Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 8 av 14)
Det här passar bra ihop med alla övningar i arbetsboken såsom ”Ingenting jag ser betyder någonting” och ”Jag vet inte vad någonting är till för”. Det är därför de övningarna är så viktiga eftersom sinnet måste acceptera de tankegångarna i relation till vad kroppens ögon och öron verkar se och höra. Det är där man kan börja känna sig desorienterad. Det är så livet är konstruerat, vilket syftar på livet med dagar som följer på varandra, och det han säger är att då ”gamla minnen av hat dyker upp”, oavsett vilken form de tar, så kom ihåg att deras orsak är borta och så kan du inte förstå vad de är till för. Det betyder att försök inte förstå vad de betyder. Försök inte att rationalisera eller plocka isär dem. Man kan inte förstå vad de är till för. Sluta försöka. Och det passar bra ihop med vad du har tagit emot då du skriver vad du hör om ’du tror fortfarande att du vet’ och det är direkt tillämpbart på det. Du kan inte förstå vad de är till för. Så nu skall vi få den här tanken om att ersätta det med ett nytt syfte eller en ny orsak.
”Låt inte den orsak som du vill ge dem nu vara den som gjorde dem till vad de var, eller tycktes vara. Var glad att den är borta, för det är detta som du vill bli förlåten för. Och se i stället de nya verkningarna av en orsak som accepteras nu, med konsekvenser här. De kommer att förvåna dig med sin skönhet. De nygamla tankar som de för med sig kommer att vara de lyckliga konsekvenserna av en Orsak som är så gammal, att den vida överstiger räckvidden av de minnen som din varseblivning ser.”(T-28.I.7:5-9)
Vi har pratat om de tankar som inte är av Gud, de kan inte delas med någon i verkligheten, och försöket att dela dessa begrepp och tankar är vad som verkar ge den här världen en objektiv verklighet. Sinnet inte bara ger upphov till en dröm där drömfigurer verkar passera förbi och förstärka världens verklighet, sinnet inte bara ger den där drömfiguren en etikett eller ett specifikt namn, men drömfiguren lystrar till det namnet. Det är rätt så övertygande, att det finns en separat verklighet åtskild från mitt sinne, och jag ser inte att det är mitt sinne som frågar och svarar så att säga, och allt är ett försök till självbedrägeri. Jag träffar nån och säger ’Hej!’. De svarar på det namnet. Så det är därför alla kroppens sinnen och allt som kommer genom dem bara vittnar om världens verklighet. Det verkar som att det finns två människor eller två sinnen som är överens om att nåt påhittat begrepp och det verkar få en verklighet på grund av det. Så för vårt nästa citat så hoppar vi till kapitel 26:
”Orsak och verkan är ett, de är inte åtskilda. Gud vill att du skall lära dig det som alltid har varit sant: att Han skapade dig som del av Sig, och att detta fortfarande måste vara sant eftersom tankar inte lämnar sin källa. Detta är skapelsens lag; att varje tanke som sinnet tänker ut enbart ökar dess överflöd, aldrig tar bort någonting. Detta är lika sant för en förströdd önskan som för det som man verkligen önskar, eftersom sinnet kan önska att låta sig vilseledas, men inte kan göra sig till någonting som det inte är. Och att tro att tankar kan lämna sin källa är att uppmana illusioner att vara sanna, utan framgång. För aldrig kommer det att vara möjligt att försöket att vilseleda Guds Son blir framgångsrikt.”(T-26.VII.13:1-6)
Det hänger ju ihop med att Krishnamurti säger ’Jag är världen, världen är jag’. Det är ett annat sätt att säga att tankar inte lämnar sin källa, att världen inte har lämnat tänkarens sinne. Vi talar om det felaktiga sinnet här. Men innan sinnet tydligt kan skilja mellan det rätta sinnet och det felaktiga sinnet, mellan förlåtelse och illusioner, så måste det ha den där klara urskillningen och se det falska som falskt innan det falska kan försvinna. Så för att kunna göra påståenden om att ’Jag är Guds heliga Son’… att hoppa över det steg då man verkligen tittar på hur man försöker ordna sina tankar eller genom dömandets subtila medel eller genom att göra misstag verkliga och försöka hoppa till ’Jag är Guds heliga Son’ blir liksom att gå från någonstans i mitten av alfabetet till ’ö’. Det är därför det verkligen är viktigt att ha enorm klarhet över vad som är falskt. Att bara se det falska som falskt.
Deltagare 1: Så, vad är det som händer för att man skall få den där överföringen från att se det falska som falskt till att se att det falska inte är någonting, att det inte existerar alls?
David: Det är samma sak, det du nyss sade. Det jag syftade på är tanken i Kursen som säger att man kommer att nå den verkliga världen och man kommer knappt ha tid att njuta av den. Att säga att Gud tar det sista steget är fortfarande en metafor att Gud tar steg, men ’steget’ som han tar är Skapelsen. Det första och enda ’steget’ som Gud tar är Skapelsen av Hans Son. Och därför är de sista stegen i Kursens termer egentligen det första steget…
Deltagare 1: Det är att återvända till medvetenheten om hur det alltid varit.
David: Och Krishnamurti sade det också, ’Det sista steget är det första steget’. Det är egentligen inte alls ett steg i betydelsen av en ordningsföljd på sluttampen.
”Miraklet är möjligt när orsak och konsekvens förs samman, inte när de hålls åtskilda. Att hela en verkan utan dess orsak kan enbart flytta verkningarna till andra former. Och detta är inte befrielse.”(T-26.VII.14:1-3)
Det här är ett annat sätt att säga eller att prata om magi. Alla försök till magi är bara försök att förändra verkningar till andra former eller att hela verkningar utan en orsak. Att hela något i världen, någon konsekvens, situation, någon händelse som inte verkar vara rätt, genom att flytta runt formerna. Eller som Krishnamurti uttrycker det: ’att jonglera med medvetandets innehåll’, det är vad att flytta runt former är. Man har alla de här begreppen och om man fortsätter försöka jonglera begreppen och hoppas på att man kommer att komma fram till den perfekta kombinationen så har man förletts eftersom man aldrig får en transformation av sinnet så länge som man bara förändrar och jonglerar med begreppen. Det måste bli ett helt nytt sätt att se på medvetandet från en helt annan ståndpunkt, från miraklet ovan slagfältet, innan förändringen blir en meningsfull förändring.
”Guds Son skulle aldrig kunna vara nöjd med mindre än fullständig frälsning och räddning undan skulden. För annars kräver han fortfarande att han måste offra någonting, och förnekar således att allt är hans, obegränsat av all slags förlust.”(T-26.VII.14:4-5)
Här kommer ordet ’offra’ som Jesus nämner i Handledningen för lärare. Han låter förstå att uppoffrande inte har någon mening i Himlen, men medan man tror att man är i världen så definierar han uppoffrande som att man ger upp det man vill ha. Och så länge sinnet ser något som glittrar, till och med minsta värde i någonting i världen, så kommer det att se det som ett uppoffrande att ge upp världen. Till och med en liten sak som man fortfarande håller fast vid förstärker uppoffrandekonceptet. Om man aldrig så lite håller på att rangordna, om det finns något i fållan som sinnet inte villigt blottar för ljuset, så förnekar det att allt är Hans.
”Ett litet offer är i sina verkningar precis detsamma som hela föreställningen om offer. Om förlust i någon form är möjlig, då görs Guds Son ofullständig och är inte sig själv. Inte heller kommer han att känna sig själv, eller känna igen sin vilja. Han har avsvurit sig sin Fader och sig själv, och i hat gjort Dem båda till sina fiender.” (T-26.VII.14:6-9)
Mer och mer är det olika sätt att närma sig temat ’Du kommer att lära dig den här Kursen helt och hållet eller inte alls’. Och för mig, där den sortens tanke kan uppfattas som hotande genom egots lins, så tror jag mer och mer att det oundvikligt bara blir en lättnad att börja omfatta den tanken även om det är en tanke som tidigare verkade undvikas. Undvikande är en del av att tänka att ’det är omöjligt att helt och hållet transcendera egot’, en del av det egotänkandet. Kompromisslösheten avfärdar den sortens hållning. Början på den paragrafen är den centrala tanken i vad vi har talat om. Miraklet är möjligt när orsak och konsekvens förs samman och inte hålls åtskilda. Det helt enkelt eliminerar verkligen det förflutna och framtiden eftersom det förflutna och framtiden är försök att hålla isär orsak och konsekvens. I separation kommer den linjära tiden in.
Deltagare 1: I marginalen har jag en påminnelse till mig själv om varför jag vill se hela den här orsak-och-verkan-grejen tydligt. Helt enkelt att om jag kan bibehålla sinnesfrid i varje skenbar situation i världen så är det så mitt sinne kommer att se att världen inte har några verkningar och så kan det som inte har några verkningar ha någon orsak. Och det är så egot görs ogjort. Ibland fastnar jag i att försöka förstå begreppen och jag liksom glömmer varför det här skulle innebära någonting alls. Först och främst varför jag ens försöker komma till klarhet kring det, hur det faktiskt står i samband med någonting.
David: Jag tror också att den här tanken: ”miraklet är möjligt när orsak och konsekvens förs samman, inte när de hålls åtskilda” egentligen handlar om det avsnitt som vi gått genom tidigare i texten som heter ”Den ögonblickliga frälsningen” där Jesus säger ”Varför skulle det goda visa sig i det ondas form?” Varför tror du att Gud skulle förlägga frälsningen i framtiden? När sinnet tror att upplysning eller frälsning ligger i framtiden, så separerar det orsak och konsekvens. Det säger att det fanns ett förflutet, ett verkligt förflutet. Det finns en framtid som ännu inte kommit, det är en verklig framtid. Det förnekar att det finns en orsak till frihet nu. Det vill fortfarande hålla fast vid det där gapet och tro att det där gapet i tiden är verkligt och projicera lösningen eller rättelsen på framtiden. När sinnet gör det så kommer det oundvikligen att lida av rädsla från nu tills den tidpunkt då rättelsen accepterats. Det projicerar helt enkelt rädslan på tiden och säger det där gamla om att tiden läker alla sår. Ja, det blir ett nytt syfte för tiden, just nu, som helar alla sår. Det är inte tiden i sig själv. Den linjära tiden har aldrig helat någonting. Den linjära tiden är en del av problemet, inte lösningen.
Deltagare 1: Det är ett av de där gamla talesätten som är bakvända, eller hur?
David: Men det skulle ju kunna omtolkas. Istället för att säga att tiden läker alla sår, så skulle man kunna säga att rätt användning av tiden, Helige Andes användning av tiden helar alla sår eftersom Han syfte är att göra tiden onödig. Egots syfte med tiden är dess syfte med allting…döden: att bibehålla tron att separation från Gud är verklig, det har hänt, och det kommer att bestraffas. Så det är intressant att komma till den här orsaken och konsekvensen, tanken om orsak och verkan från alla dessa olika synvinklar, också från tidens betydelse och se att allting pekar på: Nu är befrielsens tid.
Nästa avsnitt är Drömmens hjälte i kapitel 27
”Kroppens serie av äventyr från födelsen till döden är temat i varje dröm som världen någonsin har drömt. “Hjälten“ i denna dröm kommer aldrig att förändras, inte heller kommer dess syfte att göra det. Även om drömmen själv antar många former, och tycks visa en stor variation av platser och händelser som dess “hjälte“ befinner sig i, har drömmen bara ett enda syfte, som lärs ut på många sätt. Denna enda lektion försöker den lära ut om och om igen, och om igen; att den är orsak och inte verkan. Och du är dess verkan, och kan inte vara dess orsak.”(T-27.VIII.3:1-5)
Deltagare 1: Där har vi det.
David: Så egentligen, när det står ’denna enda lektion’ så är det egot. Egot är en lektion i sinnet och Helige Ande är en lektion i sinnet och sinnet som försöker lära sig två lektioner blir verkligen förvirrat. Lektionerna går inte ihop. De är ett antingen-eller-påstående. Vad egot lär ut är att världen är orsak och inte verkan och att du är dess verkan och inte kan vara dess orsak. Och om sinnet identifieras med kroppen eller drömmens hjälte…i världens ögon är det helt klart så…kroppar föds genom andra kroppar. Från egots perspektiv så är du helt klart den här världens verkan. Och om man för det tillbaka från bara kroppar och fortplantning, om man för det tillbaka i evolutionstermer till de gamla evolutionsteorierna (den enda cellorganismen som utvecklas till högre och högre livsformer och ändå försöker de på något sätt att säga att det måste ha varit rätt förutsättningar för att den där livsgnistan skulle uppstå ur intet), vad som ändå ligger bakom alla de teorierna är att ditt ursprung…oavsett om det är från fortplantning, samlag mellan en man och en kvinna, eller om man för det tillbaka till livsgnistan, i form. Och också försöken att föra Gud in i det här ursprunget, att man och kvinna är från jord komna och så vidare, förstärker uppfattningen att kroppen är världens verkan. Även om man ser det på det sättet så är det fortfarande att man för in Gud i form och säger att Gud har någonting att göra med tillkomsten av form. Hela den här drömliknelsen för det tillbaka till att drömmen är orsak och du är dess verkan.
”Således är du inte drömmaren utan drömmen. Och därför irrar du planlöst in och ut från platser och händelser som den hittar på. Att detta är allt som kroppen gör är sant, för den är bara en gestalt i en dröm. Men vem reagerar på gestalter i en dröm om han inte ser dem som verkliga? ”(T-27.VIII.4:1-4)
Det är en så stor omsvängning från att tänka ’jag är den här lilla människan i en stor värld’ och så finns alla de här andra människorna och personlighetsdragen och egenskaperna och människor från olika raser och kulturer, språk, genetiska olikheter. Och nu när vi går in i Stjärnornas-Krig-eran och filmer med massa främmande livsformer, UFOn etc… allt är del av den enda drömmen som är mitt eget sinnes projektion. Snacka om att vända på kakan. Det är en så stor omsvängning.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»