Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 14 av 14)
Jag råkade slå upp övning 136 i arbetsboken. Det är en språngbräda idag. Och bara som en inledning till det, så låt mig gå tillbaka till det där med självbilden också. Om sinnet tror att det är skyldigt och det är så fast beslutet att hålla fast vid den bilden, så verkar sjukdom för det sinnet vara ett väldigt litet pris att betala eftersom det bär vittnesbörd om att kroppen kan tala om för sinnet hur det skall känna sig. Det vittnar om att den litenheten, den sårbarheten måste vara sann. Så det kan röra sig om någonting så subtilt som ’jag vill att någonting skall vara så här istället för så där’. Allt det vi har pratat om, att vi styr våra tankar, preferenser. Sinnet som tror att det kan styra sina egna tankar är ett sinne som är sjukt, men det vill inte se hur sjukt det är, vill inte se att det har fel. Så genom att få det att verka som att saker händer med kroppen som inte har något samband alls med sinnet, helt utan sinnets avsikt, då är det ännu ett vittne eller bevis för dess sårbarhet och att skuld är rättfärdigad.
”Ingen kan hela om han inte förstår vilket syfte sjukdomen tycks tjäna. För då förstår han också att syftet med den inte har någon mening. Eftersom den är utan orsak och inte har någon meningsfull avsikt av något slag, kan den inte finnas överhuvudtaget. När man inser detta, sker helandet automatiskt.”(A-dI.136.1:1-4)
Så det för det verkligen tillbaka till sinnet. Vilken är sjukdomens orsak? Även om man definierar det i termer av felsinthet. Det felaktiga sinnet är den sjuka tolkningen av verkligheten. Det är det bestämda påstående som säger, ’jag är så som jag önskar vara snarare än så som Gud skapat mig’. Och när det står ”Eftersom den är utan orsak och inte har någon meningsfull avsikt av något slag, kan den inte finnas överhuvudtaget” så måste det spåras tillbaka till vad det kommer ifrån. Kom det från Gud? Det är den ultimata frågan som det hela tiden kommer tillbaka till. Så enkelt är det.
Deltagare 2: Alltså, jag har använt det här och andra avsnitt ur Kursen men jag känner mig skyldig eftersom jag tror att jag förstår det. Men det har funnits tillfällen då helandet inte har skett automatiskt. I det där andra avsnittet i Handledningen där det står ’Om patienten så bara misstänkte det, skulle han bli helad omedelbart’ , och jag tror att jag verkligen misstänker det! Det känns som att jag har en aning om vad som pågår. Sen tror jag att jag måste lura mig själv. Att jag inte alls kan förstå det.
David: Vi måste fortsätta försöka träna våra sinnen att hålla fast vid den avsikten och släppa taget om allt vi tror att vi vet.
Deltagare 2: Eftersom man håller på och tolkar och allt sånt där, så skulle det vara mycket enklare att bara låta bli att gå någonstans och inte behöva handskas med alla de här andra människorna som inte lever upp till mina förväntningar eller min tolkning om hur det borde vara. Och ändå är det inte heller något svar eftersom jag måste ha de tillfällena att öva på.
Deltagare 3: Men vad du säger är att det inte finns någonstans att gå. Det är som att vara ateist…det finns något att förneka. Så du säger faktiskt att det finns något, men att du vill förneka det.
Deltagare 2: Att det finns någon för mig att hålla mig borta ifrån… situationer att undvika.
Deltagare 3: Ja.
David: Tja, om man säger det i Kursen-termer ’Endast Guds frälsningsplan kommer att fungera.’ Vad är Guds frälsningsplan? Ändra ditt sinne om ditt sinne. Det är allt. I det här ögonblicket. Sen finns egots plan… om någon agerade annorlunda eller om jag var på en annan plats… om det här hade hänt, om de här omständigheterna vore annorlunda än vad de är… någonting på filmduken måste förändras. Men det enda som inte förändras i egots plan är förändringen i mitt sinne om mitt sinne. Det behöver jag inte göra. Jag kan ha rätt om vem jag tror att jag är och någonting på filmduken måste förändras. Ni ser. Där har ni det. Där är Guds plan, där är egots plan. Och Han säger att ’Det här verkar vara befängt, men du kommer att förstå att du tror på det befängda om du betraktar ditt liv, om du betraktar ditt sinne.’ Det är precis vad man försöker göra hela tiden. Man försöker ändra någonting utanför en själv för att nå frälsning och det kommer aldrig att fungera. Det kommer att kosta hela världen du tror att du känner till och hela världen du tror att du ser.
Deltagare 1: Prata om den här tanken om vad som är till mest hjälp. Jag vill ha lite klarhet över när jag ska hålla upp det framför mig och när jag använder det som en ursäkt eller en flykt eller ett dömande.
David: Man sätter det i det sammanhang som rör stadierna i utvecklandet av tillit. Först går man igenom ett stadium där man börjar få en känsla för att allt är till hjälp. Varhelst kroppen än verkar gå, vad man än verkar göra. Sen kommer det där med att öka nyttan. Och det är fortfarande en fas som uppenbarligen är en illusion eftersom sinnet tror, det tror fortfarande att det vet vad som är till störst hjälp eller vad som kommer att öka nyttan. Så det är verkligen som en språngbräda men nästa stadium är insikten att Guds lärare… allt han ville var att släppa taget om det falska och acceptera det sanna men han hade ingen känsla för vad det falska och det sanna är. Hans sinne är fortfarande så sammanflätat med tanken på uppoffrande och tron på form att han ännu inte vet. Så det där tidiga stadiet om vad som kan öka nyttan, vad man ska göra för att öka nyttan, är fortfarande en tidig språngbräda eftersom det fortfarande innebär att omständigheter förändras. Det är ett subtilt slags fel, ett ego-fel, att skapa sig en tillflykt för att gömma sig för skulden. Kursen talar om det i termer av den speciella kärleksrelationen men en elev på den andliga vägen kan försöka hitta den enklaste vägen som är till störst hjälp men ändå så halkar han in i den där tillflykten att ’när jag befinner mig i en sån här eller en sån här miljö och när det är lugnt och vi kan sitta ned och prata utan ansträngning, då vill jag stanna i en sån miljö för alltid eftersom det är till störst hjälp’.
Som svar på din fråga så är det viktigt att bara hålla sig uppmärksam. Man kan ögonblickligen använda vilken situation som helst som verkar utspela sig på filmduken. Man kan föra den tillbaka och se på sin reaktion och använda den som en utgångspunkt för att se var man gör en tolkning av en specifik situation som gör en illa just nu. Vi kommer tillbaka till rättsinthet och felsinthet. Det finns två sinnestillstånd och närhelst jag känner mig tvingad och närhelst jag känner mig förbryllad, förvirrad, tvivlande, rastlös så frågar jag mig själv: Kan Kristus vara rastlös? Kan Kristus tvivla? Det är en väldigt fundamental identitetsförvirring och rastlösheten, den obehagliga känslan betyder fortfarande att jag vill hänga fast vid hur jag har konstruerat det snarare än hur det är.
Deltagare 2: Ända tills man vet vad ens uppgift är, och man utför den, så kommer man att känna sig rastlös.
David: Ja verkligen. När vi är avslappnade och när vi är i vårt syfte så flyter det på så utan ansträngning. Det känns inte som något stort jobb. Man tänker inte ens på det på det sättet, att jösses, det var ett stort jobb jag just gjorde. Det är helt andra referensramar för det. Att tänka på det förflutna eller tänka på framtiden ger upphov till enorm påfrestning eftersom egot vill att vi skall hysa dem båda i sinnet när det egentligen bara finns det Heliga Ögonblicket, Nuet. Egot vill att sinnet skall fortsätta att tänka på det förflutna och projicera det in i framtiden.
”Ingen kan hela om han inte förstår vilket syfte sjukdomen tycks tjäna. För då förstår han också att syftet med den inte har någon mening. Eftersom den är utan orsak och inte har någon meningsfull avsikt av något slag, kan den inte finnas överhuvudtaget. När man inser detta, sker helandet automatiskt. Det driver bort denna meningslösa illusion på samma sätt som för dem alla till sanningen, och lämnar dem helt enkelt där för att försvinna.” (A-dI.136.1:1-5)
Vi pratar om de här sjukdomstermerna som kroppsliga symptom men man skulle också kunna säga det om någon som verkade bli upprörd psykologiskt. Man kan föra in allt sådant också. Eller så skulle man kunna vända på det och tro att någon är verkligt frisk. Illusionen om en frisk kropp skulle kunna föras till sanningen precis lika mycket för att lämnas där och försvinna. Det handlar bara om att komma fram till att det inte finns någon svårighetsgrad.
”Sjukdom är ingen tillfällighet. I likhet med alla försvar är den ett vansinnigt redskap för självbedrägeri. Och i likhet med alla de andra är dess syfte att dölja verkligheten, attackera den, förändra den, göra den orimlig, förvränga den, förvanska den eller reducera den till en liten hög av delar som inte hänger ihop.” (A-dI.136.2:1-3)
Och det är vad hela den här världen är, en hög av delar som inte hänger ihop. Oavsett om man pratar om det på kosmos’ nivå eller på en personlig nivå, mikroskopisk nivå, samhället, familjen. Man ser sig om i ett rum och man tittar på kappor, en ugn, mattor och en stol…delar som inte hänger ihop. Det spelar ingen roll vad man pratar om men det verkar som att de existerar i och av sig själva. Mikrovågsugnen är i rummet åtskild från kylskåpet och från tekannan och den där mattan. Det visar bara hur djupgående sinnets sjukdom är eftersom allt som antas vara den vardagliga verkligheten bara har plockats ihop av den här högen av delar som inte hänger ihop.
”Målet med alla försvar är att hindra sanningen från att vara hel. Delarna ses som om varje del var en helhet i sig själv.” (A-dI.136.2:4-5)
Deltagare 2: Så när man ser på världen så bevisar allt för mig då jag varje dag tittar och ser på alla dessa delar som inte hänger ihop, om det är så jag ser det, och om jag inte är uppmärksam så vittnar det bara ännu mer om att det är en kaotisk röra.
David: Vi omdefinierar vad sjukdom är, från att vara några få så kallade kroppsliga symptom eller t.o.m. dysfunktionell kommunikation i en familj…men bara att blicka ut över ett vinterlandskap och se separata snöflingor och separata djur och separata träd och vad som helst som är separerat… så länge sinnet ser separation överallt och tror på de sakerna… snöflingor och bilar och vägar och floder… att de existerar i och av sig själva, det är en sjuk varseblivning. Om vi läser vidare, så vill det vilseledda sinnet hålla fast vid den sjuka, förvrängda varseblivningen som det har och därför verkar sjukdom tjäna det syftet att det inte har någonting alls med det att göra. ’Det här görs mot mig helt och hållet utan min avsikt alls’. Så sinnet låtsas då som att det inte har något val så som det ser det. Det är inte delaktigt. Det har ingenting att säga till om.
Deltagare 2: Så när vi använder det exemplet… det enda jag har att göra med det är det syfte jag ger det.
David: Ja
Deltagare 2: Om jag använder egots varseblivning så är det en massa delar som inte hänger ihop. Om jag använder Helige Andes syfte så är det vaddå…
David: Så är de förenade i varseblivningen. Hela scenen, hela scenariot blir en helhet. Det blir nästan som en bakgrund som är oviktig tack vare det strålande Syftet som hålls upp framför det. Det är en lycklig dröm.
Deltagare 2: Det blir perifert. Det är så vi beskrivit det tidigare. Det går att förstå.
Deltagare 1: Så det blir nästan så att man inte ser det när det är så perifert.
David: Man lägger inte märke till det eftersom varseblivningen är selektiv och när man fokuserar på sin avsikt eller sitt Syfte så blir bakgrunden bara oviktig eller irrelevant i det läget.
Deltagare 2: Så det är som ditt exempel förut när du sade att när man är fokuserad på värmen eller sjukdomen (symptom) så plockar man ut en av de delarna och håller upp den som separerad och säger ’Låt oss titta på den här’ och försöker se hur den passar in i det hela, vilket den inte kan göra om jag plockar ut den som separerad.
David: Och det behövs två sinnen för att vara överens om att någon är sjuk. Om ett sinne absolut inte vill svälja det betet, det du beskriver, så är det det som är helande. Man tänker på hur omöjligt det är. Allt som döms eller värderas, som en frisyr som man säger är snyggare än någon annan man haft tidigare eller att den här skjortan är den snyggaste skjortan man någonsin haft, så håller man återigen på att styra sitt tänkande. Det dömandet är vad som gör misstaget verkligt. Så länge det finns snyggare och fulare frisyrer, bättre jobb och sämre jobb... att man kan vara välklädd eller gå i trasor, så verkar misstaget verkligt. Ni ser hur det gör misstaget verkligt. Det är inte ingenting om det värderas positivt eller negativt. Och det är metafysiken bakom det hela som gör att man inte vill köpa de där omdömena. Därför att det gör misstaget verkligt. Det gör världen verklig i tänkarens sinne.
Så behöver det inte vara. Ty allt är Ett i sanningen.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |