Från Mirakelnytt nr 1 2005
Pistvakt - Jan Isaksson
Jag hör till dem som tycker om utförsåkning. Inte att titta på när Anja och andra kastar sig utför pisterna, utan att själv få ge sig ut i skidbacken. Trots (eller kanske på grund av) att det tidigare varit en stor källa till glädje, förvägrade jag mig under flera års tid detta nöje. Rädslan stod i vägen. För sex år sedan övervann jag motståndet och bestämde mig för att det var dags att åka skidor igen. Ensam gav jag mig av på en dagstur i skidbacken. Jag riktigt njöt av den dagen. Året därpå fick jag sällskap av några vänner och alltsedan dess har vi åkt skidor tillsammans varje vinter.
För mig har dessa skidturer inneburit en utmaning på så sätt att jag fått ta itu med olika rädslor som turerna “triggat“. Särskilt påtagligt blev detta inför årets tur, eftersom jag i år av någon anledning kände mig extra angelägen att komma iväg. Därmed fick egot en chans. Dess första fråga blev: “Blir det någon snö i år?“ Jag noterade detta och tyckte först att det där var väl ändå löjligt enkelt att hantera med friden i behåll. Men ingalunda. När väderleksrapporten fyra dagar före planerad avfärd spådde kraftigt blidväder brast tilliten. När en av de tilltänkta medresenärerna med glimten i ögat kommenterade rapporten med att “nu slipper vi skidåkningen”, förmådde jag inte uppfatta glimten. Istället märkte jag, inte utan förvåning, att jag blev ordentligt upprörd. Upprördheten avslöjade styrkan i den rädsla som jag hade försökt gömma.
De följande
dagarna gjorde sig egot påmint. Jag fick ett antal olika rädslor att
hantera - tänk om någon trillar och kommer till skada, tänk om det är
så mycket folk i pisten att vi får köa i timmar, tänk om det regnar så
att vi blir genomblöta, tänk om ingen vill följa med mig, o s v. Ibland
kändes det som om det inte fanns någon ände på egots uppfinningsrikedom
när det gällde att skrämmas och sabotera glädjen med utflykten. Jag
förstod att det gällde att härda ut och inte gå på egots trick; att
känna tillit till att allt skulle ordna sig till det bästa och inte tro
på egots attacker.
Det blev en härlig dag i skidbacken med nysnö,
gott om plats i pisterna och trevlig samvaro. Frampå eftermiddagen
gjorde egot ett nytt försök att sticka upp, med ett “tänk om sittliften
stannar och blir stående”. Och tänk att det blev den. Men hängande där
ovanför trädtopparna i en liten gungande korg, valde jag att låta egot
släppa sitt grepp. Jag fylldes av en varm känsla av tillit och
tacksamhet. Ett ögonblick senare satte liften igång. När färden gick
vidare kände jag trygg förvissning om att nå bergets topp.
Jan Isaksson