Besök på Foundation for A Course In Miracles.
För 30-40 år sedan hade jag en period i mitt liv, då jag läste nästan enbart Science Fiction litteratur. Det är inte mycket jag kommer ihåg av innehållet i dom böckerna men en bok har i alla fall stannat i mitt minne. Det handlade om människorna i ett framtida planeten Jorden som hade tröttnat på de ständiga krigen och konflikterna mellan människor och folk. Man tog därför ett kollektivt beslut att låta programmera en dator som fick bestämma vad som var tillåtet och inte tillåtet för människor att göra. Varje människa var kopplad till datorn, och om någon avvek från det mönster för tillvaron som bestämts, så startades en smärtprocess någonstans i kroppen som ökade till dess att det blev outhärdligt, och personen ifråga som försökte ta en annan väg, gav upp och återgick, ställde in sig i ledet s.a.s. För sent upptäckte människorna att det där att göra en dator till "storebror" och mer eller mindre diktator nog inte var så bra i alla fall. Men en individ bestämde sig för att göra slut på datorns makt. Han hade uppfunnit en apparat (vilket tydligen undgått datom) med vars hjälp han kunde byta identitet med en annan person. D.v.s. personen A fick personen B:s kropp men behöll sin själ/sinne/medvetande. Denna förväxlingsmekanism klarade inte datorn av. Bokens hjälte kunde nästla sig in i det huset där datorn fanns och spränga hela rasket i luften. Människorna blev återigen "fria".
Jag kom att tänka på denna story under mina nästan tre månaders vistelse, augusti - oktober, på Foundation for A Course in Miracles, vid Tennanah Lake, Roscoe, i staten New York. Textboken handlar som bekant i stor utsträckning om egot och här blev jag ännu mer på det klara med hur egot helt och hållet styr våra liv. Det började med att människan, Kristus, separerade sig från Gud, greps av fruktan för vad han gjort och bad egot om hjälp att förhindra att Gud fick tag i honom för att utmäta ett ohyggligt straff för den synd människan begått i och med separationen. Och egot tog mer än gärna på sig uppgiften och har varit mycket duktig i att hindra oss från att komma i kontakt med Gud, vilket kunde leda till att vi blev på det klara med att Gud inte alls är den hämnande och straffande Gud som vi en gång inbillade oss. Det hela påminner rätt mycket om att programmera en dator, därav likheten med Science Fiction berättelsen enligt ovan. Vi har själva format egot, bett det göra precis det som det gör. Det är ju synd att det inte går att spränga egot i luften. Att bryta egots makt över våra liv är mer komplicerat än så och tar dessutom en rundlig tid.
Egot eller den Helige Ande
Jag trodde jag visste en hel del om Mirakelkursen efter att ha studerat den till och från med början 1988. Det visade sig att mycket väsentliga kunskapsbitar saknades. Jag hade för det mesta hållit på med arbetsboken, vilket är en del av Mirakelkursen men utan textboken har man inte gjort kursen. Textboken är ju bitvis mycket svår, det är det fler än jag som tycker. Därför är Kenneth Wapnicks band, inspelade vid olika workshops under loppet av de senaste 10-15 åren en ovärderlig hjälp. Och när man är på Centret har man möjlighet att samla på sig frågor och sedan boka in en tid med Kenneth. Han är visserligen otroligt upptagen, men han hittar för eller senare alltid tid och rum för en frågestund.
Egot har varit mycket effektivt och rationellt att forma oss människor så att vi är utan sinne, "mindless" D.v.s sinnet finns där men alla tankar som utgår därifrån är egots tankar och idéer om hur vi skall forma vår tillvaro. I sinnet har Gud också från allra första början inplanterat sin Heliga Ande. Dess röst talar till oss hela tiden, men vi hör den inte. Egots röst överröstar den. Detta förhållande hade kunnat fortsätta i all oändlighet, om inte Jesus bestämt sig för att ge människorna en möjlighet att själva ta sig ur denna tillvaro av eviga konflikter, krig och motsättningar. Han ville att vi skulle ges en chans att byta ut dualism mot ickedualism. Han ville visa oss vägen tillbaka till vår Fader i Himlen.
Sigmund Freud
Mycket intressant var att höra K. W. berätta att tillkomsten av ACIM inte var möjlig innan Sigmund Freud med sin forskning upptäckte förekomsten av det vi brukar kalla det undermedvetna. Utan denna kunskap vore miraklerna som skall ta oss ur vår nuvarande krissituation inte genomförbara. Jag tycker mig se Jesus, som befinner sig mellan himmel och jord (Han är inte i Guds himmel, men han är heller inte på jorden, eftersom Han inte har någon kropp utan Han är ande), gå där i andevärlden, otåligt stampande, i väntan på upptäckten av människans undermedvetna så att Han kunde börja agera. Han har fått vänta i 2.000 år. Och så, när Freud gjort sitt, så gällde det att hitta någon som på rätt sätt kunde ta emot Hans budskap och förmedla det till människorna på jorden. Och det blev som bekant Helen Schucman. Ja, jag vet självklart att tiden inte finns i andevärlden, men lika fullt är det lite roligt att utifrån vår, eller kanske skall jag säga min, inskränkta och egostyrda tankevärld, med fantasins hjälp ta en titt in i andevärlden. På något vis har Jesus härigenom blivit mera levande för mig. Detta har förstärkts genom K.W:s olika föredrag, där han emellanåt kommer in på Helens kontakter med Jesus under de sju åren som diktamen pågick. Jag har trott att det handlade om en evig monolog från Jesu sida, men K. W. berättar att det ofta blev dialoger mellan Jesus och Helen. Hon kunde minsann ha synpunkter på både det ena och det andra, och det hände tydligen emellanåt, att Jesus modifierade vissa ordval och meningar i Kursen i enlighet med Helens förslag. Även Bill Thetford fick vara med på ett hörn ibland. Kunde Helen som egentligen var en helt vanlig människa komma i så intim kontakt med Jesus, så måste det ju vara möjligt för mig att också etablera en kontakt av något slag.
Egot lär oss att vi är vår kropp, och det är med hjälp av vår hjärna vi tar oss fram här i livet, fattar våra beslut, får reda på vad var vi skall göra här näst o. s. v. Jesus lär att vår kropp är en illusion, följaktligen också vår hjärna. Vi är ande, och sinnet är det enda som styr vår tillvaro. Egot lär oss att tillvaron är en evig kamp fylld av dualism, d.v.s. krig och konflikter. Jesus säger att i Guds himmel, där vi hör hemma, råder total ickedualism, total helhet, enhet och Kärlek. Misstaget vi en gång gjorde var att separera oss från Gud i en önskan att uppnå individualitet, göra oss själva till gudar, d.v.s. bli orsak i stället för verkan utan att ana vad det skulle få för katastrofala följder.
Finns det "ett annat sätt"?
Den viktigaste kunskapen jag inhämtade under min vistelse på FACIM var att jag när som helst kan bjuda in Jesus (eller Den Helige Ande) och tillsammans med Honom se på det som händer mig, titta på mina tillkortakommanden i nuet såväl som på händelser i det förflutna som jag förträngt, vi tittar på det tillsammans, Jesus och jag, och mitt sätt att se på mig själv skall vara utan skuldkänslor och utan dömande eller fördömanden. Och jag kan fråga mig själv eller Jesus ställer frågan: Går det att se på detta på ett annat sätt? Kan jag göra ett annat val? "There must be another way", var Bill Thethfords ord till Helen Schucman den dag han bestämde sig för att söka en lösning på den ständigt pågående konfliktsituationen i deras förhållande på arbetsplatsen. Och Helen svarade spontant ja till denna vädjan. De hade båda en stark vilja till att se tingen annorlunda, men de visste inte då exakt vad det var som måste hända. Enligt K. W. var det denna lilla händelse som öppnade för Jesus att välja dessa båda till kanaler för budskapet i A Course in Miracles.
Jag var med
om tre veckor av kontemplation under vilken tid vi skulle göra just
detta, bjuda in Jesus och tillsammans med Honom se på våra liv, umgås
så lite som möjligt med omgivningen och låta bli att påverkas av yttre
företeelser. Det var spännande och intressanta dagar, även om jag inte
alltid kunde förmå mig att låsa in mig på mitt rum. Vädret var nämligen
strålande vackert, och det var stört omöjligt att sitta inne alltför
många timmar i taget. Men jag tyckte jag lyckade med min inbjudan till
Jesus, och jag började gräva i mitt förflutna. Ja, jag visste alltför
väl vilka episoder som plågat och förföljt mig genom åren. De har dykt
upp som filmsnuttar i mitt medvetande utan föregående varning och vid
alla möjliga och omöjliga tillfällen som för att påminna mig om att
mitt syndiga förflutna ingalunda var avglömt. Men nu tyckte jag att det
rätta tillfället var kommet, att frivilligt rulla upp den gräsligaste
episoden av dom alla. Så jag bjöd in Jesus att sitta bredvid mig och
tillsammans beskådade vi det som hände en dag för 31 år sedan. Det var
som vanligt påfrestande men när det hela var över kände jag mig ganska
tillfreds. Men Jesus var inte riktigt nöjd. Han "sa":
"Tag fram papper och penna och skriv ner alltsammans"
Jag: " Nej, men det sas det ingenting om i de riktlinjer vi fick i
måndags för de här kontemplationsdagama, så det behöver jag inte göra".
Jesus: "Ja men, nu gör du det i alla fall"..
Jag:"Jag vill inte".
Jesus:"Gör nu som jag säger, så blir du så nöjd och glad efteråt".
En halvtimmes total tystnad följde. Så började jag se mig om efter
papper och penna. Satte mig vid bordet, satte pennan mot papperet,
stannade upp och sa:
"Kan jag inte få slippa det här?".
Jesus:"Skriv nu bara".
Så började jag mycket, mycket långsamt att forma bokstäver som blev
till ord som blev till meningar som blev till berättelsen om det som
hände en dag för 31 år sedan Var förvissade om att det var ytterst
plågsamt att så där svart på vitt se vilken enastående skitstövel jag
varit. Men allt kom på plats och mycket detaljerat dessutom. Ja,
inbilla er nu inte att jag tänker återge det som hände i den här
artikeln. Så roligt blir det inte.
Detta var Olles "syndafall" nr. 1. Det följdes sedan av nr. 2, 3 och 4 o.s.v. Det blev till slut hela 16 stycken. Efter att ha läst igenom dom noggrant flera gånger, både med och utan Jesus, lade jag dom i ett stort kuvert, skrev utanpå "Mycket privat" och stoppade kuvertet långt ner i min ryggsäck. Jag tänkte att om något händer mig , så skall den eller dom som packar upp min ryggsäck veta innan dom börjar läsa om mina syndafall, att detta är något jag betraktar som synnerligen "heta potatisar". Hur som helst, det är inget tvivel om att den "ryggsäck" jag ständigt bär med mig med allt bråte jag samlat på mig under en lång levnad kändes betydligt lättare efter de här kontemplationsdagama. "Operationen" hade lyckats!
OLLE ERIKSON
Här berättar Olle mer om sina upplevelser vid Foundation for A Course in Miracles »