Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 4 av 14)
Deltagare 1: Och det är egentligen bara ytterligare ett sätt att säga att världen bara vittnar om mitt sinne… övertygelser. Så senaste gången vi pratade om det här så pratade jag om hur det egentligen är övertygelsen som kommer först och du påminde mig om att även det bara är en språngbräda eftersom övertygelsen och verkan, eller orsaken och verkan sker samtidigt.
David: Ja, de är ett. Egots trädstam och grenarna. Tanken som verkade ge upphov till världen, önskan att vara separerad från Gud, och alla verkningarna av den önskan, kosmos… är ett. Allt är historia så att säga. Jesus säger i slutet av Kursen, ”Var är egot? Där mörkret var.”
Deltagare 1: Och det är bara tidens skenbara linjärhet som döljer det faktum att de sker samtidigt.
David: Tiden är övertygelsen att orsak och verkan är separerade. Det är gapet, gapet som inte existerar. Det är hela poängen med Kursen. Du har lagt många leksaker i ditt gap och nu tror du att du kan leka med de här leksakerna och att du fått dem att leva. Det är som med Pinocchio. Du har projicerat fram en massa bilder och den här saken som verkade vara en orörlig trädocka verkar få ett eget liv. Och det skrämmer dig när de här leksakerna piper och klagar och gör vissa saker. Kanske tror du att du måste låsa in eller undvika vissa av dessa händelser eller omständigheter eller de här leksakerna. Och det står ’det här är barnleksaker’. Man måste se att man hittat på de här leksakerna och genom att ge leksakerna eller hela manuset och drömmen ett annat syfte så kan man se att de inte är verkliga. Att de inte har något liv… att det inte finns något liv i leksakerna. Det stämmer inte alls överens med hur man tänker i världen, att man skall göra världen till en bättre plats… rädda de svältande barnen, rädda liv, alla bilder av räddningsinsatser på TV och så vidare som verkar vara så dramatiska. Att rädda liv. Det finns den här fruktansvärda saken som kallas för döden som verkar vänta med en krok på att fånga allt levande vid en viss tidpunkt, och livet är dyrbart, livet skall bevaras och förlängas, för att ’räddas’. Och ändå finns det inget liv där på filmduken. Det är något rätt så grundläggande och då man börjar förstå det, så blir innebörden av det långtgående eftersom det då låter mycket mer vettigt att sjunka ned under bilderna i ens sinne och släppa taget om dem, släppa taget och gå in i medvetenheten att det finns någonting verkligt… en verklig värld av verkliga tankar under alla dessa felsinnade attacktankar och mörka skuggbilder.
”Visar inte det faktum att du inte själv har lärt dig det du har lärt ut, att du inte varseblir Sonskapet som ett? Och visar det dig inte också att du inte ser dig själv som ett? För det är omöjligt att helt utan övertygelse vara framgångsrik i sin undervisning, och det är lika omöjligt att övertygelsen skulle finnas utanför dig. Du skulle aldrig ha kunnat undervisa om frihet om du inte trodde på den. Och det måste vara så att det du lärde ut kom från dig själv. Likväl är det tydligt att du inte känner detta Själv, och inte känner igen Det trots att Det är verksamt. Det som är verksamt måste finnas. Och det är endast om du förnekar vad Det har gjort som du möjligtvis skulle kunna förneka Dess närvaro.”(T-16.III.3:1-8)
Att försöka lära ut att världen i och av sig själv existerar som en objektiv verklighet och att försöka lära ut bakvända tankar är att försöka lära ut en omöjlig lektion. Och sinnet saknar bokstavligt talat övertygelse när det försöker lära ut den omöjliga lektionen, eftersom en del i sinnet vet att den inte kan läras ut. Det är som en kluven läroplan som försöker lära ut att en värld existerar åtskild från sinnet eller som försöker dela tankar som inte kan delas eftersom de inte kommer från Gud. De är falska tankar. Och vad det också för med sig (försöket att dela egotankar eller att lära ut det omöjliga) är ett förnekande av Självet, ett förnekande av Verkligheten. Det är där man behöver ge vakt på sitt sinne, där det blir så viktigt att mycket noggrant observera sina tankar och inte längre låta sinnet hålla så troget fast vid de här bakvända tankarna. Varför skulle jag vilja lära ut något som inte kan läras ut? Om jag vill komma till klarhet, varför skulle jag ge mig på att försöka lära ut något som inte kan läras ut? När man börjar ta itu med något av det här med orsak och verkan så börjar man på subtila sätt att betrakta sitt sinne mycket närmare. Häromdagen talade jag om ’Är inte det här underbart? Är inte det här gulligt?’… de olika saker eller små fraser som fyller upp när det blir tyst. Man börjar betrakta till och med dem. De finns inte där bara för lite trevligt småprat men man börjar så mycket vilja vara en kanal för den Helige Ande att det blir inte så där obehagligt med tystnaden som måste fyllas upp med de där kommentarerna eller de där ’jag undrar’-frågorna. ’Jag undrar varför det snöar så mycket?’ eller nånting sånt. De verkar vara en konversation som skall fylla upp det döda tomrummet, tystnaden och obehaget och rädslan för den tystnad som finns där. Försök bara att betrakta sinnet, att betrakta tankarna utan att lyda under dem. Och att bara kunna insupa tystnaden, att bara sjunka in i den.
”Detta är en kurs i att lära känna sig själv. Du har lärt ut vad du är, men du har inte låtit det du är lära dig.”(T-16.III.4:1-2)
På ett sätt så är den Helige Ande en påminnelse om vårt Själv, vad vi i sanning är. Och när Han säger ’har inte låtit det du är lära dig’ så är det försöket att lära ut och lära sig en värld som är omöjlig, ett försök att inte lyssna på den Helige Ande och inte låta det du är lära dig.
”Du har varit mycket noga med att undvika det uppenbara, och att inte se det verkliga orsak och verkansambandet som är fullkomligt tydligt. Likväl finns inom dig allt du har lärt ut. Vad kan det vara som inte har lärt sig detta? Det måste vara den del som verkligen är utanför dig, inte genom din egen projektion utan i sanning. Och det är denna del som du har tagit in, som inte är du.”(T-16.III.4:3-7)
Så vi kommer tillbaka till det felaktiga sinnet igen. Egot…allt medvetande, är det splittrade sinnet och det felaktiga sinnet, och så länge det tas in, i den betydelsen att skulden och rädslan och skammen ses som om de vore inombords (eller tros vara inombords) så ser jag inte att de på riktigt är utanför mig Man måste sjunka ned under dem in i sinnet och gå nedanför dem för att se att de egentligen är utanför istället för innanför. Men så länge sinnet tror att det finns skuld och sorgsenhet och mörker och skam inombords så föredrar det att fortsätta fokusera och fästa blicken på filmduken och tro att orsaken till skulden och smärtan är där ute på filmduken, och världen fortsätter att tjäna som ett distraktionsmedel. Ett sätt att undvika att se inåt.
Det handlar egentligen bara om att separera agnarna från vetet. Att separera det profana, attack-tankarna, från de verkliga tankarna. Urskillning mellan det felaktiga sinnet och det rätta sinnet. Man kan närma sig det hur man vill men det är vad det handlar om. Vad kan det vara som inte har lärt sig det? Det kan bara vara det felaktiga sinnet som inte har lärt sig vad vi verkligen är, som inte inser det orsak och verkansamband som är fullständigt uppenbart.
Deltagare 1: Alltså för mig känns det som att jag inte vill glömma det, eller inte skall glömma det. Man skulle också kunna säga ’Vad kan det vara som skulle kunna glömma?’
David: Ja. Man börjar verkligen förstå varifrån det där måste komma. Och till syvende och sist så är det det där med att lära sig Kursen helt och hållet eller inte alls. Det finns övningar i arbetsboken där det står ’Du är inte två själv, utan ett.’ Och under min predikan igår om ’Jag är en andlig varelse som har en mänsklig upplevelse’ så gick jag lite in på det. Vilken del av det påståendet måste förlåtas? Den senare delen! Det här om den mänskliga upplevelsen, ’Jag är ju inte mer än människa’. Alla de här rättfärdigandena av fel och misstag. ’Men jag är ju inte mer än människa’. Du är inte två själv. Du tror att du är delvis god, delvis ond, att du delvis känner smärta och delvis känner glädje, delvis det ena och det andra. Du kan inte vara två själv. Det blir ett enda stort antingen eller. Du är antingen perfekt, oändlig, absolut oföränderlig… eller vad skulle det annars finnas att välja på? Vad kan det när allting kommer omkring vara annars? Du kan inte vara någonting annat än det. Det leder fram till detta enda beslut.
”Och det är denna del som du har tagit in, som inte är du. Det du låter komma in i ditt sinne förändrar det faktiskt inte. Illusioner är enbart övertygelser om någonting som inte finns. Och den skenbara konflikten mellan sanning och illusion kan endast lösas genom att du separerar dig själv från illusionen och inte från sanningen.”(T-16.III.4:7-10)
Den sista insikten vi kan nå är helt enkelt att sanningen är sann. Det låter lustigt när man läser det där, man kanske skulle förvänta sig något storslaget. Men det är hela grejen, att sanningen är sann. Men för att förstå det måste man förstå vad som är falskt. Det är därför när vi pratar om självbilden, så är självbilden inte bara små personliga övertygelser utan bokstavligt talat övertygelsen som gav upphov till världen, till kosmos. Allt det här bakvända tänkandet är vad som är falskt. Så självbilden är inte bara en persona, utan personan är bara en del av vad sinnet har svept in sig i… det vilseledda sinnet har svept in sig i en kropp, och en soffa och ett rum och ett område med snöflingor och en sjö och några moln och resten av världen och ett solsystem. Det har spunnit ett nät av tid, rum och form runtom sig. Och stöttorna till allt det här är just det här med orsak och verkan. Övertygelsen att det verkligen är möjligt att separera sig från Skaparen är det som föreföll framkalla allt detta och genom att helt enkelt vända sig inåt i sinnet och se osanningen i den orsaken, så kan den inte ha verkliga verkningar om det inte är en verklig orsak. Det som man kommer fram till är att man förstår att man drömt fram hela det här, och för det andra att jag kan ge hela det kosmos jag drömt fram ett nytt syfte. Och till sist, i den yttersta bemärkelsen, så finns inget behov av det här kosmos längre. Det vill säga allt vad det här syftet kan visa är att det enda syftet med den här världen är att man går förbi den utan att dröja sig kvar för att se någon strimma av hopp i någonting man tror att den erbjuder. Det finns liksom inget av värde kvar i kosmos… att man skulle kunna få ett paradis på jorden eller i någon annan himlakropp eller vad det nu skulle vara. Det är här Kursen bokstavligt talat tar oss bortom alla kanaliserade skrifter som säger att ’det finns en perfekt värld där alla lever i fred och harmoni’ och där det fortfarande beskrivs som personer och separata varelser. ’En perfekt regering’… det är en utopi. Det närmaste utopi som Kursen skulle komma är den Verkliga Världen, vilket helt enkelt är att se att hela världen är en illusorisk projektion, och att inte finna något tillhörande värde eller mening i något avseende.
Nästa avsnitt är kapitel 21, avsnitt 2, paragraf 9.
”Vi har redan sagt att önsketänkande är egots sätt att hantera det som det vill ha för att åstadkomma detta. Det finns inget bättre sätt att visa önskandets makt, och därför trons, än att få dess mål att tyckas verkliga och möjliga. Tron på det overkliga leder till anpassningar av verkligheten för att få den att passa galenskapens mål. Att ha synden som mål framkallar varseblivningen av en skrämmande värld för att rättfärdiga dess syfte. Det du önskar kommer du att se. Och om dess verklighet är falsk kommer du att upprätthålla den genom att inte inse alla de anpassningar som du har gjort för att göra den till det.”(T-21.II.9:1-6)
I mitt liv har jag lagt märke till att några människor pratar om ’katastrofscenarier’ men jag brukade börja med ’OK, jag måste göra det här’ och sen frågade jag ’Varför måste jag göra det här?’ och sen sade jag ’Jag måste göra det här på grund av det där’ och sedan skala ned det från mer subtila saker såsom status och makt och berömmelse och så vidare ned mer och mer, som Maslow gjorde till grundläggande behov. Sådana grundläggande behov som mat, kläder och tak över huvudet. Och sen när man börjar gå vidare därifrån och går in i sinnet och ned till trosföreställningar så kommer man till trosföreställningar om nivåer, nivåer av behov… att jag har behov på olika nivåer; emotionella behov, fysiologiska behov och så vidare. Sinnet är fortfarande splittrat i olika nivåer och olika behov. Och sen går man vidare ned förbi det till tron på nivåer av behov och då kommer tron på nivåer. Det är fortfarande en trosföreställning och under det finns fortfarande tron på brist och knapphet och uppoffrande. Sen under det finns tron på separation, att tron på separation är möjlig. Det var där tron på brist uppstod – från den övertygelsen att jag kunde separera mig från min Skapare, att jag plötsligt saknade någonting. Att jag inte var hel och fullkomlig. Men vad som är till hjälp är att se på alla anpassningar, de olika försöken till magi och försöken att bygga en självbild, att bli en mogen, respekterad, hälsosam, ansvarstagande vuxen som har infört allehanda anpassningar i mitt sinne till den där allra första tron på separation. Det är som, ni vet när en damm börjar brista. Några småstenar lossnar och man börjar plugga igen ett hål och sen springer man vidare och pluggar igen ett till. Den här världen gjordes som ett gömställe. Den bara verkar kräva så många anpassningar. Alla de försvar som sinnet använder grundas på den bakomliggande övertygelsen att det finns någonting som skall försvaras. Och att de försvaren är nödvändiga och till hjälp och till nytta. Sinnet har otroligt många trick och försöker använda magi och alla slags saker för att dölja den här förtvivlan som tros vara verklig. Och det enda sättet att lägga ned försvaren och försöken att använda magi är att titta rakt in i sinnet och titta rakt på ’orsaken’ och se att ’den stora stygga vargen’ eller ’trollkarlen från Oz’ så att säga, den som verkar vara den här kontrollerande, mäktiga, dominerande saken inte är något annat än den här lilla musen som inte har någon som helst betydelse. Man bara slutar tro på den. Det är verkligen en frigörelse.
OK, vi fortsätter, vi kommer tillbaka till det här med orsak och verkan…
”När det sanna seendet förnekas blir en sammanblandning av orsak och verkan ofrånkomlig.”(T-21.II.10:1)
När ljuset i sinnet förnekas så blir bakvänt tänkande ofrånkomligt eftersom det ses som nödvändigt och som en del av den där tanken på ett ’gömställe’.
”Syftet blir nu att hålla orsaken till verkan dold, och få verkan att framstå som orsak. Detta skenbara oberoende av verkan gör att den kan betraktas som fristående, och i stånd till att tjäna som orsak till de händelser och känslor som dess upphovsman tror att den orsakar.” (T-21.II.10:2-3)
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»