Från Mirakelnytt nr 1 2005
Anteckningar om förlåtelsens komponenter - Lena Håkansson
Jag
har samlat ihop mina anteckningar kring det gemensamma temat vad
förlåtelse egentligen handlar om; vad dess mening och kärna är. I Song
of Prayer, som behandlar relationen mellan bön, förlåtelse och helande,
står att läsa: Lär dig exakt hur din förlåtelse bör vara för
att släppa dig fri. Alltså, vad är förlåtelse? Hur gör man
för att förlåta, vad händer? Nu vill jag dela med mig av de svar jag
funnit.
Det följande är alltså reflektioner kring ett av En Kurs i Miraklers
absoluta nyckelbegrepp. Till stor hjälp har varit Gary Renards bok ”The
Disappearance of the Universe”.
Den första komponenten
i förlåtelsen, utgångspunkten och den röda tråden finns i Kursens
inledningsord ingenting overkligt existerar.
Tanken svindlar, när innebörden av orden börjar gå upp för oss. Ingenting
overkligt existerar
pekar mot en så total förändring av vår uppfattning om vad världen är,
att vi har svårt att acceptera konsekvenserna om vi tänker tanken ut. Ingenting
overkligt existerar betyder att Guds verklighet, som Kursen
hela tiden hänvisar till, är helt och hållet skild från det vi
kallar ”verklighet”. Gud finns faktiskt inte i vår värld, i
så fall hade Han ju gjort den verklig!
Kursens verklighet och den jordiska värld vi lever i är helt och hållet
separerade från varandra. Det som hände i”syndafallet” var att vi
ramlade ur Guds värld och (så småningom) hamnade i egots illusion, som
helt och hållet är en dröm, drömd i glömskans sömn. ('Så småningom'
syftar till Jesus hänvisning att separationen tog mycket lång tid, och
att den Yttersta Domen, d.v.s. återfärden, förmodligen kommer att pågå
lika länge eller längre). Våra sanna jag finns fortfarande kvar i Guds
verklighet, av oss kallad Himlen, men vi tror till hundra procent på
vår dröm och fortsätter leva liv efter liv i drömvärlden. (Döden är ur
detta perspektiv bara en del av drömmen och ännu en chans att vakna upp
och starta återfärden).
Vad har då förlåtelse att göra med att ingenting overkligt
existerar?
Jo, eftersom vi inte klarar av att se skulden för det vi gjort i oss
själva, projicerar vi ut den till vår omvärld. Det vi behöver förlåta
handlar alltid om oss själva och bottnar i vår tro på vår skuld till
Gud för vad vi gjorde när vi separerade oss från Honom. För att förlåta
i Kursens mening måste vi inse att Gud aldrig fördömde oss; att det vi
gjorde aldrig var sant och att varken skulden eller drömvärlden finns.
Den andra komponenten i att lära sig förlåta, är insikten om att separationen är den enda brist som behöver korrigeras. Under tiden vi vandrat omkring i den jordbundna overkligheten (många liv/dimensioner) har skulden för separationen blivit smärtsamt påtaglig för oss, fast vi glömt dess ursprungliga orsak. Alla negativa saker vi upplever tycks härstamma från den första, ursprungliga separation. Skulden har fragmenterat sig i tusen olika teman, medvetna eller omedvetna, och allihop tror egot lika fullt och fast på. Skulden gömmer sig i våra relationer, våra behov, vår tro på brist. För att komma tillbaks till vårt ursprung måste alla fragmenten letas fram ur sina gömmor och tas om hand av den Helige Ande. Skuld måste ges upp och inte gömmas. Vi måste gräva djupt in för att komma åt alla skärvorna, men vi är lovade att få hjälp med detta av Honom som var den förste att fullborda hela förlåtelseprocessen.
Återfärden, d.v.s. helandet av separationen, börjar med en insikt om att skulden inte finns i någon annan. Se inga fel säger Song of Prayer; gör dem inte verkliga. Överse med vad din broder gör, för din egen skull. ”Förlåtelse” i världens ögon kan minsann vara allt annat än kärleksfull. Vi kan faktiskt förlåta på ett felaktigt sätt, när vi glömmer att ingenting overkligt existerar. Skulden finns inte, det min broder gjorde finns inte, förutom i mina tankar. Varje morgon kliver vi upp ur en drömvärld och kliver in i en annan. Tron på illusionen är verkligen ”a thousand kisses deep”, som Leonard Cohen sjunger. Vi måste uppbåda mycket uppmärksamhet och ständigt vara vaksamma på hur våra projektioner speglar skulden vi har inom oss.
Det finns en tredje komponent i förlåtelseprocessen, om vi fortsätter att kallar den så. Det är inte vår sak att bedöma hur förlåtelsen bör vara, det kan och ska vi överlämna till den Helige Ande och inte lägga oss i. Det enda vi behöver göra är att vara redo för det som kommer upp i medvetandet och, oberoende av vad som kommer, förlåta. Det kan då gå till på följande sätt:
- Jag har t.ex. i relationen med mina närmaste sett någon som avvisade mig. Men jag kan förlåta mig själv och den som gjorde mig detta onda, om jag inser att Gud aldrig avvisade mig, det var istället jag som klev ut ur Himlen på eget bevåg. Jag har sett saker som inte finns. Jag förlåter mig själv och inser att även den jag anklagade är skuldfri. Jag minns att allt är en betydelselös dröm och ber den Helige Ande ta hand om min skuld.
- Jag upplever brist på pengar, på saker, på kärlek. Men jag kan förlåta mig själv om jag inser att jag inte ansett mig vara värd bättre eftersom jag på så sätt har tyckt mig sona skulden jag har till Gud. Jag förlåter mig själv och inser dessutom att bristen inte finns, för Gud har gett mig allt; det är jag som inte velat ta emot. Jag har sett saker som inte finns. Jag minns att allt är en betydelselös dröm och ber den Helige Ande om att få se detta, min projicerade skuld, som Han ser det.
En kort repetition, en sammanfattning av förlåtelseprocessen (hämtad ur The Disappearance of the Universe) ser ut så här:
- Minns att det är en dröm. Minns ingenting overkligt existerar.
- Förlåt den projicerade skulden som du ser i någon annan och förlåt dig själv för att du drömmer detta.
- Lita på att den Helige Ande kan ta hand om skulden och har styrkan att omintetgöra den, d.v.s. förlåta.
Så kan förlåtelsen av skuldens alla fragmenterade delar fortsätta nästan hur länge som helst, men till slut, även om det kan dröja länge i tiden, kommer den fullständiga Soningen och vi kan återvända. Då har vi gått tillbaka i våra egna fotspår, försonats med det vi gjort och med oss själva och kan åter ta plats i vår rätta verklighet, Guds verklighet. Förlåtelsen har till sist gjort oss fria.
Lena Håkansson