Att vända på Orsak och Verkan:
Att gå till botten med tron på linjär tid
(Sida 10 av 14)
”Så annorlunda du kommer att varsebli världen när du inser detta! När du förlåter världen din skuld, kommer du att bli fri från den. Dess oskuld kräver inte din skuld, inte heller vilar din skuldfrihet på dess synder. Detta är det uppenbara; en hemlighet som inte undanhållits någon annan än dig själv. Och det är detta som har hållit dig åtskild från världen, och din broder åtskild från dig.”(T-27.VIII.13:1-5)
Där är klyvningen mellan subjekt och objekt.
”Nu behöver du bara lära dig att ni båda är oskyldiga eller skyldiga. Det enda som är omöjligt är att ni skulle vara olika varandra; att de båda är sanna. Detta är den enda hemlighet som ännu återstår att lära. Och det kommer inte att vara någon hemlighet att du är helad.”(T-27.VIII.13:6-9)
Ur den bemärkelsen är det uppenbart varför allt agg, även ett litet ynkligt agg, är en attack på Guds frälsningsplan. Därför att agg säger att det fortfarande finns någon, någon person, någonting som inte är som det borde vara, att det är fel, att det är skyldig åtskilt från mig själv. Det här helande påståendet säger bara att det är omöjligt.
Deltagare 1: Det finns inget ’åtskilt från mig själv’.
David: Just det. Det finns inget ’åtskilt från mig själv’, och för sinnet som tror att det finns ’andra’ tror att den ena kan vara skyldig och att den andra kan vara oskyldig. Att tro att du är skyldig och att jag är oskyldig eller att tro att jag är skyldig och att du är oskyldig. Det spelar ingen roll hur man än vänder på det. Hemligheten man har att lära sig är fortfarande att de måste vara detsamma. Jag kommer ihåg i vintras förra året eller så när vi höll lektioner och en kille pratade om att vara sjuk och jag kommer ihåg att jag sa ’Du kan inte vara sjuk åtskild från mig. Antingen är vi båda sjuka eller så är vi båda helade.’ Han sa att han kände sig sjuk och att det kändes väldigt obekvämt att vara i närheten av så friska människor.
Deltagare 1: Den där jämförelsen
David: Att man känner sig mycket ’mindre än’. Att man känner det väldigt mycket som att ’jag hör inte hemma här. Jag hör inte hemma på den här undervisningen eftersom jag är så sjuk’…
Deltagare 1: …’och fortfarande tror på sjukdom och ni gör inte det’
David: Det kan inte vara den ena och inte den andra. Antingen så är vi båda helade eller så är vi båda sjuka. Och jag säger att vi båda är helade.
Deltagare 1: Hela det där stycket där, några paragrafer innan, där du läste om att ’Frälsningens hemlighet är bara denna: att du gör detta mot dig själv.’…var verkligen vad vi pratade om vid lunchen beträffande det här med barnmisshandel. Och hur man kan säga att sinnet framkallar vittnen åt sig själv när man talar om en två veckor gammal bebis.
David: I det fallet, så gör man ett undantag och säger att det är annorlunda med vuxna. Ett litet barn som är si och så många månader gammalt… det är undantaget. Där skulden ses som rättfärdig eftersom det verkligen är fråga om en verklig misshandel som har ägt rum, helt åtskilt från det barnets vilja. Och det hela är en del av den sammanblandning av nivåer där man tror att sinnet på något sätt är relaterat till kroppen. Bill Thetford gick igenom samma sak när han hade svårt för att åka till konferenser eller rehabträffar där det tydligen var sargade kroppar överallt… handikapp, funktionsnedsättningar, barn och sånt där. Och det var något som förstärkte eller påminde honom om tron på livets bräcklighet.
Deltagare 1: Och vad du menar är att det var därför det var så svårt för honom?
David: Ja, och vad Jesus helt enkelt säger är att du blandar samman nivåerna på något sätt. Att blanda samman nivåerna är att göra undantag. Du blandar ihop hjärnan med sinnet. Sinnet är osårbart. Även om man kommer till nivån att ’jag kan inte skadas av någonting annat än mina tankar’… så är det bara en beskrivning av det felaktiga sinnet. Men befrielsen är att jag inte måste välja det felaktiga sinnet. Jag är inte det felaktiga sinnet. Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud. Det är en beskrivning av det rätta sinnet. Det är vad vi skall omfamna. Det är Rättelsen.
Deltagare 1: Bara mina kärleksfulla tankar är sanna.
David: ”De nygamla tankar som de för med sig kommer att vara de lyckliga konsekvenserna av en Orsak som är så gammal, att den vida överstiger räckvidden av de minnen som din varseblivning ser.”(T-28.I.7:9)
Under räckvidden av minnen som det vilseledda sinnets varseblivning ser är minnet av det Innevarande, minnet av Gud. Det ligger bortom den räckvidd som det vilseledda sinnet ser. Så som jag har sagt förut så är nuet inte mellan det förflutna och framtiden, nuet är innan tiden fanns. Kommer ni ihåg att vi har gått igenom det. Det ligger bortom vad det felaktiga sinnet kan se. Det felaktiga sinnet kan inte varsebli nuet. Nu ligger bokstavligt talat längre bort, bortom tiden. Och när han säger ’nygamla tankar’ så talar han där uppenbart om de verkliga tankarna i sinnet som är begravda under attacktankarna. Och många gånger säger folk ’ge mig ett exempel på en verklig tanke’ och en bra en som man kan komma med är ’Jag är så som Gud skapade mig’. Det finns inte minsta antydan om varseblivning i den tanken. Det är en nygammal tanke som ligger begravd i sinnet men som bokstavligt talat för med sig frälsningen efter som den inte har någonting med varseblivning att göra. Är det den enda? Nej. ’Jag är ande’ – där har du en annan…Om man verkligen tittar i Arbetsboken så kan man hitta dem där. Det finns verkliga tankar där: ’Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud’. Inte minsta antydan om varseblivning. Det finns många av de där andra som säger ’Jag är fast besluten att se’ eller ’Det jag ser är en form av hämnd’, och några av dem som tydligt pekar på det sätt på vilket sinnet ser nu. De banar väg för högre koncept, och gör en redo för de verkliga tankarna som är fullständigt abstrakta.
Nu ser vi att han byter från litet ’o’ till stort ’O’.
”Detta är den Orsak som den Helige Ande har kommit ihåg åt dig, när du ville glömma.”(T-28.I.8:1)
Så nu kommer Gud in i diskussionen. Han har bytt till stort ’O’.
”Den är inte borta eftersom Han inte lät Den glömmas bort. Den har aldrig förändrats, eftersom det aldrig fanns någon tid när Han inte bevarade Den tryggt i ditt sinne. Dess konsekvenser kommer förvisso att tyckas nya, eftersom du trodde att du inte kom ihåg deras Orsak. Likväl var Den aldrig borta ur ditt sinne, för det var inte din Faders Vilja att Han inte skulle vara ihågkommen av Sin Son.”(T-28.I.8:2-5)
Den Orsaken är bokstavligt talat minnet av Gud. ”Det var inte din Faders Vilja att Han inte skulle vara ihågkommen av Sin Son.”… Det du kommer ihåg har aldrig funnits… Så här pratar han om egosjälvet. Det här kan ibland vara förvirrande för människor när de läser Kursen därför att de säger ’Jaha, när han säger att du är Självaste Guds heliga Son så verkar han prata om ett annat ’du’ än när han säger att det ’du’ kommer ihåg aldrig har funnits.’
”Det kom från orsakslöshet som du blandade ihop med orsak. Du kan inte annat än skratta åt det, när du lär dig att du har kommit ihåg konsekvenser som var utan orsak och aldrig skulle kunna vara verkningar.” (T-28.I.9:2-3)
(Skratt) Där har vi det! Skrattet…
”Miraklet påminner dig om en Orsak Som för evigt är närvarande, fullkomligt orörd av tid och inblandning. Den har aldrig förändrats från vad Den är. Och du är Dess verkan, lika oföränderlig och lika fullkomlig som Den Själv.” (T-28.I.9:4-6)
Så vi är tillbaka vid tanken att den verkliga Orsaken och den enda Orsaken är Gud. Nu ändrar han till ’och du är Dess verkan’ och nu talar han inte till egot. Han talar till Guds Son.
Deltagare 1: Ditt sanna Du.
”Dess minne ligger inte i det förgångna, och väntar inte heller på framtiden. Den uppenbaras inte i mirakler. De påminner dig endast om att Den inte har försvunnit. När du förlåter Den dina synder, kommer Den inte längre att förnekas.” (T-28.I.9:7-10)
’Det uppenbarar inte miraklerna’… det är skillnaden mellan uppenbarelse och mirakler. Mirakler kollapsar tiden och är medel för att förbereda sinnet för uppenbarelsen. Men mirakler är inte avslöjande eller uppenbarande i den bemärkelsen att de fortfarande har med varseblivningen att göra. Och uppenbarelsen är bokstavligt talat inte en varseblivningsmässig upplevelse. Sinnet, när det befinner sig i en upplevelse av uppenbarelse, har absolut inget minne av rädsla.
Då vi kommer samman med vår avsikt så kan vi överföra det vi lärt oss till alla skenbart separata aspekter av det vilseledda sinnets liv inklusive cellprovtagningar och mat och sex och så vidare. I verkligheten så finns ingen separation mellan alla de här sakerna på grund av den där ’gyllene strängen’ eller halsbandet som binder ihop dem alla. Men för sinnet som tror att de är separata aspekter som har en sann upplevelse och existens i och av sig själva behöver miraklet för att påminnas om att det falska är falskt.
”Du som har försökt avkunna dom över din egen Skapare kan inte förstå att det inte är Han Som har avkunnat dom över Sin Son. Du vill förvägra Honom Hans Verkningar, ändå har De aldrig blivit förvägrade. Det har aldrig funnits någon tid när Hans Son skulle kunna fördömas för det som var utan orsak och mot Hans Vilja.” (T-28.I.10:1-3)
Ibland under de intensiva retreaterna och vid andra tillfällen så ställer folk frågan: ’Hur kunde jag ha gjort det här?’ eller ’Varför fortsätter jag att göra det här?’ och det är bara egot som talar. Det där är egot som ställer frågan. Det är egot som är frustrerat och verkar slå på sig själv. Alla de där påståendena kommer från det felaktiga sinnet. De är påståenden från ett sinne som är vilselett och som ännu försöker förneka att Kristus är ett faktum. ”Du vill förvägra Honom Hans Verkningar, ändå har De aldrig blivit förvägrade.” Om man verkligen går hela vägen med det här, att den här världen är en hallucination, och verkligen ser den som en hallucination så måste man samtidigt, spontant kasta sig in i Verkligheten. Att bara se världen på det sättet (en hallucination) och inte tänka på den som en bra metafor, utan att bara se den för vad den var. Det blir ju helt klart så att med den sortens upplevelse så upphör alla försök att göra något på egen hand, därför att det verkar vara omöjligt. Man ser att jag inte kan agera på egen hand, för det där var inte jag.
”Det som ditt minne vill vittna om är endast rädslan för Gud.” (T-28.I.10:4)
Han talar mer till det vilseledda sinnet här.
”Han har inte gjort det som du är rädd för. Och inte du heller. Och därför har din oskuld inte gått förlorad. Du behöver inget helande för att helas.” (T-28.I.10:5-8)
Det verkar säga emot några av de andra sakerna, att helande är din uppgift och så vidare, men nu kommer vi ned till sakens kärna.
Deltagare 1: Men, ingenting hände någonsin som behöver helande är andemeningen i det här.
David: Just det, det är själva grunden för metafysiken. ’Det du tror att du gjorde har inte hänt. Du behöver inget helande för att helas.’
Deltagare 2: Det omöjliga hände aldrig. (paus) Jag kom att tänka på något annat när du pratade om det och jag har aldrig riktigt tänkt på det förut även fast jag har hört den hör metaforen att det är en hallucination och jag har läst det många gånger. Men just nu när du sade det den här gången, så kommer jag ihåg en gång på universitetet och jag hade testat nån drog och hade hallucinerat och det blev så skrämmande för mig. Jag hatade det och tänkte ’där har vi rädslan’ därför att ingenting var så som jag förväntade mig. Väggarna rörde sig och avstånden förändrades. Något som såg väldigt nära ut, låg långt borta när jag gick emot det. Så min varseblivning som jag visste eller trodde att jag visste vad det var blev helt förvrängd.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | nästa sida»