jag ser dem), men jag vet ändå att barnen inte kan förväntas ha sådana kunskaper. Och jag får deras kärlek och uppskattning tillbaka i samma omfattning som jag givit.
Ett annat område i mitt liv där miraklerna är lättare att se, är i kontakten med de riktigt gamla, de som lever sista åren av ett långt liv. I mitt arbete har jag ibland träffat på äldre som är oerhört tacksamma att arbeta med, för de ger så mycket tillbaka. De är så nära döden och så ”avklarnade” (jag kan inte hitta ett bättre ord) att dömande är omöjligt i deras närhet. Man kan bara älska dem och njuta av deras gränslösa tacksamhet för vad andra skulle tycka vara bagateller.
Ett tredje område när det gäller att förstå miraklernas verkningsmekanismer, påmindes jag om av en god vän som menade att det är på det här sättet djurägare ofta betraktar sina husdjur. Som oskyldiga, omöjliga att döma, därför att de inte har förmågan att förstå eller veta bättre. Tänk om vi kunde betrakta alla våra medmänniskor på samma icke-dömande vis som vi betraktar djuren!
Vilket ACIM i och för sig uppmanar till genom att beteckna oss som ”vansinniga”. Vansinniga människor vet inte till fullo vad de gör, de är inte medvetna om sina handlingar och bör därför inte dömas efter dem.
I den här världen verkar det mest vara den hjälp vi kan erbjuda andra som bidrar till att miraklet inträffar. Men vi misstar oss om vi tror att miraklet enbart är något vi gör, vilket är min tolkning av det som kallas ”förvrängningen av mirakelimpulser” (6). Vi tror impulserna till mirakler från den helige Ande är något som rör kroppen, medan miraklet i själva verket är själva tanken bakom det vi gör. I miraklet ser vi vår broder på samma vis som den helige Ande ser honom. När vi uttrycker tanken accepterar vi miraklet och manifesterar det ibland, men inte alltid, genom en handling.
Och först då, när jag accepterar min nästa som det han är, vet jag vad jag har givit och vem jag är. ”Because miracles is a way of giving acceptance and receiving it”(7). Så långt sträcker sig min nuvarande kunskap i miraklernas natur.
Källor:
- Urtext, sid 1.
- Allen Watson, ”How can we receive miracles?” Miracle Worker nr 49 nov/dec 2002.
- Lektion 91: ”Miracles are seen in light”.
- W-pI.90.1:5
- W-pI.78.1:2
- T-1.VII.1:2-3
- T- 9.VI:6
Lena Håkansson