Från Mirakelnytt nr 1 2005
Att leva enligt "ACIM"!? - Inger von Corswant
Hej!
Jag tänkte berätta lite om hur jag har det i min vardag. Jag har studerat ”A Course in Miracles” sedan år 2000 då min man bjöd in mig till en ”date” där han frågade mig om jag ville studera kursen med honom.
Efter att precis ha avslutat en relation där mycket för mig var styrt av rädslor, så var jag jättesugen på att hitta ett nytt sätt att utvecklas och tillsammans med någon annan.
Lever jag bara ensam utan möten så behöver jag ju inte bli så rädd som jag ofta blir av vad andra säger eller rättare sagt av vad jag tolkar att andra säger till mig.
I början av vår nya relation så satsade vi 10 dagar på vår relation i en kurs med Sandy Levey-Lundén, som kallades ”The Holy Relationship”. Där bestämde vi syftet med vår ”heliga relation”, och de orden har vi spikat upp på en planka på köksväggen så vi kan se det så ofta som vi behöver.
”Vår heliga relations syfte är att kunna vara fria i nuet genom att hjälpa varandra att lösa upp låst energi och ta ansvar för våra egna liv”.
Den plankan är jättebra i mitt liv att tänka på när jag är upprörd och när jag tycker att ”han” borde skärpa sig. Den plankan gör också att jag känner mig trygg i min relation. Det är därför som vi är tillsammans.
Sedan vi började studera ”Mirakelkursen” har mina stunder av total frid blivit mycket längre. Men ibland trillar jag dock dit på småsaker. Det verkar som om jag när jag minst anar det så står det någon person i vår farstu och säger något som jag sedan tolkar till min egen nackdel på ett eller annat sätt.
Jag tänkte berätta om ett sådant tillfälle. Det tog mig fyra dagar att komma på bättre tankar. Det är ovanligt länge, nuförtiden ”går det över” rätt fort, men den här gången ville jag gärna tro på mitt ego mer än vanligt.
Min man är med i en herrklubb som i sin idé ger mig anledning att, om jag vill, känna mig separerad och övergiven. De tankarna har jag jobbat nu när jag blivit mer medveten om hur egot försöker separera mig.
Jag har lärt mig på de kurser jag gått hur vi ofta har vissa egotankar som är mer starka och framträdande och som vi bestämt oss för i tidig ålder att vi vill tro på. Jag för min del bestämde mig för att det var sant att ”jag är tråkig att vara med” och de orden poppar upp då och då. De gjorde dem blixtsnabbt den här måndagen som jag ska berätta om nu.
Det var nämligen en kompis till min man ur denna herrklubb som ringde denna måndag kväll. Jag svarade och vi pratade först en stund och hade i mitt tycke ett fint, kärleksfullt samtal som gladde mig. Sedan ville han prata med min man.
När de hade lagt på luren så berättar min man att han fått ett erbjudande att följa med till Åre på barnens sportlov med ett par av våra barn för att åka skidor och umgås med andra pappor (bara pappor skulle åka pga. att fruarna jobbade).
Jag var alltså inte bjuden.
Vi hade några dagar innan bestämt att vi skulle ta alla fyra barnen upp till Stockholm på sportlovet för det känns för långt att köra upp till fjällen. Jag var den som var mest sugen på fjällen och skidåkning men det är ju inte så enkelt med en tre månaders baby och en tvååring att åka slalom så det fick vara. Min man hade dessutom nyss varit i Sälen med denna herrklubb över en helg. Mitt ego var blixtsnabbt i sin bedömning av situationen. Det måste bero på att ”jag är tråkig att vara med” som jag inte var medbjuden.
Där var beviset. Helt plötsligt blev jag väldigt ofri i min vardag och alla små detaljer som kärvade blev bevis på att jag är tråkig och inte förtjänar några vänner. Det absurda med denna egotanke är att min mamma sitter med samma tanke och har gjort i alla år. Jag har alltså gladeligt tolkat verkligheten på precis samma sätt som mamma.
När jag kommer in i sådana här negativ tankemönster så ska Ni inte tro att jag tar fram ”Mirakelkursen” för att läsa på lite och hjälpa mig själv att styra tillbaka till friden. O nej då, den boken finns överhuvudtaget inte som en möjlighet då. Den syns inte alls fast den ligger på bänken i köket. Det är precis som om jag vill tycka illa om mig själv och vara kvar i det. Det är verkligen starka krafter som styr. Det är därför det krävs så mycket jobb att bryta detta.
Jag är ju inte tråkig att vara med. Jag har många vänner omkring mig. Det finns ingen som jag tycker är tråkig att vara med på det sättet som jag tänker om mig själv. Det är ju bara en egotanke att skratta åt. Skratta är just det som är förlösande i den här situationen.
På en av kurserna för ”Sandy” som jag gick så fick jag gå uppför en trappa och på varje trappsteg säga min egotanke högt. Efter halva trappan så blev jag plötsligt full i skratt åt hela situationen och vips så var tanken borta och lättnad infann sig omedelbart. Jag hade glömt att skratta åt mig själv och mina befängda idéer.
Hädanefter ska jag träna mer på att skratta när jag förvränger verkligheten för att kunna separera mig från alla andra. Det är också skönt att ha min man som kan hjälpa mig att se när jag hittar på saker som inte är mitt rätta jag. Då går det snabbare att hitta skrattet.
Lev i friden och skrattet önskar jag från ön.
Inger von Corswant, Stafva gård, Gotland