Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 13 av 14)
”Detta sista steg är en verkan av det som har ägt rum tidigare, och som förefaller vara orsak. Miraklet är det första steget i att ge tillbaka till orsaken dess funktion som orsak, och inte som verkan.”(T-28.II.9:2-3)
Och ett annat sätt att uttrycka det skulle vara att miraklet är det första steget i att ge tillbaka till sinnet funktionen som orsak, och inte som verkan.
”För denna sammanblandning har framkallat drömmen, och så länge som den varar kommer uppvaknandet att fruktas. Inte heller kommer ropet på att vakna att höras, eftersom det ser ut att vara ropet på rädslan.”(T-28.II.9:4-5)
Så så länge som sinnet tror på det här bakvända tänkandet och håller fast vid det så förknippas Helige Ande med skräck eftersom Helige Ande verkar vara ett hot mot självbilden, mot hur världen har konstruerats.
”I likhet med varje lektion som den Helige Ande ber att du skall lära dig, är miraklet tydligt. Det visar det som Han vill att du skall lära dig, och visar dig att dess verkningar är vad du vill ha. I Hans drömmar om förlåtelse görs verkningarna av dina drömmar ogjorda, och hatade fiender varseblivs som vänner med ett barmhärtigt uppsåt. Deras fiendskap ses nu som orsakslös, eftersom de inte givit upphov till den. Och du kan acceptera rollen som den som åstadkom deras hat, eftersom du ser att det inte har några verkningar. Nu är du befriad från den här delen av drömmen; världen är neutral, och de kroppar som fortfarande tycks röra sig som separata ting behöver inte fruktas. Och därför är de inte sjuka.”(T-28.II.10:1-7)
Om gestalterna i drömmen inte har någon känsla av vilja eller syfte eller avsikt i och av sig själva så förstår man att som ’drömmaren av drömmen’ så gav jag dem all den mening jag varseblev i dem. Men de hade aldrig avsikten att hata eller jävlas. Det var bara något som en gång projicerades på dem. Det är därför korsfästelsen är ett så extremt läromedel, eftersom i världens ögon så blev Jesus förrådd, övergiven, slagen, hatad och så småningom dödad och han projicerade inte någon hatisk avsikt på gestalterna i drömmen. I det läget skulle vi kunna säga, vid scenen för korsfästelsen, att världen är neutral och att kroppar som verkar röra sig omkring som separata ting inte behöver fruktas. Det är en del av det bakvända tänkandet som kryper in med korsfästelsen, att Jesus på något sätt led. Och vad vi ser här är att det inte fanns något lidande, ingen smärta, ingenting i världen som skulle förstärka att separationen är verklig eftersom han såg att han var drömmaren av drömmen.
Deltagare 1: Så det projicerades inte något mer.
David: Och om han ser världen som utan orsak så finns det ingen skuld i sinnet och därför finns det ingenting på filmduken som skulle förstärka den skulden. Smärta och lidande förstärker ju helt enkelt övertygelsen att skuld är verkligt.
”Miraklet återlämnar rädslans orsak till dig som gjorde den. Men det visar också att eftersom den inte har några verkningar är den inte orsak, eftersom orsakandets funktion är att ha verkningar. Och där verkningarna är borta, finns det ingen orsak. Således helas kroppen av mirakler eftersom de visar att det var sinnet som gjorde sjukdomen, och använde kroppen till att vara offer för, eller verkan av, vad det gjorde.”(T-28.II.11:1-4)
Så här kan man säga att han hoppar ned en metafysisk nivå till ’således helas kroppen av mirakler. Vi har talat om att när man drar det till sitt yttersta så kan inte kroppen vara sjuk och kroppen kan inte vara frisk. I miraklet ser sinnet bokstavligt talat att det inte är i en kropp, och därför används inte kroppen som en verkan eller används för att vara offret. Den ses som utan orsak och inte en verklig verkan och det varseblivs som utanför sinnet istället för att den hyser sinnet. Vi kommer tillbaka till några av våra tidigare diskussioner om sjukdom där det vilseledda sinnet så gärna vill ha rätt om att det är ett separerat själv, om att det är en separerad självbild, att det bara använder kroppen som bevis. Det är det vittne som det kallar på. Och i miraklet så ser man att sinnet misstog sig om vad det trodde att det var och det ser inte längre att det är i kroppen och behöver inte längre se kroppen som en symbol för synd eller som bevis för att separationen är verklig. Det är då patienten kan resa sig upp, bokstavligt talat, i miraklet och säga ’jag har inget behov av det här’ eftersom beslutet förstås vara ett beslut av sinnet och ges tillbaka till sinnet och kroppen är inte längre ett offer.
”Men halva lektionen kommer inte att lära dig hela lektionen. Miraklet är till ingen nytta om du endast lär dig att kroppen kan helas, för detta är inte den lektion som det sändes för att lära ut. Lektionen är att sinnet var sjukt som trodde att kroppen skulle kunna vara sjuk: att projicera ut dess skuld förorsakade ingenting, och hade inga verkningar.”(T-28.II.11:5-7)
Så många gånger när vi har workshops med grupper och någon för på tal att ’men jag känner mig skyldig för att jag var sjuk och det verkade som att jag inte kunde göra någonting åt det’. Under det påståendet ligger övertygelsen att sinnet vet vad sjukdom är och premissen att kroppen skulle kunna vara sjuk.
Deltagare 1: Att det är möjligt
David: Ja, att det är möjligt. Och det är egentligen inte en fråga, det är bara ett påstående som fortfarande säger ’jag tror att jag vet vad som kan vara sjukt.’ Och återigen, lektionen är att ’sinnet var sjukt som trodde att kroppen skulle kunna vara sjuk: att projicera ut dess skuld förorsakade ingenting, och hade inga verkningar’. Vi är tillbaka till hallucinationen. Det är det mesta man kan säga om det. Inte tala om det som om det är ett faktum, ’jag var sjuk’ med influensa, eller med cancer…
Deltagare 1: Eller, någon annan kropp var sjuk. Det är samma sak alltihop.
David: Det är det där med att hålla sig till en enda lektion… att konsekvent hålla sig till lektionen. I Handledningen för lärare säger Jesus att det är ovanligt att lektionen kan tillämpas konsekvent på alla situationer. Han påpekar hur mycket vaksamhet som behövs för att man skall hålla fast vid lektionen att sinnet är sjukt, och att det är omöjligt för kroppar att vara sjuka, att generalisera det och överföra det till alla situationer och omständigheter. Det handlar om att upprätthålla en vaksamhet om vad som kan vara sjukt och närhelst man börjar uppmärksamma de symtom vi pratar om, det är en riktig frestelse, men det är så lätt att bara gå från det vi nyss talade om och gick igenom mycket noga under retreaten och se att det pratas mer om det på symtomnivå. En av sakerna idag var tanken att försöka upprätthålla en konstant vaksamhet mot det. Det är väldigt lätt att halka tillbaka i det. Temperatur är en annan sak. Det har pratats mycket om temperaturen när vi är i byggnaden. Upp och ned och kaminer och så vidare. Kan vi hålla oss till workshopen och observera våra sinnen och iaktta det här ’bla bla bla’ och sen dra våra sinnen bort från allt egotjatter? Försök att vara mycket uppmärksamma på sinnet hela tiden och bevaka det noga. Finns det någonting särskilt som någon vill ta upp idag?
Deltagare 1: Jag vet inte hur men jag tror att det skulle vara till hjälp för mig att prata mer om sjukdom. Jag antar att jag drar den slutsatsen att eftersom jag fortfarande verkar ha symtom så är jag inte så klar över allt det här som jag skulle kunna vara. Till och med när jag hostar så känner en del av mig att jag inte borde hosta, att det är att utgöra en dålig förebild. Varje gång jag hostar eller snyter mig.
David: Så det är ett riktigt fokus på symtomen. Känner du dig besvärad eller illa till mods eller skyldig?
Deltagare 1: För mig verkar det vara ett misslyckande med att vara klar i mitt sinne om jag hostar eller snyter mig.
David: OK, det är bra. Så just nu säger du att du skulle vilja bli klar över det här. Det är viktigt. Du gör en tolkning som är en skrämmande tolkning och om du fortsätter med det utan att du lämnar det och känner det som att du inte gör det, att du inte fattar, att du känner du inte lär ut det du borde lära ut eller hur det nu är du tolkar det i ditt sinne, så är det bara ett tillstånd där rädslan inte alls minskar. Det blir ingen förändring. Och en person verkar fråga, i all välmening, ’Hur mår du idag?’ och kanske vill göra iordning en särskild sorts mat och det bara fortsätter och det kan verka gå emot allt det vi pratat om under retreaten eftersom det verkar stöda något som inte går att dela. Det skulle vara något liknande ett exempel från när vi satt och åt under workshopen att man inte delar med sig av tankar som inte kommer från min Fader och ändå finns frestelsen där att bara köra på och göra det i alla fall. Det måste stå klart att det är antingen eller. Det kan inte vara något man pratar om och förkunnar en läpparnas bekännelse inför och sen vänder man på det och gör något annat. När vi kommer in på det här magitemat, hela poängen med det här att blanda magi och miraklet är att om sinnet känner för mycket rädsla inför miraklet så är det då en blandning av magi och mirakel rekommenderas. Det här skulle kunna verka vara sådant som att man tar medicin, att man reser sig upp och går…det kan vara vilka yttre saker som helst. Att man gör något i det yttre för att försöka få till stånd någon sorts lättnad inom sig.
Deltagare 2: Och ibland så låter de bli… jag har märkt att det gör slut på diskussionen med folk… när jag har haft symtom förut så har jag avsiktligt låtit bli att försätta mig i situationer där jag vet att människor kommer att fråga mig om det, eller fokusera på det eftersom det inte är till någon hjälp för mig. Jag vill inte att människor frågar mig om hur jag mår eller fokuserar på det om jag hostar eller snyter mig och frågar mig om det eftersom jag inte vill diskutera det. Jag tror att jag om möjligt försöker att inte försätta mig i situationer där det kan komma att bli ett problem. Om det finns en möjlighet för mig att fatta ett sådant beslut.
David: Tja, i många diskussioner säger vi alltid ’fram med det’. Med andra ord, där två eller fler är samlade… det är ett gyllene tillfälle för förändringen i sinnet. Att kunna föra fram det, följa det tillbaka med avsikten att bli så klar över övertygelsen att det kan bli en förändring i sinnet. Det är liksom inte så att vi kommer samman med andra ämnen att diskutera och så diskuterar vi inte det. Utan att faktiskt, om man känner sig tillräckligt villig och trygg, föra upp det och använda det som nånting man kan tränga in i och komma till klarhet över. Skulden kommer från tolkningen av symptomen. Vad vi försöker komma fram till i sinnet är att kroppen inte kan vara sjuk. Som det vi pratade om häromdagen att en penna eller en sko skulle vara sjuk. Sinnet är, metaforiskt uttryckt, det enda som kan vara sjukt. Det felaktiga sinnet är sjukt. Men man börjar förstå att läromedlet inte kan vara sjukt, och det är bara en felakig tolkning av läromedlet. Föreställ dig att du skulle jämföra ljudet från ett kylskåp med en hostning… och skulden kommer från den tolkning som görs av vad som händer på filmduken. Det har ingenting att göra med någonting i sig.
Deltagare 2: Och vad Kursen säger oss är att se förbi misstagen som begås. Vi ser förbi egot. Så vad David säger är att om någon hostar så handlar det för mig bara om att se förbi det. Om jag gör en tolkning av det så begår jag samma misstag som personen som hostar. Så det är bara ännu ett tillfälle för mig att se förbi ett misstag som verkar komma från en broder. Det är en påminnelse för mig. Det där avsnittet om den helade relationen som vi läste har jag gått och tänkt på sen den dan vi pratade om det. Där står det ’Helige Ande uppskattar dina ansträngningar…han ser dina goda ansträngningar för din räkning och han har sett förbi dina misstag. Har du varit villig att göra detsamma för din broder?’ Och för mig själv: Har jag varit villig att göra detsamma med misstag och uppskatta de goda ansträngningarna? Det påverkade verkligen mig eftersom jag inte har gjort det. Jag inser att det är något jag verkligen behöver arbeta med eftersom jag inte ser förbi misstag utan istället till och med plockar fram det, och pekar ut dem åt mig själv. Och så är en hostning eller något annat symptom bara ännu ett misstag. Man hamnar i det där med svårighetsgrader också som säger att om man hostar så är det skillnad jämfört med om man har bröstcancer. Då är ditt sinne helat eller mer helat. Det är bara ett misstag.
Deltagare 1: Så misstaget är att jag förknippar hosta med sjukdom, det är misstaget.
Deltagare 2: Misstaget är att du tror att kroppen kan vara sjuk.
David: När vi närmar oss vår fråga om syftet, när man närmar sig tanken på hur man ska se på kroppen, vad man använder den till, och man kan ta det och utvidga det till att se på hela ens liv i relation till det här Syftet, så är det hur man använder och ser kroppen som spelar någon roll. Ser jag den som obetydlig och helt åtskild från mig och som ett läromedel eller finns det sätt på vilka den fortfarande verkar vara väldigt viktig för mig. Det är därför det är viktigt att gå på djupet med det. Vi kan använda vårt prat om sjukdom som ett medel för att närma oss det och gå så djupt vi kan för att nå mer och mer klarhet kring det. Att se en stol som en stol är sjukt. Att se en klocka som en klocka är sjukt. Därför att i slutändan så är det sjukt att se någonting som om det hade en separat existens åtskilt från allt annat. Det är en sjuk tolkning. Men ni ser hur annorlunda det är jämfört med hur man i världens ögon kanske ser en kropp som sjuk. För världen är en stol en stol, en klocka är en klocka och en sjuk person är en sjuk person eftersom den har symptom som låter oss veta att den är sjuk jämfört med en frisk person. Men det är sinnet som delar upp världen i små lådor och kategorier. Det är sjukt. Det är det vi måste börja förstå. Det är där sjukdomen ligger. Att sluta se mening i särskilda symptom och säga att några kroppar är sjukare än andras…att cancer är mycket mer allvarligt än influensa eller ett trasigt nagelband. Man ser alla de olika kategorierna, men det går mycket djupare än bara hostningar eller något sådant.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»