Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 2 av 14)
”Orden ’Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på Honom inte skall förgås utan ha evigt liv’ behöver endast en lätt ändring för att bli meningsfulla i detta sammanhang; “Han gav den till Sin enfödde Son“.(T-2.VII.5:14)
Så om vi omformulerar det till ’Han gav den till Sin enfödde Son’ ur en fortsatt fysisk synvinkel så blir det obegripligt eftersom Gud inte känner till form. Men det vi kan säga är att Gud gav den verkliga världen till sin enfödde Son. Med andra ord, när Helige Ande Besvarade drömmen om separation så gjorde den Helige Ande den verkliga världen. Inte skapade i Anden, men gjorde den verkliga världen som en rättelse för varseblivningens förvrängda värld som gjordes av egot som en attack på Gud.
”Det bör särskilt noteras att Gud endast har en Son.”(T-2.VII.6:1)
Så, här börjar han meningen med att säga att Gud endast har en Son och sen kommer han att börja tala om delar och Sonskapet. Återigen så måste det vara en metafor eftersom den enade Anden är Guds Son, eller Kristus. Och ändå så för ett sinne som stadigt tror på separation är det en bra språngbräda för att prata om alla delar av det hela, så att säga, som om det finns delar i en helhet. Och vi talar om det här om och om igen i termer av sinnet. I Kursen så beskrivs det generellt som om varje broder har ett eget sinne. Och i många avsnitt så skrivs det på det metaforiska sättet… Kan Guds lärare ändra patientens sinne?... och än det ena och än det andra. När det vi faktiskt strävar mot är att det ytterst endast finns en Gudason, det finns endast ett Sinne. Och i en metaforisk betydelse, när det gäller egot, så finns det bara ett ego. Och slutligen, i verkligheten, så finns inget ego.
”Om alla Hans skapelser är Hans Söner, måste var och en vara en nödvändig del av hela Sonskapet. Sonskapet i sin etthet är mer än summan av sina delar. Detta är emellertid fördolt så länge som någon av dess delar saknas. Det är därför som konflikten inte slutligt kan lösas förrän alla delarna av Sonskapet har återvänt. Först då kan meningen med helheten i dess sanna bemärkelse förstås. Vilken del som helst av Sonskapet kan tro på misstag eller ofullständighet om han så väljer. Men om han gör det, tror han på intets existens. Rättelsen av detta misstag är Soningen.”(T-2.VII.6:2-9)
Deltagare 1: Jag läser den där delen om ’Ettheten transcenderar summan av delarna’ och jag tänker på upplevelsen av synergi då man förenas med en annan person och att man menar att det på en metaforisk nivå finns en annan person. Men det verkar helt klart bli en synergi när två kommer samman och som är mer än två gånger ett.
David: Jag tänker också att det här kommer ganska tidigt i texten och man skulle kunna dra slutsatser då man läser något som, ’Detta är emellertid fördolt så länge som någon av dess delar saknas’ att det här kommer att bli en lång, lång rättelseprocess. Man skulle kunna dra slutsatsen från det påståendet att det är en lång process. Det citat jag kommer att tänka på är, ”Precis på samma sätt som separationen ägde rum under miljontals år, kommer den yttersta domen att sträcka sig över en lika lång period, och kanske till och med ännu längre.”(T-2.VIII.2:5) Så man kan ta ett påstående som det vi nyss läst och ett påstående från sidan 30 och utifrån dessa påståenden säga att den här rättelseprocessen bokstavligt talat kommer att ta miljontals år. Men återigen så sker det i ett tidssammanhang. Om man verkligen tittar på vad som sägs i andra delar av texten så sägs det att tiden inte existerar, att det bara tar ett ögonblick, att när väl mitt sinne är helat så är alla sinnen helade. Då vi tittar på de sakerna som är inbakade i de senare delarna av texten och genom arbetsboken så skulle jag säga att de påståendena hör hemma mer på den övre delen av stegen. Det berör även sådant vi talat om – uppfattningen att om jag accepterar min del i Soningen så har jag gjort min del men en massa andra delar måste göra sin del. Och när jag accepterar min del fullständigt och återvänder till Skapelsen med min fader, så kommer den här världen av tid och rum att fortsätta i miljontals år tills den tidpunkt då alla delar har accepterat soningen, så tar man återigen ett steg bakåt från den ultimata metafysiska verkligheten att egentligen ingenting av tid och rum någonsin kan existera över huvud taget.
Hur kan alla sinnen helas på alla platser och i alla tider? Det är vad som står i arbetsboken. Om jag accepterar Soningen så är det så världen räddas, världens frälsning beror på mig, kosmos’ frälsning beror på mig. Ni kan se de båda synvinklarna. Den ena antyder att det inte finns någon värld eller något kosmos utanför mitt sinne och när jag accepterar rättelsen så tar det hand om kosmos. Det är ett jättesprång från den linjära betydelsen att som ett fragment, då jag accepterar Soningen, då måste alla mina bröder att acceptera Soningen likaså, och det här kommer att ta miljontals år innan sinnet är helat. Men det kan inte vara på båda sätten samtidigt. Så uppenbart är den ena djupare än den andra. Och jag tror att det här är ett av de områden där mycket förvirring uppstår då människor arbetar med Kursen.
Deltagare 1: I början blev jag väldigt förvirrad av det faktum att olika nivåer representeras i Kursen. Precis när jag trodde att jag började greppa en idé så stötte jag på en annan idé som verkade motsäga det jag trodde att jag började förstå, och insåg inte att det bara var olika nivåer som representerades.
David: När man väl har transcenderat en stegpinne så verkade den vara precis vad den var, en metafor eller en språngbräda man studsat iväg ifrån. Och det här går att förstå eftersom sinnet tror att varseblivningen är fragmenterad och den har alla dessa begrepp och övertygelser och nivåer. Kursen är skriven med påståenden på alla dessa skenbara nivåer av medvetenhet och ytterst så finns i boken inbyggt ett påstående som säger ’du kommer att lära dig den här kursen helt och hållet eller inte alls’. Vad den i grund och botten säger är att när man når toppen på stegen så försvinner stegen. Det här är bokstavligt talat en resa utan avstånd till ett mål som aldrig förändrats. Och nu, just nu, är den enda tidpunkt någonsin då man kan man acceptera Soningen därför att just nu är allt som finns. All tid sker samtidigt. Den är inte sekventiell, inte linjär. När man verkligen transcenderar (överskrider) de nivåerna så kollapsar hela idén om en process ihop över sig själv. Det blir obegripligt därför att det kan inte vara en process och ett ögonblick på samma gång. Sinnet kan försöka tveka och vackla fram och tillbaka och det handlar bara om att bli helt klar över det. Och vi kallas också till, i en metaforisk betydelse, att vara Guds lärare – att tala till våra bröder om upplevelser som är bortom den här världen, att det som komma skall redan har hänt. Det här är en rätt så omfattande tanke men när vi talar om det här så kommer vi att tala så som Anden använder oss och likt Kursen så kommer vi också att tala utifrån olika pinnar på stegen. Så om du i slutändan skulle gå tillbaka och titta på allt du skrivit och dina kassettband eller konversationer med alla människor så skulle du se en mosaik av steg på stegen väldigt likt Kursen själv. Det är vad man gör om man läser om vad Jesus lärde ut, när man går igenom Urantiaboken eller vad det nu kan vara. Man ser några påståenden som helt klart uppenbart vänder sig till läsarens nivå och andra gånger så talar författaren om en djupare metafysisk förståelse. ’Himmelriket är inom räckhåll’ är ett bra exempel på den där ögonblickliga saken som vi talar om då däremot beskrivningar av ’himmelrikets budbärare’ eller ’världens ljus’ eller ’du skall gå ut och föra mitt budskap till alla världens hörn’ och så vidare, så kommer de påståendena förvisso inte nära den metafysiska renheten i ’himmelriket är inom räckhåll’. Det sanna religiösa faktumet är att Rättelsens tid är nu, inte i framtiden. Det finns egentligen ingen framtid, och det är ett rätt så stort språng här.
”Jag har redan kortfattat talat om beredvillighet, men några ytterligare synpunkter kan kanske vara till hjälp här. Beredvillighet är endast den nödvändiga förutsättningen för fullbordan. De två bör inte blandas ihop. Så snart ett tillstånd av beredvillighet erbjuder sig, finns det vanligtvis ett visst mått av önskan att fullborda, men den är ingalunda nödvändigtvis helhjärtad. Tillståndet innebär enbart en möjlighet till en förändring i sinnet. Tillförsikt kan inte utvecklas till fullo innan mästerskap har uppnåtts. Vi har redan försökt rätta det grundläggande misstaget att rädsla kan bemästras, och har betonat att det enda verkliga mästerskapet uppnås genom kärlek. Beredvillighet är endast början till tillförsikt. Du kanske tror att detta betyder att det är nödvändigt med en enormt lång tidsperiod mellan beredvillighet och mästerskap, men låt mig påminna dig om att tid och rum står under min uppsikt.”(T-2.VIII.7:1-9)
Det påminner lite om ’du kanske tror att den tidpunkt då du fullbordar Helige Andes mål ligger långt fram i tiden’ och det kan vara en väldigt deprimerande tanke. Men senare i texten så påminner han oss om att det inte nödvändigtvis måste vara så, att tiden används av Helige Ande. Det är ett helt annat sätt att tänka på tid och rum. Jag pratade med Craig häromdagen och han sade, ’Jag kanske har fått det om bakfoten eftersom det känns för mig som att jag hade en rad skäl till varför jag ville flytta till Chicago. För- och nackdelarna. Och jag har försökt att få detta till stånd…få det ena och det andra till stånd…och sen om jag har till räckligt med pengar och villkoren är de rätta då är jag redo att röra på mig.’
Deltagare 1: Mot strävan efter det andliga?
David: Ja, en djupare strävan efter det andliga. Och det var då vi diskuterade tanken på att allt som krävs är beredvillighet från vår sida och villighet att låta mirakler utföras genom oss, så kommer Jesus att se till att både tid och rum anpassas åt oss. Tiden vilar bokstavligt talat i mirakelarbetarens händer. Mirakelarbetaren är inte fast i tiden, som om han liksom försöker hugga sig fram så gott han kan.
Deltagare 1: Så han kan gå ut och utföra mirakler…
David: Men bokstavligt talat så är allt som krävs beredvillighet och sen anpassas tid och rum. Till och med under de intensiva retreater som vi genomför eller vid de här sessionerna som vi har, så är det bara vår villighet och vår beredvillighet som anpassar tid och rum så att vi kan lära ut och lära oss att sträcka ut mirakler och klarhet. Det är inte så att vi måste gå igenom en hel process där vi sätter igång alla de här sakerna och listar ut vem som skall komma och allt sånt. Det är världens sätt att göra saker, att göra det till en produktion eller nåt. Det är en helt annan känsla. Allt jag behöver är villighet.
Deltagare 1: Det är då det verkligen sker utan ansträngning tycker jag. Det är när intentionen är stark och det hela utvecklas av sig själv.
David: Det är vad som har kallats för synkronicitet. Så som världen ser på det så ser det ut som om saker bara flyter på så helt utan ansträngning, så lätt, så synkroniserat. Och på ett sätt så är det så att för det sinne som är redo och i stånd och villigt att utföra ett mirakel så faller alla bitar på plats.
OK, jag tror vi har kommit till slutet på det avsnittet. Nästa är i kapitel 14, avsnitt 3. Paragraf fem, mening ett till nio.
”Miraklet lär dig att du har valt skuldlöshet, frihet och glädje. Det är inte en orsak utan en verkan. Det är det naturliga resultatet av att välja rätt, och vittnar om din lycka som kommer av valet att vara fri från skuld. Alla du erbjuder helandet till ger det tillbaka. Alla du attackerar behåller attacken och omhuldar den genom att vända den emot dig. Om han gör detta eller ej är ovidkommande - du kommer att tro att han gör det. Det är omöjligt att erbjuda det du inte vill ha utan detta straff. Priset för att ge är att ta emot. Antingen är det ett straff du drabbas av, eller det lyckliga förvärvandet av en skatt att hålla kär.”(T-14.III.5:1-9)
Deltagare 1: Så orsaken är rättsinthet. Och verkan är miraklet. Är det vad som står här?
David: Miraklet är bara en påminnelse om Orsaken. ’Den Helige Ande ser inte till verkningarna, utan han har förbisett deras orsak’ – så Han ser det falska i världens verkningar eftersom Han ser att de alla kommer från en falsk orsak, och Han påminner sinnet om denna Orsak. Så när det står, ’miraklet är inte en orsak utan en verkan’ så är det som det du sade, det är en verkan av att välja det rätta sinnet.
Ett annat sätt på vilket vi kan tala om det är att världen för fram de vittnen som sinnet vill ha. Och om sinnet väljer det rätta sinnet, så för miraklet fram det som vittnar om det valet. Det för fram det som vittnar om skuldlöshet och frihet och glädje.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»