Från Mirakelnytt nr 1 2008
Helande genom förlåtelse
Jason Warwick och Kirsten Buxton, www.awakening-mind.org
"Varför är då förlåtelse så viktig?” frågar du kanske. Orsaken är denna: Förlåtelse är vägen till frid i sinnet och när ditt sinne är i frid blir världen en underbar plats. Detta är vad vi alla vill! Den slags förlåtelse vi talar om är inte av det slaget som innebär att man ser någon som skyldig och sedan förlåter dem på grund av sitt hjärtas godhet. Denna ytliga form av förlåtelse bevarar egentligen skulden och kommer inte att befria sinnet från de tankar och föreställningar som orsakar bitterhet och skada. Du vet att du inte har förlåtit fullt ut när samma känslor och attacktankar väcks på nytt och bubblar upp till ytan, för att spelas upp i en annan form.
Sann förlåtelse är att frigöra sig från övertygelsen att någon eller något utanför mig kan få mig att känna mig så som jag gör. Det allra bästa med att acceptera ansvaret för vårt sinnestillstånd är insikten att varseblivningen (sättet vi ser saker på) och känslorna vi känner, kommer från vår tolkning. Det är här sann makt, säkerhet och frid i sinnet kommer in. Föreställ dig att ta ett fast beslut att inte längre se världen i termer av rätt eller fel, bra eller dåligt.
Alla oförrätter, all bitterhet och alla problem finns i sinnet, vilket betyder att de ihågkoms och hålls fast vid; de upplevs i nuet som om de pågick i detta ögonblick. Att uppleva oförrätter ”från det förflutna” är ett beslut i nuet. Att verkligen förstå att jag inte kan skadas av något annat än mina tankar och att det är mitt beslut att hålla fast vid tankar som orsakar mig smärta kan förefalla alltför enkelt och okomplicerat för att accepteras, i synnerhet för ett sinne som är övertygat om att kamp och svårigheter är delar av ett normalt liv.
Guds vilja för oss är fullkomlig glädje, och när vi är i överensstämmelse med Hans vilja upplever vi Nåd, och livet är ett intuitivt flöde av synkroniciteter och glädje. Idéer som ”du måste ta det goda med det dåliga” och ”du måste uppleva hårda tider för att uppskatta de goda” blir helt obegripliga och skrattretande när vi upplever sann glädje!
Liksom i En Kurs i Mirakler ska vi se på hur man avlägsnar hindren för medvetenheten om Kärlekens närvaro. Detta är sann förlåtelse. Vi har ofta hört att kärleken är vårt naturliga tillstånd, att kärlek är allt vi är, och att vi inte behöver arbeta med att förstå vem vi är, men hur många av oss upplever verkligen detta på ett konsekvent sätt? Det räcker inte att säga dess ord, eller att försöka affirmera sanningen, och därför måste vi vara mycket ödmjuka, och vara mycket ärliga med hur vi känner i varje ögonblick. Har vi en upplevelse av fullständig glädje eller fullständig frid? Om inte, då finns det något att betrakta, det finns ett hinder för kärlekens medvetenhet som vi kan ta itu med omedelbart. Det är betraktandet utan rädsla av dessa hinder som automatiskt driver oss fram till en upplevelse av Vem vi är. Det är bokstavligen Anden som gör detta för oss.
Många gånger finns det rädsla knuten till betraktandet av specifika detaljer eller egoorienterade (rädslogrundade) tankar. Detta beror på att egot ger rådet, ”Gå inte på häxjakt, det är slöseri med tid. Analysera inte. Du tänker för mycket”. I stället ger det rådet, ”Var tacksam” och ”betona det positiva”. Dessa uttalanden kan vara hjälpsamma fingervisningar om att det finns något mer, men i dessa fall används de som försvar för att undvika att se inåt. Sinnet fruktar att se inåt eftersom det finns en rädsla att någonting mycket mörkt och hotande kommer att upptäckas där. Men det är just villigheten att se inåt som leder till insikten att dessa tankar verkligen inte är något. Villigheten i sig själv frigör automatiskt en upplevelse av Vem vi verkligen är. Detta överbringar alla våra missförstånd, missuppfattningar och felaktiga idéer om upplysning till en verklig, praktisk erfarenhet av att leva i ögonblicket. Detta är frihet. Detta är icke-presterande. Detta är att vara nöjd med Vem vi är.
Att ta ansvar för våra känslor och orsaken till våra upprördheter är ett nödvändigt första steg i helandet. Detta är till hjälp när makten ska tas tillbaka till oss själva, bort från världen och andra människor. Detta är att avlägsna idén att vi kan vara offer utelämnade på nåd och onåd åt världen. Man brukar säga att ”den som sa det, han var det” (”If you spot it, you got it”). Nästa viktiga steg i helandet är att erkänna att ingenting i världen, inklusive mig själv kan klandras för något. Anden (Den jag är) kan inte klandras. Vi är sannerligen oskyldiga på alla sätt. Detta är vår erfarenhet när vi inser att även det som verkade vara vårt eget dömande var omöjligt. Den största gåvan du kan ge till någon är erkännandet av Vem du är.
Ett vanligt ego-uttalande är: ”Var tyst, det finns inget behov av ord”. Det som ligger under denna typ av påstående är en olust eller avsmak mot ord eller ljud. Ja, som en språngbräda kan det vara till hjälp att gå till en lugn plats för att lära sig meditera, men vid någon punkt måste man inse att en motvilja mot ord fortfarande är en missuppfattning av vad verklig stillhet är. Orsaken till att detta är viktigt att förstå är att det finns många tillfällen där vi är kallade att tala och ändå uppstår det en rädsla kring vad detta för med sig för någon annan. Under detta ligger uppfattningen att någon annan kan bli sårad. Detta placerar omedelbart oss två från varandra, men genom att tala kan vi faktiskt erkänna att vi är knutna till varandra. När vi har modet att höja rösten betyder det att, på någon nivå, förstår vi att alla befinner oss i det här tillsammans. Detta går tvärs igenom ett betydande egoförsvar i form av inställsamhet (people-pleasing) och lyfter locket av förträngda känslor och stämningar.
Varje slags förlåtelse som är grundad på idén att någonting verkligen har hänt är en mycket begränsad form av förlåtelse. Sann förlåtelse måste vara målet för alla som önskar uppleva frid och oskuld. Många gånger ställs frågan, ”hur förlåter du?” Men detta är verkligen ett slöseri av energi. Det är mycket mer lämpligt att ägna vår tid åt att se hur vi tillbringar vår dag med att döma och jämföra. Genom att se på allt detta missbruk av sinnesenergi (egoorienterade uppfattningar) kommer vi automatiskt att eliminera dess makt att styra våra liv. Vad vi har kvar är den sanne Observatören som bevittnar analyseraren, bedömaren, offret och förövaren. Detta är ett tillstånd av sant ickedömande, eller den sanna förlåtelseprocessen. Det är ett beslut att iaktta dessa tankar och omdirigera sinnets energi från identifikation (attachment) till disidentifikation (detachment). I detta ligger insikten att tankarna inte har någon makt i och av sig själva. Omedelbart vaknar en känsla av verklig makt eftersom vi inte är identifierade med dessa gamla ”bandinspelningar” av dömande (cykliska tankegångar som går runt i sinnet).
Det var en gång en munk som önskade frid och upplysning. Han gick till Mästaren och frågade ”Hur”? Mästaren tog helt enkelt tag i munken och drog ner hans huvud under vattnet. Efter att munken hade kämpat en minut drog mästaren upp hans huvud och sade: ”När du önskar upplysning (förlåtelse) lika mycket som du önskar nästa andetag kommer den att finnas där för dig”. Detta är den iver och passion vi behöver väcka till vårt medvetande i det dagliga livet, så att vi kan uppleva vår sanna arvedel; kärleken. Alla hinder kommer att försvinna i intet och bara kvarlämna en upplevelse av skönhet och frid.
"Texten är översatt och används efter tillåtelse av författarna.” Översatt och tolkat av Sven Åkerlund