Besök på Foundation for A Course in Miracles II.
FACIM flyttade från New York City till Roscoe i staten New York, 20 mil väster om jättestaden för 10 år sedan. Där fanns då fem byggnader som en gång i tiden drivits som pensionat. Platsen är mycket vacker, belägen vid sjön Tennanah Lake och omgiven av stora skogar i alla fyra vädersträcken, alla med gott om sjöar, åar och bäckar. Orten har därför blivit ett populärt resmål för fiskare och jägare. Tennanah Lake ligger 8 km från den lilla staden Roscoe och resan dit är nästan en enda lång nerförsbacke. Bebyggelsen runt sjön ligger m.a.o. mycket högt, och det är alltid gott om snö här på vintrarna. Det som sätter sin prägel på den lilla staden Roscoe är turismen i form av fiskare och jägare. I flera av stadens butiker saknas ingenting i fråga om den utrustning som behövs vid jakt och fiske.
Skogarna runt omkring är som sagt vackra och djupa. Exakt hur vackra och djupa får man tänka sig, eftersom den nyfikne besökaren på FACIM inte har lov att gå in i skogen. Överallt finns skyltar som omtalar att det är tillträde förbjudet, och personalen på FACIM varnar oss för att bryta mot förbudet. Personer som har gjort det har råkat mycket illa ut. Här får man klart för sig hur tacksamma vi svenskar skall vara över allemansrätten som råder i vårt land.
När Gloria och Kenneth Wapnick bestämt sig för att ta över och driva FACIM vid Tennanah Lake, så hade de ett styvt arbete framför sig. De fem byggnader som fanns där hade inte varit i bruk på många år, och ett magnifikt restaureringsarbete förestod. Det blev Gloria som fick basa över detta. Kenneth skulle få lov att fortsätta med sina workshops och författarskapet. Ytterligare två byggnader iordningställdes I dag finns plats för 120 personer, och det är också så många som får plats i den största samlingslokalen i den byggnad som går under namnet "Lodge". När Kenneth har en 4-dagars workshop, vilket hände två gånger under min vistelse där, så var det absolut fullsatt. Människor kom resande från alla landets stater, inget avstånd tycktes vara för stort när det handlade om workshop med Kenneth Wapnick!
Som långtidsstuderande är det mycket billigt att vistas på centret. Man måste binda sig för minst en månad och betalar då USD 400 per månad. Man får ett rum med kokmöjligheter och lagar själv sin mat utom när det är workshops. Maten får man köpa i Roscoes enda livsmedelsaffär, som inte är alltför välsorterad. Håller man sig väl med de permanentboende på FACIM, så kan man få åka med på shoppingresor till Liberty, Binghamton, Jacksonville eller någon annan inte allt för avlägsen stad. F.n. finns fem personer som valt att bo i FACIM året om för att ha ständig tillgång till det som FACIM har att bjuda på, ett stort bibliotek, alla KW:s band som kan köpas eller hyras, videoband och sist men inte minst KW själv som finns där för det mesta. Personalen består av 12 personer, varav 10 kvinnor. Alla är där p.g.a. sitt intresse för ACIM. Lönen är inte mycket att skryta över men de har i alla fall fri bostad.
Fadern och Sonen är ett.
Det var en gång ett Gudaväsen som svävade omkring i rymden, bortom tid och rum. Han kände sig mycket ensam och ville skaffa sig en avkomma. Gudaväsendet hade skaparförmåga och kunde därför skapa ett annat väsen som blev Hans son. Och Fadern och Sonen var ett, bortom tid och rum, utan form och massa.
Så hände det sig att Sonen en gång hade en dröm. Han drömde att han kunde och att han ville separera sig från Fadern. Han drömde att han ville bli en individ skild från Fadern. Så han gjorde det, men när det väl var gjort, kände han skuld, han greps av rädsla för han trodde att Fadern skulle straffa honom. Skuld-Rädsla-Straff - SRS - skulle bli det gissel som skulle förfölja Sonen under resten av drömmen.
SRS blev för mycket för sonen. Han klarade inte av det utan bad om hjälp. Att gå tillbaka till Fadern vågade han inte, utan i stället bad han om hjälp att förhindra att Fadern fick tag i honom. Denna bön hörde en tankekraft, en illusionsmakare, och Sonen bjöd utan betänkligheter in denne, eftersom han var desperat. Sonen döpte honom till Egon, och Egon tog sitt säte i Sonens sinne, organet för beslutsfattandet. Snart fanns i Sonens tillvaro ingredienser som aldrig tidigare existerat, nämligen materia och energi, tid och rum. Sonen upptäckte också att han fått en kropp. Och Egon inbillade Sonen att allt detta var mycket gott.
Men SRS fortsatte att plåga Sonen svårt. Han fann då på att han kunde dela på sig. Han kunde frambringa en annan kropp. När detta var gjort, överförde han SRS på denna och han tyckte att han därmed hade löst sitt problem. Men helt och hållet hade han inte lyckats frigöra sig från SRS. En del fanns kvar. Och den nya kroppen hade alls ingen lust att gå omkring med så mycket SRS, så denna kropp delade också på sig och överförde i sin tur SRS på sin "avkomma". På det här viset fortsatte en process av delning i nya kroppar tills de hade blivit en ofantlig massa. Men ingen ville gå omkring med SRS, så det pågick en ständig kamp om att hitta vägar bort från den smärta som SRS framkallade. Kroppar letade ständigt efter syndabockar, de ville själva känna sig som offer, så kunde de skylla på andra kroppar att de mådde så dåligt. Kaos blev följden, eviga strider, konflikter, hat och krig.
Detta var det vanligast förekommande tillståndet, men det fanns också kroppar vars sinnen var mottagliga för andra intryck och där fanns en längtan efter frid och harmoni. Dessa väsen slog sig samman, bildade samfund och kyrkor och talade sinsemellan om att finna lösningar. Ord som kärlek, barmhärtighet, medlidande, glädje och fred var ofta förekommande. Men det gick aldrig på djupet på dessa väsen, därför att i deras sinnen härskade Egon, vars huvuduppgift var att skapa kaos. De fredsälskande väsendena "uppfann" högre makter som de kunde tillbe och vända sig till i sin nöd. De tillskrev dessa högre makter större eller mindre grad av allsmäktighet och förmåga att straffa "olydiga" men också att välsigna och hjälpa väsen som tillbad dem. Men det var ju alltsamman bara fantasifoster, så någon riktig hjälp fanns inte att få.
Sonens dröm hade alltså utvecklats till en veritabel mardröm utan slut. Sonen vaknade inte, och Fadern kunde inte väcka honom. Men Fadern hade i alla fall två "språkrör" som medverkande i drömmen. Det ena i form av en Helig Ande som funnits i Sonens sinne från allra första början och därefter också fanns i varje ny "avkommas" sinne. Den Heliga Ande talade hela tiden till kropparnas sinnen men de hörde inte denna stilla röst, ty Egons röst var starkare
Det andra språkröret gick under namnet Jesus. Han var utan kropp, fri från varje inflytande från Egon och beredd att hjälpa och göra slut på kaoset i den fysiska världen. Jesus fick leta mycket länge innan han hittade några väsen som var villiga att ta emot hans budskap som skulle göra slut på Egons makt över alla väsen. Men en dag fann han två väsen som under läng tid hade arbetat nära varandra på samma projekt och som hade haft oändliga konflikter mellan sig, men de var båda besjälade av tanken att det måste finnas en lösning, ett annat förhållningssätt. De visste bara inte hur. Dessa båda väsen var villiga att lyssna på Jesus. De skrev ner hans budskap och spred det till andra väsen. Men det var inte många som till en början ville lyssna till det nya budskapet. En stor majoritet hade så till den grad vant sig vid de mönster för tillvaron som utformats av Egon, att de var övertygade om att så här var livet och det kunde inte bli annorlunda. Ja, de var t.o.m. rädda för varje förändring och villiga att ta strid för att det förhärskande skulle få förbli som det var.
När detta skrives sover Sonen alltjämt. Det skall dröja lång tid, innan han vaknar ur sin mardröm och försoningen med Fadern blir verklighet. Och i det ögonblick som det sker, skall allt i drömmen vara glömt och förlåtet och Fadern och Sonen skall fortsätta sin resa i rymden, långt bortom tid och rum, utan form och massa. Total stillhet, frid och harmoni skall råda. Fadern och Sonen är och har alltid varit ett och kommer att så förbli.
Ovanstående är ett försök till en antologisk, förkortad beskrivning av hela förloppet, från separationen till försoningen/återföreningen, där KW använder 180 sidor i en tämligen nyutkommen bok med titeln "The message of A Course in Miracles".
Många frågetecken.
Före resan till USA fick jag ibland frågan vad jag hoppades uppnå med min vistelse på FACIM. Jag brukade säga att jag hade en del frågetecken som jag behövde få uträtade. Och då kan man undra: Fick jag bra och uttömmande svar på mina frågeställningar? Ja, jo, men visst fick jag väl det. Problemet är bara att efter hemkomsten så har andra saker flutit upp i mitt medvetande som är betydligt mera störande än någonting jag har haft problem med förut när det gäller Kursen. De har naturligtvis funnits där tidigare också, men efter tre månaders vistelse på FACIM så ville jag att allt skulle vara positivt. Men jag kände inom mig varje gång frågan om vistelse kom upp och vad jag fått ut av den, att det fanns bitar i Kursen som inte alls kändes bra. Så till slut "lyfte jag på locket" som jag hållit stängt för att slippa se det negativa och lät det komma fram. Och vad var det då som störde min sinnesro?
Textboken känns som seg entrecote!
Ibland associerar jag till en seg, gammal entrecote när jag läser i textboken. Entrecoten ligger där på tallriken och ser läcker ut. Jag börjar skära i den och upptäcker att jag får ta i för att komma igenom. Jag skär och skär och till slut har jag fått loss en bit. Jag stoppar den i munnen. Den smakar jättegott, väl kryddad. Jag tuggar och tuggar och tuggar och efter ett tag är det som en bit gummi jag har i munnen. Frågan är så: skall jag svälja eller spotta ut? Efter hårt arbete har jag tagit mig igenom halva entrecoten, men då har jag fått nog. Textboken läser och läser och läser jag i, språket är sååå vackert, "smakar så bra". Men det är samtidigt hårdtuggat och segt. Jag försöker tränga in i innebörden av det skrivna ordet men lyckas bara delvis. Full av frustation och otillfredsställelse slänger jag boken i ett hörn.
Vad jag inte förstår det är hur jag fungerade visavi Textboken när jag läste hela den, sida för sida, under loppet av två år 1989-1991. Ingen kan få mig att tro att jag förstod den bättre då än jag gör idag. Läste jag den för att jag tyckte jag skulle göra det och utan anspråk på att få någonting väsentligt ut av läsandet? Vad svaret på den frågan än må vara, så upplevde jag inte särskilt mycket irritation under den tiden över texterna.
Skall jag hålla på med textboken, så måste jag alltså ha hjälp. Jag sa i mitt förra resebrev att det var ju bra att Kenneth Wapnick fanns till hands som uttolkare. Och man kan naturligtvis gå på kurs här i Sverige och ta hjälp av de experter som menar sig klara av att på rätt sätt tolka de delar av textboken som är särskilt besvärliga Men eftersom ACIM är avsett för självstudier så kan jag inte låta blir att undra varför Jesus, i sin diktamen till Helen Schucman, inte förmått tala ett så tydligt och klart språk att det blivit direkt tillgängligt för gemene man. Finns det någon okänd undermening bakom det visserligen vackra men rätt kryptiska språk som används? Var det från början meningen att KW m.fl. skulle finnas till hands och ge förklaringar till alla de ställen i textboken som är näst intill obegripliga? Nåväl jag kan alltså ta hjälp av KW:s band och böcker. Men jag har mött rätt många som berättat att de, fulla av entusiasm, börjat läsa textboken, eftersom det är den som kommer först, tröttnat efter en tid och satt in boken (böckerna) i bokhyllan för att kanske aldrig mer ta fram den (dom) igen.
Dubbla budskap.
Den andra biten som gnager i mig är det faktum att Gud finns i himlen, och Han har ingenting med den här egovärlden (illusionsvärlden) att skaffa. Han vet inte ens om att vi finns här. Att be till Gud är meningslöst. Det finns bara en meningsfull bön man kan be, nämligen den om förlåtelse, "för den som är förlåten, har allt". Redan för 10 år sedan lärde jag mig ett antal böner utantill, bl.a. ur arbetsboken, som jag sedan har bett för mig själv så gott som dagligen. Detta har jag tills vidare slutat med. Gud hör ju ändå inte bön. Jag kan till nöds acceptera KW:s förklaring, nämligen att om Gud vore här i vår egovärld, så skulle Han vara en del av problemet."Han skulle göra misstaget verkligt (He would make the error real)" Han vore inte längre den Kraft som står för ickedualism, helhet, fullkomlighet och Kärlek. Men då kommer frågan upp: Varför talas det så mycket i framför allt arbetsboken om Gud på ett sådant sätt som om Han finns mitt ibland oss?. Massor av böner är riktade till Gud. Ja, då får vi återigen gå till KW för att få en förklaring. Jo, KW menar att Jesus måste använda sig av språk och uttrycksätt som blir begripligt i den värld där vi befinner oss och med de kunskaper vi förfogar över. Det finns ju ett talesätt i svenskan, "man talar till bönder på bönders vis". Det ligger i vår kristna kultur att be till Gud, så då anpassar sig Jesus till detta förhållningssätt... När vi har studerat ACIM under lång tid, så behöver Han inte längre använda sig av metaforiska framställningar för att nå fram till oss. Är detta att jämföra med den bibliske Jesus användande av liknelser när han talade till sina lärljungar? De var ännu inte i stånd att ta emot budskapet direkt. Det jag här har nämnt om KW:s förklaring till var Gud står i förhållande till den fysiska världen vi lever i är långt ifrån uttömmande. För en mer komplett redogörelse får jag hänvisa till KW:s bok "The most commonly asked questions about A Course in Miracles", en omistlig bok för varje ambitiös studerande av ACIM.
Det finns ett häfte på 22 sidor med titeln " The Song of Prayer" (bönesången eller hur det nu skall översättas), som KW varmt rekommenderar inköp av. Vad skall det här häftet då vara bra till, om det inte lönar sig att be till Gud? Häftet tillkom en tid efter att Jesus slutat diktera ACIM för Helen. Han kom alltså tillbaka med detta bidrag. Vad handlar då " The Song of Prayer" om? Språket är underbart vackert, men det känns abstrakt. Åtminstone de första styckena. Kanske p.g.a. att Jesus där talar till oss från den allra högsta nivån: Guds Himmel. Ibland är Han där, ibland är Han i andevärlden, d. v.s. mellan himmel och jord, men för det mesta är Han väl mitt ibland oss här i ego-världen. Han är i det som KW brukar benämna klassrummet, där Han försöker förmå oss att välja den Heliga Ande framför egot Vi har bara ett enda val, nämligen det mellan egot och den Helige Ande, och det gäller oavsett var, när eller hur. Vilka situationer vi än må hamna i. Vem är det då som väljer? Jo, säger KW, det är beslutsfattaren (the decision maker) i oss, ett uttryck som KW själv hittat på. Man hittar det ingenstans i ACIM.
"The Song of Prayer" börjar med en skildring av en kommunikation, ett flöde mellan Sonen och Fadern som saknar bestämd form. En bit längre fram får vi reda på att "Hemligheten med sann bön är att du glömmer allt det som du tror du behöver. Att be om något speciellt är som att se på synden och sedan förlåta den"!?!?! KW har "workshoppat" på "The song of Prayer" som resulterat i 10 kasetter. Dom kan nog behövas för att göra The Song of Prayer begriplig!
Peace Pilgrim.
Under en period kände jag mig oerhört frustrerad och jag letade efter ENKELHET, enkla, etiska levnadsregler. För dom är ju inte annorlunda för en ACIM-studerande än för varje annan människa. Ett budskap om vad livet är eller kan vara utan komplikationer. Självklart har jag kunskapen inom mig redan, men jag har den inte tillgänglig på ett sådant sätt att jag kan leva därefter i vardagen. Jag behöver läsa och bli påmind. Jag letade och efter ett tag fann jag vad jag sökte. Peace Pilgrim, en av mina gamla idoler, kvinnan som efter 15 års förberedelser i 25 år vandrade som en levande pilgrim för fred på den amerikanska kontinenten. Allt hon ägde var kläderna hon hade på kroppen. Och hon var fullkomlig lycklig. Hon säger det, och jag tror henne. Efter hennes död, hon omkom i en trafikolycka 78 år gammal, satte hennes närmaste vänner ihop en liten bok i jag-form som ingenting annat är än en levnadsvisdom. Dessutom har man gjort ett utdrag på 35 sidor, ett häfte som man döpt till: "Steg mot inre frid". Jag läste detta häfte och kunde ta till mig precis det som jag behövde just då. Jag lade det här lilla häftet intill ACIM-boken på 1260 sidor och tänkte: Mer komplicerat än så här behöver inte levnadsvisdom vara. Nästan, men bara nästan.
Det saknas nämligen en viktig ingrediens i "Steg mot inre Frid" och det är förlåtelsen. Och någon varaktig inre frid utan en förlåtelseprocess torde inte vara möjlig. Figuren ovan med ordet "forgivness" i centrum finns med överallt där FACIM förekommer i en eller annan form. Förlåtelsen är centralt i ACIM:s budskap, och det känns oerhört viktigt och avgörande för mitt beslut att ta nya tag med Kursen trots att mina frågetecken kvarstår.
Den viktigaste bönen, (eller är det kanske snarare en affirmation?) i Kursen för mig har varit den som återfinns på sid 90 i textboken:
"I made the decision myself, but I can also decide otherwise
I want to decide otherwise because I want to be at peace
I do not feel guilty because the Holy Spirit will undo all the
consequences of my wrong decision if I will let Him I choose to let Him by allowing Him
to decide for God for me".
Min översättning lyder sålunda:
"Jag måste ha tagit felaktigt beslut för jag saknar inre frid
Beslutet var mig eget, men jag kan också besluta på annat vis.
Jag vill besluta på annat vis, för jag vill uppnå inre frid.
Jag känner inte skuld, därför att den Helige Ande kommer att
utplåna alla konsekvenser av mina felaktiga beslut, om jag låter honom göra det.
Jag väljer att låta Honom göra det genom att låta Honom besluta för mig
Och för Guds räkning".
Här handlar det om en förlåtelseprocess som gör det möjligt för mig att kunna låta den Helige Ande utplåna eller göra ogjort (undo) alla konsekvenser av alla de dumheter jag har haft för mig i det förflutna och på så vis bli skuldfri.
När missionärerna kom till Laborador och Innu-folket för att berätta om Jesus, så fann de att i språket fanns inget ord för förlåtelse. Så de uppfann ett. Och i Innu-språket blev det: "Is suma-gi-jou-jung-naimermik", vilket ordagrant översatt blev följande: "Oförmåga att tänka på det längre". Alltså - detsamma som i bönen ovan, utplåna, göra ogjort, det förflutna.
Jesus förlåter Judas - eller tvärtom?
I ett av KW:s band jag lyssnat på ges exempel på förlåtelse av ett slag som ger en ny tolkning av ett av de centralaste bitarna i Nya Testamentet. Inspirerad av en målning gjord av en tysk munk på 1300-talet ger KW en levande bild av ett händelseförlopp:
"Det är efter uppståndelsen. Jesus och lärjungarna är samlade i den sal i övre våningen där de brukade vara tillsammans. Elva lärljungar är där, en plats står tom. Någon gläntar försiktigt på dörren och tittar in. Det är Judas som undrar om han är välkommen. Jesus upptäcker honom och reser sig genast, går emot honom, tar honom i famn och säger: "Välkommen broder, vi har väntat på dig".
Jag hör definitivt inte till den kategori individer som låter mig beröras särskilt lätt. Snarare tvärtom. Men denna situation har verkligen berört mig på djupet. Varje gång jag tänker på denna tänkta händelse i en våning någonstans i Jerusalem för sisådär 1970 år sedan, så händer någonting inom mig. Någonting varmt och gott och glädjefyllt.
Judas roll i det som ledde till att Jesus tillfångatogs och fördes till förhör och så småningom korsfästes kom att beröra mig en kväll för rätt många år sedan då jag av en tillfällighet hade på TV:n och lyssnade till Jan Malmsjös uppläsning av Johannesevangeliet. Plötsligt hajade jag till när han kom till det stället där Jesus och lärljungarna är församlade och Jesus talar om vem det är av dem som skall förråda honom. Han räcker brödet till Judas, och vad händer: Jo, Satan far in i honom. För var och en som tror på existensen av en ond makt och på att evangeliet är en skildring av verkligheten, så borde denna läsning kännas ytterst obehaglig. Jesus tillåter alltså Satan att fara in i Judas mitt framför sina ögon och lyfter inte ett finger för att förhindra det. För mig står det helt klart att Jesus har gett Judas detta uppdrag "för att skrifterna skall gå i uppfyllelse". Judas har ingen chans att slippa ifrån sitt uppdrag. Och vad har blivit resultatet? Jo, inför hela den kristna världen har Judas utmålats och kommer väl allt framgent att utmålas som Förrädaren med stora F. Oavsett hur det hela har gått till så är det underbart att det finns tolkningar kring efterspelet andra än de som säger att Judas gjorde det för 30 silverpenningar och att han sedan gick och hängde sig. Men för att ett ögonblick återgå till försoningsscenen ovan så kan man fråga sig: vem är det egentligen som skall förlåta vem? Är det Jesus som skall förlåta Judas för "förräderiet", eller är det Judas som skall förlåta Jesus för att han blev påtvingad ett uppdrag som han helst ville slippa? Jag vet i alla fall vad jag tycker.
Min nästa är jag själv.
Ett av de starkaste citaten ur Kursen är detta:
"När du möter någon, kom ihåg att det är ett heligt möte. Så som du ser honom, kommer du att se dig själv. Så som du behandlar honom, kommer du att behandla dig själv. Så som du tänker om honom, kommer du att tänka om dig själv. Glöm aldrig detta, ty i honom kommer du att finna dig själv eller förlora dig själv. (Textboken kap. 8-3, stycke 5, mening 8)
Detta innebär med andra ord att min nästa är jag själv fast i annan förklädnad. Vad gör jag då för att leva upp till detta synsätt? Jo, jag lägger an på den person i vårt kollektiv här i Stjärnsund som jag tycker mest illa om. Vi kan kalla honom AA. Jag vet vad min läxa består i. Jag skall acceptera honom fullt ut som han är. Han bereder mig inte längre några bekymmer. Jag slutar upp med att önska honom dit pepparn växer, att känna att om han bara flyttar från Stjärnsund, så blir allting så vansinnigt mycket bättre, hela tillvaron blir angenämare. Jag jobbar med problemet, men har föga framgång. Och tänk om AA verkligen flyttar en dag, innan jag klarat av den här läxan, då har jag ju missat chansen. Detta är dock inget stort problem. Det är nämligen så väl ordnat att det finns flera "skitstövlar" här i Stjärnsund som jag kan öva mig på.
Men ännu är vi inte klara med det här. Jag skall alltså lära mig att tycka om en person som jag utan den minsta tvekan tycker väldigt illa om. Så länge jag ogillar AA så är det något i mig själv som jag inte är färdig med. Det finns dessvärre alltjämt för mycket självhat kvar i mig, och så länge jag inte kan älska mig själv, så lär jag inte kunna lära mig att älska vare sig AA eller andra "skitstövlar " heller. Jag klarar inte detta på egen hand, så jag måste be Jesus eller Den Helige Ande om hjälp. Men tänk om hjälpen uteblir. Jag förmår inte att öppna mig så mycket att den Heliga Ande kommer åt att ge mig den kick jag behöver för att komma vidare. F.n. ser jag ingen lösning på problemet. Jag är för instängd. Men då får jag vila i det som ACIM också lär, nämligen att det inte är fråga om att prestera någonting. I stället handlar det om att släppa taget. Att vara mycket mer än att göra. "Be a beer, not a doer". Klarar jag det då? Att sluta prestera? Nja, det var väl inte så säkert. Och därmed är vi väl tillbaka ungefär där vi började.
Vi är alla ett.
Helhetssynen, att vi alla är ett, är ett omhuldat begrepp i New Age-världen. Jag har själv använt mig av uttryckssättet vid otaliga tillfällen men utan att egentligen ha klart för mig den verkliga innebörden. Nu, efter vistelsen på FACIM, vet jag bättre. Målet för resan fram till "examendags" är att vi skall utplåna vår individualitet. Citatet ovan som börjar "När du möter någon .....". är i själva verket första steget mot identitets- utplåningen. Min nästa är jag själv fast i annan förpackning. A = B = C =D o.s.v. En slags mental kloning skall genomföras. Varför? Jo, det hela började ju med att Guds Son, Kristus, genomförde den felaktiga tankekonstruktionen att han kunde separera sig från Gud. Med egots hjälp har sedan skett en fragmentering, så att vi idag är på väg att bli 6 milliarder, alla delar av Guds Son, Kristus m.a.o. Men vi skall tankemässigt också ta oss tillbaka till Guds Himmel, och då duger det inte längre med individualitet. En nivellering måste till, en total utjämning av individen, en återgång till att bli en enhet.
"Specialness".
Hjälp på vägen att bli "Mr. Nobody" får jag genom att läsa kapitel 24 i textboken som handlar om "Specialness". Ett svåröversatt ord - att vara speciell, eller går det med självförverkligande? För det är väl vad det handlar om. Jag hade tänkt mig att göra en sammanfattning efter att ha läst igenom kapitel 24. Men jag kom inte ens halvvägs. "Entrecoten visade sig även denna gång vara för seg". Men "specialness" är ett mycket viktigt tema, säger KW. Kanske någon eller några vill ta på sig att reda ut begreppen kring ämnet i en kommande nätverksträff?
Vi är en liten grupp här i Stjärnsund som träffas en gång i veckan och lyssnar till ett KW-band och diskuterar ACIM utifrån det vi får höra. Så när som på en deltagare så tycks vi vara tämligen ense om att det där med att förlora sin individualitet inte känns särskilt lockande. Men Mira förklarade utan minsta tvekan, att hon ser fram emot den dag hon inte längre är någon eller någonting, inte heter Mira eller bär något annat namn utan, som hon uttryckte det: återgår till att vara en del av helheten, en del av Guds Son, Kristus. Mira chockade oss också, eller i varje fall mig ordentligt, genom att berätta vilken glädje hon kände den dagen hon, genom sina studier av ACIM, fått klart för sig att det inte är Gud som skapat den här världen utan att det är ett verk av egot. "Tänk att någonstans har jag alltid känt på mig, att Gud inte kunde vara så galen att Han skapat någonting så vansinnigt som världen vi lever i", utbrast Mira med stort eftertryck. Och jag då, som ständigt kastas mellan tro och tvivel om hur det egentligen förhåller sig med den saken. Illusionen - "overkligheten" - ego-världen förefaller ju vara så oerhört verklig och påtaglig.
Trots alla frågetecken, trots oviljan att bli Mr. Nobody så tänker jag fortsätta med Kursen, åtminstone tills någonting nytt och spännande dyker upp. Men hur skulle det i så fall se ut, frågar jag mig. Trots allt har jag någonstans inom mig fått för mig att ACIM är SANNINGEN och ingenting annat än SANNINGEN. Den må vara obehaglig till viss del, och "Egon" gör stora ansträngningar för att underblåsa dessa obehagskänslor. Men jag fortsätter väl på resan fram till det som jag för en stund sedan kallade "Examensdags". Dit torde det vara mycket långt och gå via åtskilliga liv. Under tiden får jag fortsätta att jobba med mina tillkortakommanden, bli lite mer kärleksfull och sträva vidare mot det som jag satt som mål för det här livet, nämligen att uppnå en slags inre frid.
"När jag var barn talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort vad barnsligt är. Nu ser jag på en dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skall jag se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna tillfullo, så som jag själv blivit tillfullo känd. Så bliva de då bestående, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken" (ur Kärlekens lov av Paulus).
STJÄRNSUND 1999-02-28.
OLLE ERIKSON
Olle Erikson är till vardags verksam på Stiftelsen Stjärnsund, ett andligt center som bl.a. bedriver kursverksamhet i byn Stjärnsund i södra Dalarna.