Från Mirakelnytt nr 2 2007
En betraktelse
När jag lovade att skriva något till "Mirakelnytt" kunde jag aldrig i mina vildaste fantasier föreställa mig hur svårt detta skulle bli.
Efter mycket om och men tror jag att jag blev ledd till att titta i en pärm som låg tillgänglig. I denna såg jag ett tal som jag skrev och höll en valborgsmässoafton för rätt många år sedan, läste igenom det och fann att det faktiskt inte var så dumt. Mycket har hänt med min förståelse sedan det skrevs, men i det stora hela stämmer många av de reflektioner som jag då gjorde. De har bara blivit mer manifesterade i mig och jag är mycket tacksam för att jag kommit i kontakt med den litteratur, människor och händelser som påverkade mig att skriva ner följande rader.
Det är förunderligt att tänka på hur vi människor, åtminstone här i Norden blir lika förvånade varje vår när ljuset kommer - värmen och med den glädjen, varje år med samma förunderliga kraft; den låter sig inte hejdas. Ibland hinner vi inte riktigt med för det går så fort, och då kan vi kanske tänka; OK denna våren gick snabbt förbi, det gör ju inget, det kommer ju en ny nästa år. Denna tanke kan verka både skön och skrämmande, bra att veta att det finns fler chanser; samtidigt vet vi ju inget om morgondagen.
Vad är det som gör att vi inte hinner med? Vad är det som får oss att inte ta vara på de stunder av lycka och skönhet som uppenbarar sig för oss i det närvarande nuet?
Dessa frågor har intresserat mig mycket genom åren. För hur många tillfällen till lycka, hur många vårar har jag inte låtit gå mig förbi utan att reagera. När jag reagerade gjorde jag det många gånger med irritation, avundsjuka, rädsla eller vrede. Detta ledde förstås till att jag mådde mycket dåligt både till kropp och själ. Under många år trodde jag att det handlade om att äta rätt, motionera, att inte röka eller dricka. Alla dessa försök hjälpte lite, men det medförde inte den inre tillfredsställelse som jag trodde. Klart att ett tillfälligt rus, som när jag klarade av "tjejmilen" och "Hallandsloppet" eller lyckades banta bort några överflödiga kilon fanns ju, men den inre glädjen som kommer från ett lugnt sinne ville inte infinna sig. Jag började förstå att det handlade om något helt annat. En AHA-upplevelse fick jag när jag för ca 10 år sedan läste ett kompendium skrivet av professor Edgar Borgenhammar. Kompendiet hette "Hälsa i ett helhetsperspektiv". Där skriver han bl.a. "Gud har en fiende på jorden, och det är rädslan i människornas hjärtan, den dödar inte men den förhindrar människorna från att leva". Hade min oro med detta att göra? (När "Kursen" kom in i mitt liv visste jag ju att detta är sant.) När jag några år senare läste en artikel om Dalai Lama, Tibets andliga ledare, (han fick Nobels fredspris 1989) började det klarna för mig vad det handlade om. Dalai Lama flydde från sitt hemland för drygt 30 år sedan, när de Kinesiska trupperna invaderade Tibet. Vi vet idag att en snabb förändring av det tibetanska folkets kultur pågår. Det är ju inte bara där som etniska kulturer håller på att förintas, det blir vi dagligen påminda om när vi tittar på TV-nyheterna.
Trots alla rapporter om de Kinesiska övergreppen som pågår mot det Tibetanska folket fortsätter Dalai L att tala och föreläsa om sin tro på ickevåldsprincipen och andliga värden. Han menar, att eftersom det ytterst är människan som tar till vapen i krig, är det också i varje individ man måste söka fröet till fred och frid.
Hans säger att den värsta fienden finns inuti oss själva i form av hat och ilska. Han liknar vreden vid ett vilddjur som burats in i människans inre. Vilddjurets kamp är nedbrytande för den egna fysiska hälsan och den egna mentala friden. Vi för ett krig inom oss själva. Dalai Lama menar att vi måste lära oss att förstå oss själva, så vi kan sätta oss över vredens och hatets destruktiva krafter oavsett vad man utsätts för. Han menar också att våra uppfattningar om oss själva styr både våra handlingar och vår hälsa.
Jag började förstå att jag i min förträfflighet inte velat titta på min egen vildhet, utan endast sett det i mina medmänniskor och de flesta tamdjuren, vilket förstås medfört att jag ständigt känt mig hotad; vilket jag fortfarande gör återkommande.
Dalai Lama säger att på vår andliga väg bör vi förvandla våra fiender till våra bästa läromästare, eftersom de drar fram vår vrede i ljuset så vi kan bli medvetna om den. Detta ger oss möjligheten att utveckla tolerans - den som aldrig konfronteras med "onda handlingar" och "negativt bemötande" har svårt att utveckla sann medkänsla, vilket i sinn tur leder till sinnesfrid. Vi kan lära oss att se världen som ett klassrum istället för ett fängelse, som det tillsynes verkar vara.
Jag vill sluta denna betraktelse med en dikt som en av våra mest älskade diktare Karin Boye skrivit. Den heter "Jag vill möta". Hon skrev den mitt under andra världskriget när utrotningsförsöken av det judiska folket och dess kultur pågick för fullt. Hon beskriver i denna dikt, som ni säkert kommer att märka, hur vi går runt med en sköld av försvar omkring oss som förhindrar möten med andra och det bästa i oss själva, Kärleken. Karin Boye kunde som ingen annan ge ord till vad många kände och känner på ett sätt som gör att så många människor blir berörda.
Rustad, rak och pansarsluten
Gick jag fram -
Men av skräck var brynjan gjuten
Och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
Var min köld.
Jag har sett de torra fröna
Gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
Vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
Mer än järn,
Fram ur jordens hjärta drivet
Utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
Där jag frös.
Jag vill möta livets makter
Vapenlös.
I försvarslösheten ligger vår säkerhet, precis som våren öppnar sig framför oss och bjuder oss in i sin glädjefyllda famn.
Har som ni kanske märker vävt in en del uttryck från vår kära kurs. Känner en mycket stor tacksamhet för att jag till slut började hitta vägen hem tillsammans med "En kurs i Mirakler" och att jag ständig blir påmind om hur mycket motstånd jag har som måste smältas ner.
/Kerstin Roepstorff