Himlen är det beslut jag måste fatta
Ett försök att för mig själv förklara texten i lektion 138. Jag kan ha missuppfattat något i denna text och ber er hjälpa mig förstå så långt det är möjligt att uppfatta tillvaron med den ynkliga illusionshjärna vi utrustat oss med.
I den här världen är Himlen ett val.
Vi tror vi har alternativ att välja mellan här på jorden.
I denna värld måste motsatser till för att vi ska se verkligheten.
Sanningen är den att det Gud har skapat har ingen motsats.
Gud har skapat Himlen.
I vår värld; illusionsvärlden, har vi inte förmågan att se och förstå sanningen.
Vi har ingen verklig kunskap.
Vi måste lära oss genom denna världen.
Det gör vi genom att tillverka motsatser.
Motsatser är illusioner.
Vi gör oss ett helvete i vårt sinne som motsats till Himlen.
Samtidigt blir för oss Himlen en motsats till helvetet.
I denna värld blir då för oss både Himmel och helvete illusioner.
För att göra slut på detta splittrade tillstånd måste vi göra ett val. Vi måste besluta oss för Himlen.
Då upphör vårt splittrade tillstånd.
I Verkligheten var vi aldrig splittrade.
Helvetet verkar nu försvinna.
I Verkligheten fanns det aldrig.
Vi har fått tiden för att fatta detta beslut.
Utan detta beslut har vi slösat bort tiden.
Då får vi ingen känsla av att uppnå och vinna något.
Utan beslut för Himlen har vi inte lärt någonting av värde.
När du beslutat dig för Himlen upplevs detta inte längre som ett val. Sanningen är sann, inget annat är sant.
Det finns ingen motsats längre och därför inget val.
Valet av Himlen kan vi lära genom att kursen lär oss att känna igen sanningen.
Då kan vi acceptera sanningen men verklig kunskap är bortom kursens mål.
Kursens mål är lärandets mål, som uppnås genom att vi lär hur vi ska nå dem, vad de är och vad de erbjuder oss.
Då blir beslutet Himlen, eftersom vi har accepterat sanningen om vad vi är, och vilka våra behov måste vara.
Detta beslut är det enklaste och mest slutgiltiga beslut.
Det är urtypen för alla beslut, det enda som bestämmer alla andra beslut.
Om du hittar andra beslut, blir beslutet för Himlen olöst.
Vi bör lära oss förstå att tidens heliga syfte upprättades för att vi skulle använda den till att lära oss att göra rätt beslut.
Vi ger tiden ett annat syfte; så att den blir ett medel att visa att helvetet existerar, att hopp byts ut mot förtvivlan och att döden besegrar livet.
Genom döden löser vi motsatser.
Vi tror att döden är frälsningens mål eftersom livet är ett bevis på att motsatser finns och därmed att konflikter är ett faktum i livet i denna värld.
Då blir döden en befriare från livets konflikter.
Att lösa konflikten blir detsamma som att göra slut på livet.
Dessa vansinniga föreställningar griper omedvetet tag i sinnet och fyllet det med ångest och skräck.
Denna känsla i sinnet blir så stark att det inte vill överge sina idéer om sitt skydd. Sinnet tror att det måste räddas från frälsning, hotas för att bli tryggt och magiskt beväpna sig mot sanningen. Dessa beslut görs omedvetet för att behålla dem tryggt ostörda; avskilda från ifrågasättande, från förnuft och från tvivel.
Himlen väljs medvetet. Detta val kan inte göras förrän alternativen kan ses och förstås rätt. Allt som är beslöjat i omedvetenhetens skugga, måste lyftas upp till förståelse för att bedömas igen, nu med himlens hjälp. Alla vansinniga bedömningar, som sinnet hade gjort tidigare, är nu öppna för korrigeringar, eftersom sanningen avslöjar dem som orsakslösa och utan effekter.
Missbedömningarna kan inte längre döljas eftersom vi känner igen deras intighet. Nu kan vi välja Himlen i medvetenhetens klara ljus. Samtidigt försvinner skräcken för helvetet eftersom det bara existerar i omedvetenhetens dunkel. Vem vill fortsätta att satsa sin rädsla på ett så dåraktigt alternativ? Så mycket lättare det nu blir att erkänna resultatet av denna lektion.
"Himlen är det beslut jag måste fatta. Jag fattar det nu, och kommer inte att ändra mitt sinne, eftersom det är det enda beslut jag önskar göra"
eller
"Himlen är det beslut jag måste fatta. Jag fattar det nu, och kommer inte att ändra mitt sinne, eftersom den är det enda jag vill ha"
Den 26 november 2003
Ulf Caroli