Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 9 av 14)
”I det ögonblick han ser dem som de är, har de inte längre några verkningar på honom, eftersom han förstår att han gav dem deras verkningar genom att vara orsak till dem och få dem att tyckas verkliga.”(T-27.VIII.4:5)
Där har vi det där ’gav’ igen. Inte ger utan ’gav’. Imperfektformen är alltid viktig i de här meningarna eftersom det konsekvent förlägger egot och hela världen som det verkade få till stånd till det förflutna.
”Hur villig är du att undkomma verkningarna av alla de drömmar som världen någonsin haft? Är det din önskan att inte låta någon dröm tyckas vara orsaken till det du gör?”(T-27-VIII.5:1-2)
Där har vi den där ’rädslan för konsekvenserna’ som vi pratar mycket om. Om man släpper all rädsla för konsekvenser så kan man sannerligen vara i miraklet och vad man än verkar göra eller säga sker bokstavligt talat automatiskt och kommer från rättsinthet.
”Låt oss då enbart se på drömmens början, för den del du ser är bara den andra delen, vars orsak ligger i den första.”(T-27.VIII.5:3)
Det här bereder vägen för när han sen kommer in på Själv kontra självbild och han pratar om den del man gav bort. När vi pratar om de två skikten av självbilden, så är den första delen övertygelsen att jag har separerat från Gud. Det är övertygelsen i sinnet, och den andra delen är världens drömmande som gjordes som en täckmantel så att man aldrig skulle behöva se ner under det. Världens drömmande är den del som har getts bort. Sinnet glömmer att det är ett sinne och tror sedan att det är på filmduken. Det är den andra delen han pratar om.
”Ingen som sover och drömmer i världen kommer ihåg sin attack på sig själv.”(T-27.VIII.5:4)
Det är tron på separation.
”Ingen tror att det faktiskt fanns en tid när han inte visste någonting om en kropp, och aldrig skulle ha kunnat föreställa sig den här världen som verklig. Han skulle genast ha sett att dessa föreställningar är en enda illusion, alltför absurd för någonting annat än att skämtas bort. Så allvarliga de nu förefaller vara! Och ingen kan minnas när de skulle ha bemötts med skratt och misstro. Vi kan minnas detta om vi bara ser direkt på deras orsak. Och vi kommer att se skälen till skratt, inte en orsak till rädsla.” (T-27.VIII.5:5-10)
Så egot säger alltid ’var oerhört uppmärksam på filmduken och gå inte inåt och se på ditt sinne’. Eller om vi använder liknelsen med Trollkarlen från Oz, när de till sist kommer till Oz, när de till sist kommer till rummet där de ser den där gigantiska saken på filmduken, ett jättelikt ansikte med en hög röst, och Toto drar undan draperiet i projektorbåset, vad säger trollkarlen? ’Bry er inte om mannen bakom draperiet!’ (skratt) Bry er inte om tanken i sinnet, den verkliga orsaken, fortsätt att fokusera på den skrämmande bilden ni ser på filmduken så att ni står och skakar framför den. Den filmen har så många bra metaforer. Inte undra på att människor älskar den även om de inte vet varför. Därför att det är en metafor om deras befrielse. Hemma är alltid bäst. Man har alltid haft förmågan att vända Hem.
”Låt oss lämna tillbaka drömmen som han gav bort till drömmaren, som varseblir drömmen som åtskild från honom själv och som någonting som görs mot honom. In i evigheten, där allt är ett, smög sig en liten, galen tanke, som Guds Son glömde att skratta åt. Och eftersom han glömde detta, blev tanken allvarligt menad, och möjlig både att genomföra och få faktiska verkningar.”(T-27.VIII.6:1-3)
Den där delen ’Och eftersom han glömde…’ det är där genomförandet och de faktiska verkningarna verkar inträffa.
”Tillsammans kan vi skratta bort dem båda, och förstå att tiden inte kan inkräkta på evigheten. Det är ett skämt att tro att tiden skulle kunna överlista evigheten, som betyder att det inte finns någon tid. En tidlöshet där tiden görs verklig; en del av Gud som kan attackera sig själv; en åtskild broder som fiende; ett sinne i en kropp, alla är de former av en kretsgång vars slut börjar vid dess början, och slutar vid dess orsak. Den värld du ser avbildar exakt det som du trodde att du gjorde.” (T-27.VIII.6:4-7:2)
Det var vad vi pratade om igår på workshopen om att sinnet tror att det är skyldigt, tror att det har separerat från Gud. Och nu demonstrerar världen för det att separationen är verklig, att skuld är verkligt.
”Det är bara det att nu tror du att det du gjorde görs mot dig. Skulden för det som du tänkte läggs utanför dig, och på en skyldig värld som drömmer dina drömmar och tänker dina tankar i stället för dig.”(T-27.VIII.7:3-4)
Nu kommer vi ned till det här vardagliga livet och att man lever från dag till dag kontra den här abstrakta tanken om ’drömmaren av drömmen’ och syfte och att mer och mer att vi inte kan hålla kvar vid båda samtidigt. Det är verkligen antingen eller. Rädslan är att det fortfarande finns den här övertygelsen att det skulle bli någon form av förlust om jag gav upp mina föreställningar om livet som ett vardagligt från dag till dag. Status quo är bekant, bekvämt, inte alltid det bästa men det är ändå inte så dåligt.
Deltagare 1: Jag vet åtminstone någotsånär vad det handlar om.
David: Tillsynes någotsånär om hur saker är beskaffade och hur saker och ting fungerar.
Deltagare 2: Och till och med att det inte verkar vara möjligt att ge upp det. Även om jag sade att jag ville det så verkar det vara omöjligt. Jag kan till och med föreställa mig att komma till ett läge där jag säger att jag är redo att ge upp det... att jag kan föreställa mig det men det jag inte kan föreställa mig är hur det skulle vara, hur det skulle se ut. Och så länge som jag försöker föreställa mig hur det ska se ut…
Deltagare 1: Man har inget att referera till
David: Det måste få flyta väldigt fritt. Jag kommer att tänka på det… Jag tror att mer än en gång har folk frågat ’Var bor du nånstans?’ Det kommer ofta upp och det är intressant att säga…jag lever i mitt sinne och det är verkligen att vara bortkopplad. Det finns ingen låda att lägga det i. Det passar inte in i någon av lådorna. Nästa fråga brukar bli ’Var nånstans får du din post?’ eller någonting sådant. Vi måste försöka pressa ned det i någon slags låda. Det skiljer sig väldigt mycket från att vara i ett läge där man inte tänker på sig själv som om man bodde på något särskilt ställe.
Deltagare 1: Att ens börja tänka på sig själv som ett ’sinne’ måste innebära att det sker någon slags överföring av hela den här tanken på orsak och verkan. Det verkar som att det är så sinnet skulle börja erkänna sig själv som vad det är genom att inse att orsak och verkan inte är vad det en gång trodde att det var.
David: Ja. När man kommer att tänka på de här sakerna ’Det här låter intressant nu, men hur skall det bli nästa vecka?’ eller ’Hur blir det nästa månad?’ eller nästa år, hur det kommer att bli då…det där är bara mer tankar på framtiden i den linjära tiden och det kan inte vara både och. Det kan inte vara ett sådant ögonblick då man klipper av omsorgen om att hålla fast vid det förflutna och framtiden. Det tar bara ett ögonblick. Jag tänker på lektionen i arbetsboken ’Jag lägger min framtid i Guds händer’. När man gör det så lämnar man över sitt sinne. När man lämnar över framtiden så lämnar man över det förflutna också. Craig frågade mig på telefon vad jag skulle göra i december. Och jag sade ’jag vet inte, jag har inga planer’. Han var intresserad av det här med intensiva retreater och workshops och sammankomster och det var samma sak som vi pratade om tidigare idag, om att bara få en stark behaglig känsla, en stark ingivelse att göra någonting. Även då man lägger ett schema för någonting en månad eller en och en halv månad i förväg, så är vi tillbaka till att Jesus arrangerar tid och rum så att miraklet kan utföras. Man kan se det från ett annat håll med beskrivningar av hur människor har så komplicerade scheman och de behöver en månads framförhållning för att kunna boka in någonting. Eller att man känner sig starkt vägledas eller styras till att göra någonting. Det är som det står i lektion 135, ’Det genomför de planer som det tar emot genom att lyssna till en Vishet som inte är dess egen. Om det finns planer som skall göras, kommer du att få veta det.’ Även när de sakerna verkar ta form och människor börjar komma in så hamnar det ändå i samma kategori att ’manuset är skrivet’. De sammankomsterna och seminarierna skiljer sig inte från någonting annat som verkar hända i formens värld. Man delar inte upp det i ’nu har jag lite ledigt och nu ska jag jobba lite.’ Eller till och med vår liknelse med ebb och flod är fortfarande en liknelse eftersom hela grejen är att få det här att allt är detsamma. Men det krävs bara ett beslut, ett ögonblick just nu för att göra det. Det måste liksom inte projiceras ut, det är bara ett beslut i nuet, en avsikt i nuet.
Deltagare 1: Det är det enda som kan få allt att bli detsamma.
David: Ja, men vi kan behöva gå tillbaka till det här praktiska. Om man börjar få tankar på… de här tankarna på att ’jag skall nog ge mig av någon annanstans’ eller som du sade, att när du blir distraherad på olika sätt eller börjar tänka på olika saker, det som gör det praktiskt är bara att titta på de sakerna då de kommer upp. Oavsett om det är tankar på speciellt hat som du förde på tal för några dagar sedan, eller tankar på ’Hur kommer det här att fungera med familjen och barnen?’ eller hur ditt vardagliga liv ser ut i Traverse City eller vad det nu kan vara. Det är där det börjar, med vad det är jag bekymrar mig över. Som när vi åkte ned till Jackson så kom vi i kontakt med de här tankarna om att fortfarande vilja att Tom skall förstå. Det är då den praktiska tillämpningen kommer in, och att man inte börjar med det här med ’drömmaren av drömmen’ utan med ’Det är det här jag bekymrar mig över, det här är vad jag tänker på.’
”Frälsningens hemlighet är bara denna: att du gör detta mot dig själv. Det spelar ingen roll vilken form attacken antar, detta är ändå sant. Vem som än åtar sig rollen som fiende och som den som attackerar, detta är ändå sant. Vad som än tycks vara orsaken till den smärta och det lidande du känner, detta är ändå sant. För du skulle överhuvudtaget inte reagera på gestalter i en dröm som du visste att du drömde. Låt dem vara hur avskyvärda och illvilliga som helst, de skulle ändå inte kunna ha någon verkan på dig, såvida det inte var så att du var oförmögen att förstå att det är din dröm.”(T-27.VIII.10:1-6)
Det är allt man behöver. Där har vi det. Det är sammanfattningen.
”När denna enkla lektion är inlärd kommer den att befria dig från lidande, vilken form det än antar. Den Helige Ande kommer att upprepa denna enda, allomfattande lektion om befrielse tills den är inlärd, oavsett formen av det lidande som tillfogar dig smärta. Vilken oförrätt du än för till Honom, kommer Han att bemöta den med denna mycket enkla sanning. För detta enda svar tar bort orsaken till varje form av sorg och smärta. Formen påverkar inte Hans svar överhuvudtaget, för Han vill bara lära dig den enda orsaken till dem alla, oavsett deras form. Och du kommer att förstå att mirakler återspeglar dessa enkla ord: “Jag har gjort detta, och det är detta jag vill göra ogjort“. För därför alla former av lidande till Honom Som vet att varje form är som de övriga. Han ser inga skillnader där inga existerar, och Han kommer att lära dig vad orsaken till dem alla är. Ingen har någon annan orsak än de övriga, och alla görs lätt ogjorda av en enda lektion som verkligen lärs in.”(T-27.VIII.11:1-12:3)
Han pratar bokstavligt talat om Soningen.
”Frälsningen är en hemlighet som du bara har undanhållit dig själv. Universum förkunnar att det är så. Men du fäster inget avseende vid dess vittnesbörd överhuvudtaget. För de vittnar om det som du inte vill veta. De tycks hålla det hemligt för dig. Men du behöver bara lära dig att du valde att inte lyssna, och att inte se.”(T-27.VIII.12:4-9)
Så om vi går tillbaka till ’du fäster inget avseende vid dess vittnesbörd överhuvudtaget’ så är det här bokstavligt talat allt som händer. Jag säger ibland att varje broder man möter är ett vittne, men jag talar inte i termer av form eftersom det inte har någonting att göra med kroppar. Och faktiskt, så länge som man ser kroppar, så kan man inte se vad man har att lära sig eftersom man inte kan se Kristi ansikte och se kroppar. Man skulle förmodligen kunna utvidga det här också inte bara till personer utan till situationer… med andra ord i Arbetsboken där Jesus säger ’Du skulle kunna uppnå sant seende från ett bord’ så betyder det att förlåtelse inte nödvändigtvis har med personer att göra, utan vad det verkligen handlar om är att man helt och hållet tar tillbaka all betydelse och alla tolkningar från det förflutna och låter Guds Ord skrivas på det. Eller låter egot syfte bytas ut mot Helige Andes. Och det är vad som vittnar om att det är så det är, att du är ’drömmaren av drömmen’ och att du bara gör det här mot dig själv.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»