Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 6 av 14)
David: Ja, en gång, i början. Och det var bara att följa den Vägledningen och åka till Roscoe eller upplevelsen med Dorothy, och bara sitta och prata och genast så klickar det till och man får den här upplevelsen av att ’Du kan också se det!’. Att frammana någon som vittnade om mitt förändrade sinne och som gav tillbaka de tankarna till mig, som reflekterade de tankar som jag kände. Det blev en sådan motvikt till allt det där om att jag skulle bli ensam, att det faktiskt fanns de som kunde höra vad jag pratade om. Och att sen fortsätta i den riktningen mer och mer oavsett om det varit med resorna eller med våra diskussioner eller vad det nu är. Men det som var smärtsamt var att försöka få ihop det med den gamla bilden… den här nya sortens upplevelse…
Deltagare 1: Att du inte riktigt visste vad det var. Du visste inte vad det här ’andra’ var men på något sätt så försökte du fortfarande få ihop det med det som var bekant för dig.
David: Och känslan att det här var en resa eller en Vägledning som jag verkligen var tvungen att följa. Jag ville verkligen följa den. Hela tiden kallade Rösten på mig och jag kände det här kallet till något som jag inte visste vad det var, även under de år på universitet då det verkade som om jag försökte få ihop något och göra någon slags karriär, specialisera mig inom något eller hitta något att åtminstone yrkesmässigt etablera mig som eller någon sysselsättning. Men jag kände att med det här kom också att ’jag måste ge efter, jag måste följa den här Vägledningen även om jag inte har någon klar bild. Jag kan inte projicera ut och veta hur det kommer att se ut.’ Jag tänker på några av berättelserna om olika helgon och så kallade visa människor, jag tänker på Meher Baba. Där han kom till ett läge där han gick in i tystnad. Tara Singh gick enligt uppgift in i tre års tystnad och talade någon gång då och då med människor i affärer och så. Men Meher Baba gick bara in i tystnad, total tystnad. Och hans ögon lyste så och hade en sån dragningskraft att människor kom för att sitta i hans närhet. Och till slut fick han ett sånt här bord med bokstäver på, som ett Ouija-bord där man pekar på bokstäver, och han undervisade genom det. Han tog bokstavligt talat, en bokstav i taget. Det verkade gå långsamt, människor var där och de skrev ned det som kom igenom. Men han gick bokstavligt talat in i tystnaden. Och så som folk vanligtvis tänker så blir det liksom ’Äh men kom igen, vad är det här? Alla pratar. Vad tror du att Gud gav människor munnar för?’
Deltagare 2: Att bara vara villig att göra vad som krävs.
David: Vad vi pratade om tidigt i den här diskussionen var när Jesus tog upp beredvillighet och mästerskap. Beredvillighet antyder inte mästerskap men det betyder att det finns en potential för en verklig förändring i sinnet. Beredvillighet är inte någonting som man kan kultivera utanför sig själv därför att det inte finns någon beredvillighet utanför en själv. Det är egentligen beredvillighet i ens eget sinne. Däremot ibland, så har Tom sagt ’Tja, vi sitter och pratar en hel del. Kom så gör vi något’ eller att han vill se en fotbollsmatch. Det är inte ovanligt. När vi var på Course in Miracles-sammankomsten för några år sedan så kommer jag ihåg att precis mot slutet av den så sprang folk ut till TVn för att se på basket. ’Nu får det räcka med det här nu, låt oss verkligen kolla på matchen’. Jag kommer ihåg folks kommentarer om det. Det var ett riktigt tydligt exempel på ’Nu får det räcka, lämna den här workshopen och gå tillbaka till matsalen’.
Deltagare 1: ’Jag kan bara hålla på si och så länge.’
David: Ja, och det är inte gott eller ont eller rätt eller fel. Men för att verkligen gå inåt och fokusera på att observera ens sinne och att verkligen vilja ha den där förändringen i sinnet, förändringen från beredvillighet till mästerskap, till att verkligen generalisera… är en högst intern angelägenhet. Ni vet hur Kursen säger att läroplanen är i högsta grad individuell. När man verkligen ser på det i de termerna så ser man att man inte kan driva på sin broder. Man kan bara fokusera på var man själv är och det gör att man inte behöver fundera så mycket på andra. Jag känner att det är vad Tom säger många gånger. Han känner att du verkligen är nära något, att du är nära fyren och han vet någonstans djupt inom sig att det är viktigt, den fyren.
Deltagare 1: Inte bara för dig, utan också för honom.
David: …också för honom. Och det finns också en del av sinnet som säger ’Jag tycker om att ta det lugnt och kolla på fotboll. Jag njuter av en golfrunda. Jag njuter av en god middag eller att umgås med folk. Det är sånt jag gillar. Jag är inte redo att generalisera. Jag är inte redo att ta det här och generalisera det tvärs över, men jag får en känsla av att du är nära något och jag tittar på. Och bortom det så vet jag att vi hör ihop på ett sätt så att jag vet att det du gör för dig, det gör du för mig och allihop.’ Det var så jag kände det när jag berättade om det här för en massa vänner. Jag öppnade mig verkligen och försökte göra mig själv tillgänglig och folk blev verkligen attraherade och sen kom reaktionen… folk såg att ’Det här hotar mitt vardagliga liv… och det hotar det sätt som jag föreställer mig mitt liv… det finns vissa delar som jag gillar i hur jag ser på mitt liv och jag vill inte komma så nära längre… Jag är inte redo för att engagera mig så. Jag skulle vilja kunna engagera mig så mycket som ni andra… men jag är inte där och jag behöver gå och plaska i dammen lite mer.’ Och det är OK. Det är lugnt. Men hela grejen är att det ligger utanför ’Jag vill gå från beredvillighet till mästerskap…jag vill lära mig hela läxan’. Och det tar en bort från det här yttre och från hela tanken på bröder.
Det är som det här Raj-materialet där Paul går igenom några av den typen av prövningar och det Raj säger i grund och botten är, ’att samla en flock är inte nödvändigt för att stanna kvar vid Hemvändarfyren (eng. Homing beacon, ö.a.) och kanske blir det en flock, kanske blir det inte en flock. Kanske säger några i flocken att ’den här ledaren är galen’ och lämnar flocken och några av dem kan till och med verka nå målet snabbare i en annan flock. Ingenting av det behöver du bry dig om Paul… din uppgift är att stanna kvar vid fyren… förlora inte fyren ur sikte.’ När jag läste det så var det verkligen till hjälp för mig också därför att det finns en sån tendens att titta på den flock man har runt sig. Oavsett om det är en biologisk familj eller… det är bara en rökridå för de andra därför att så fort man börjar tänka att man är en del av en Kursen-familj eller Kursen-gemenskap eller vissa människor… så händer samma sak där. Det är inte annorlunda. Sinnet kan tro att det kommer att vara annorlunda nu därför att de är Kursen-studerande eller nåt sånt. Men det är inte det det handlar om heller. Det handlar fortfarande om att ’jag måste hålla mig kvar vid fyren och jag måste sluta rikta min uppmärksamhet på vem som flyger i formation och vem som inte gör det, vem som är med i flocken och vem som lämnar flocken’, hela det här dramat med andligt uppvaknande, så att säga, ur ego-bemärkelse så är det allt det där bara ännu en distraktion. Och du har upplevt båda dem där, både med frustrationen i familjen där och också när vi haft sammankomster och du en gång ute på verandan uttryckte dig om att ’de säger jag är redo, jag är redo, jag är redo… och så är de inte här! De borde vara en del av den här flocken! Om de verkligen ville hålla sig vid fyren så skulle de förbaske mig vara här!’. Och det är samma sak. Som Raj säger, ’Säg till dem, ’ni är välkomna att flyga med mig och ni är välkomna att inte flyga med mig. Det är ert val’’. Det spelar egentligen ingen roll.
Jag tycker att våra sessioner för undervisning och inlärning är till så stor hjälp och vi har alla sagt att vi skulle vilja att det här fortsätter och till och med vad beträffar hur, var eller när så tror jag att vem som helst av oss som känner sig vägledd att kommunicera med någon eller något, om vi arbetar med några av kassettbanden eller om vi känner stark vägledning som Beverly gjort då och då, att ringa eller att skriva till någon, att följa den vägledningen, att verkligen lita på den och om saker händer så…det är bara att vi verkligen håller oss öppna för det. Vi vill nå mer och mer klarhet genom de här undervisnings/inlärnings-situationerna vart det än tar vägen.
Så, vi fortsätter med orsak och verkan och nu flyttar vi oss till kapitel 28, avsnitt 1. Att göra rädslan ogjord, minnet i nuet.
”Miraklet gör ingenting. Allt det gör är att göra ogjort. Och således upphäver det hindret för det som har gjorts. Det lägger inte till, utan tar enbart bort. Och det som det tar bort har för länge sedan försvunnit, men eftersom det bevaras i minnet tycks det ha omedelbara verkningar. Den här världen var över för länge sedan. De tankar som gjorde den finns inte längre i sinnet som tänkte dem och älskade dem en liten stund. Miraklet visar bara att det förgångna är borta, och det som verkligen är borta har inga verkningar. Att minnas en orsak kan endast framkalla illusioner om dess närvaro, inte verkningar.”(T-28.1.1:1-9)
Det där är en höjdare. Det förklarar mycket av det vi har pratat om.
”Miraklet visar bara att det förgångna är borta, och det som verkligen är borta har inga verkningar. Att minnas en orsak kan endast framkalla illusioner om dess närvaro, inte verkningar.”(T-28.I.1:8-9) ”Att minnas är lika selektivt som att varsebli, eftersom det är varseblivningens förgångna tidsform.”(T-28.I.2:5)
Det där är en intressant tanke. Att minnas är varseblivningens förgångna tidsform.
”Det är att varsebli det förgångna som om det hände nu, och fortfarande kunde ses. Minnet, liksom varseblivningen, är en färdighet som du har hittat på för att ersätta det som Gud gav dig vid din skapelse. Och liksom allt som du har gjort kan det användas för att tjäna ett annat syfte, och för att vara medlet för någonting annat. Det kan användas för att hela i stället för att skada, om detta är vad du önskar. Ingenting som används för att hela innebär någon ansträngning att göra någonting överhuvudtaget. Det är en insikt att du inte har några behov som innebär att någonting måste göras. Det är ett minne som inte är selektivt, och som inte används för att vara ett hinder för sanningen. Allt som den Helige Ande kan använda för att hela har givits till Honom, utan det innehåll och de syften för vilka de har gjorts. De är bara färdigheter utan någon tillämplighet. De väntar på att bli använda. De är inte tillägnade någonting och har inget mål.”(T-28.I.2:6-3:7)
Så det där uttrycker verkligen tydligt det vi har sagt hela tiden om att dra tillbaka alla syften som jag har givit allting… bord, stolar, kroppar, hus, gröna papperslappar, metallskivor (sedlar och mynt, ö.a.).
Deltagare 1: ”Inte selektivt minne” är ett intressant uttryckssätt.
David: Därför att allt selektivt minne använder det förflutna och väljer ut vad jag vill att saker skall betyda för mig, vad jag tror att de betyder. Icke-selektivt ger intrycket att det är universellt, att Helige Andes syfte är en universell tillämpning och att ingenting i den här världen är tillägnat något eller har något syfte. Alla särskilda och specifika förmågor, färdigheter, föremål. Det hänger ju också ihop med vad vi har sagt att de egentligen inte har något samband med varandra. De har bara ett samband, allt som är specifikt får bara samband genom Helige Andes syfte men de har inget samband med varandra. Så, en soffa och en kropp eller ett hus och en kropp eller en bil och en kropp verkar ha rätt så starka samband. Bilar verkar vara väldigt nödvändiga, i världens ögon, för att köra runt de där kropparna. Och ändå har inga föremål i världen och inga förmågor någon inbyggd, inneboende betydelse eller nytta i och av sig själva eftersom hela tanken på ’i och av sig själva’ är felaktig. Det finns inget som är specifikt i och av sig självt. Om det här verkar vara rätt så otroligt så börjar hela den konstruerade världen att vackla om det accepteras.
Deltagare 1: Jag tänker på den liknelse du använde med pärlor som satts på en gyllene tråd och att den gyllene tråden är Helige Ande, eller Helige Andes syfte och pärlorna är det specifika eller isolerade eller individuella vad det nu är som i sig själva bara är kringströdda och inte har någon mening eller nytta utan tråden som löper mellan dem.
David: Och om du tog den här metaforen ett steg till så skulle du se att det är ett halsband eftersom tråden egentligen inte har någon början och inget slut. Och därför har inte pärlorna det heller…
Deltagare 1: Vad är fram och vad är bak?
David: Ja, den är inte linjär. Om man tog metaforen att man bara håller i en tråd med pärlor påträdda så skulle man ha något linjärt medan halsbandet eller cirkeln är hela grejen med Helige Andes syfte och saknar början och slut.
”Den Helige Ande kan förvisso använda sig av minnet, för Gud Själv finns där. Men detta är inte ett minne av tidigare händelser, utan bara av ett nuvarande tillstånd. Du har så länge varit van vid att tro att minnet endast innehåller det som är förgånget, att det är svårt för dig att inse att det är en färdighet som kan minnas nu. De begränsningar på minnet som världen påtvingar det är lika omfattande som dem som du låter världen påtvinga dig. Det finns ingen länk mellan minnet och det förgångna. Om du vill ha den där, då finns den där. Men det är bara din önskan som har gjort länken, och endast du har hållit fast den vid en del av tiden där skulden fortfarande tycks dröja kvar.”(T-28.I.4:1-7)
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»