printer

Från Mirakelnytt nr 1 2008

Låt oss bedja

Robert Perry, Circle of Atonement

Vad är det meningen att vi ska göra med bönerna i Del II i Arbetsboken i En Kurs i Mirakler? Det finns 140 stycken, en för varje lektion. Det har förbryllat många som studerar Kursen att när de kommer till Del II konfronteras de dagligen med en bön i kursiv stil som är riktad till Gud. Erbjuds vi denna bön av författaren till Kursen? Läser vi bönen? Ber vi verkligen bönen? I så fall, varför?

Faktum är att jag bara förmodar att detta ämne har förbryllat de som studerar Kursen. Jag har faktiskt aldrig hört någon särskild diskussion kring dessa böner. De står där på sidan och stirrar på oss varje dag under fem månader i följd. Den enda synpunkten jag minns att jag har hört, är att de måste vara metaforer, eftersom Gud inte kan höra våra böner.

Jag har gått igenom Arbetsboken flera gånger, men inte heller jag visste vad jag skulle göra med dessa böner. Fast om sanningen ska fram, så hade jag inte ägnat frågan en tanke utan jag brukade bara helt pliktskyldigast öppna min bok och läsa bönen som tillhörde dagens lektion. Jag tyckte rent allmänt att bönerna var en slags salladsmix av ord från Kursen: en serie av typiska ord ur Kursen – Kristus, frid, glädje, Himlen osv. – sammanblandade såsom man skulle blanda en sallad.

Men så plötsligt en vacker dag förändrades allt för mig. Jag var på en kort retreat och av någon anledning var det första jag gjorde att sätta mig ner och försöka upptäcka vad Kursen vill att vi ska göra med dess böner. Jag har ägnat många år åt att studera Arbetsbokens instruktioner och jag har förstått att praktiskt taget alla våra frågor om övningarna besvaras i Arbetsboken, om vi är uppmärksamma. Nu gick det för första gången upp för mig att detta även borde vara sant för de där bönerna; vi borde kunna förvänta oss att där skulle finnas instruktioner för vad vi ska göra med dem.

Den logiska platsen för de där instruktionerna var introduktionen till Del II, eftersom det är där som vi finner övningsinstruktionerna för hela Del II, där bönerna finns. Inom några minuter fann jag två meningar som avslutade mitt sökande och förändrade min relation till Kursen och Gud, nämligen dessa:

”Vi säger några enkla välkomnande ord, och förväntar oss att vår Fader skall uppenbara Sig som Han har lovat.” (A-dII.In.3:3)

”Vi säger de inbjudande orden som Hans Röst föreslår, och sedan väntar vi på att Han skall komma till oss.” (A-dII.In.4:6)

Från dessa meningar och paragrafer runt omkring, fick jag följande bild:

Kursen har givit oss ord (från den Helige Ande) som vi ska säga till Gud såsom välkomnande och inbjudande ord. När vi en gång har bjudit in Honom med dess ord, befinner vi oss i ett tillstånd av tyst förväntan, och väntar på att Han skall komma och uppenbara Sig Själv för oss i direkt upplevelse utan ord.

Vilka är dessa ”ord”? I det här sammanhanget är de definitivt dagens tanke, lektionens titel. Men är de begränsade till den? Låter inte dessa ”enkla välkomstord” också som om de kunde vara bönerna? Trots allt är, likt dessa ord, även bönerna ord Kursen givit oss och som är skrivna som om vi ber dem till Gud.

Så jag vände på sidan och tittade på de första bönerna i Del II. De bekräftade tydligt det jag trodde. Så här börjar den första bönen:

”Fader, jag kommer till Dig i dag för att söka den frid som endast Du kan ge. Jag kommer i tystnad.” (A-dII.221.1:1-2)

Precis som introduktionen beskrev, fastslår vi vår avsikt att möta Gud i våra sinnens tystnad.
Kommentarerna som följer denna bön fortsätter enligt samma linjer. ”Nu [när vi har bett den här bönen] väntar vi i stillhet….Vi väntar med enda avsikt…[att Gud] skall uppenbara Sig för Sin Son. (A-dII.221.2:1,6). Det här är exakt vad introduktionen sa: När vi uttalat dessa välkomnande ord, väntar vi i stillhet på att Gud skall uppenbara Sig Själv för oss.

Nästa bön var väldigt lik. I den fastslår vi vår avsikt att stilla komma in i en upplevelse av Guds Närvaro.

”Fader, vi har inga ord förutom Ditt Namn på våra läppar och i vårt sinne, när vi nu stilla kommer in i Din Närvaro och ber att få vila tillsammans med Dig i frid en stund.” (A-dII.222.2:1)

Det här var en mycket intellektuell detektivarbetsprocess, men dess resultat var ytterst praktiska: Äntligen kände jag att jag visste vad jag skulle göra med de där bönerna! Jag ska be dem direkt till Gud som föreberedelse för ett direkt möte med Honom utan ord.
Så jag prövade detta genast. Jag tillbringade den kommande timman med att gå igenom de första tjugo bönerna i Del II och bad dem på det sätt som jag just upptäckt att jag borde. Jag kommer aldrig att glömma den gången. Det var ett väsentligt ögonblick i min resa med Kursen. Fram till detta ögonblick, hade jag inte haft en aning om hur stor rikedom det fanns i de där bönerna. Vad som tycktes vara en samling ord när man läser orden som information, blev en rikedom av känslomässig upplevelse när man repeterade dem som en bön till Gud.

Jag blev förvånad över den kärleksfulla känslan av närhet med Gud som lyser igenom dessa böner. Jag hade aldrig förstått att det var så här som Kursen ville att jag skulle tänka på Gud. Gud dök inte upp som en avlägsen metafysisk abstraktion eller opersonligt väsen som är fullständigt omedveten om oss. Istället dök Han upp som en nära och kär vän, som den mest uppmärksamma och kärleksfulla Fader man någonsin kunnat föreställa sig, alltid närvarande, alltid lyssnande, alltid svarande och som frikostigt ger av Sin Kärlek till oss. ”Han omsluter mig med godhet och omtanke” (A-dII.222.1:4) står det i en av lektionerna. Och det är precis som jag kände mig, inbäddad i Hans vänlighet och omvårdnad.

Sedan den dagen har dessa böner blivit en stomme i mitt dagliga liv. Det finns inte mycket som jag uppskattar mer än att sitta ned och tillbringa tid men dem. De har bokstavligen förändrat min relation med Gud. Min uppfattning om Gud var tidigare något avlägset och abstrakt. Men i ökad omfattning har dessa böner har givit mig sin uppfattning om Gud, så att min känsla för Honom har blivit till en djup källa ur vilken jag dagligen hämtar stöd och tröst.

Allt eftersom tiden gick, började jag vänja mig vid att använda de här bönerna före min meditation för jag upptäckte att detta var ett perfekt sätt att förbereda mitt sinne på att söka Gud i meditation. Bönerna samlade de spridda och kaotiska tanketrådarna till en enda önskan att vara med Gud. Efter att jag hade använt dem på detta sätt under en tid, mindes jag någonting: Det här är exakt vad de är till för. Det här är vad instruktionerna i Arbetsboken säger är deras syfte. Vi ska använda orden i dessa böner för att förebereda våra sinnen för ett direkt möte med Gud utan ord. Jag kan intyga att de verkligen tjänar sitt tänkta syfte.

Jag uppmuntrar därför varje person som studerar Kursen att ta tillvara den stora nyttan med dessa böner. Pröva dem och se om du inte känner att du vill återvända till dem. Här följer några tips för att få ut det mesta av bönerna:

  1. Fokusera på en rad i taget. Uppehåll dig vid varje rad och låt den sjunka in innan du går vidare till nästa.
  2. Tala direkt till Gud. När bönen säger ”Fader”, ha då en känsla av att tala direkt till Gud och att Hans på något sätt hör dig.
  3. Gör bönen till din. När bönen säger ”jag” eller ”mig”, ha då en känsla av att det är du som ber bönen.
  4. Mena det, så mycket du bara kan. Försök att göra bönen till ditt eget hjärtas bön.
  5. Var tydlig. T.ex. om bönen vi ska använda säger ”någonting som jag har givit många namn”, ta upp några av namnen som du har givit det du söker.
  6. Känn dig fri att utveckla bönen vidare, allt eftersom dem väcker ytterligare tankar och känslor i dig.

För att testa den här metoden när du använder dessa böner, skulle jag vilja använda följande bön ur lektion 231, ”Fader, endast Dig vill jag minnas.” Jag föreslår att du repeterar varje rad sakta med koncentration och uppriktighet. Försök att se den fullkomliga meningen som varje rad innehåller. Försök också att gå igenom bönen minst ett par gånger.

  1. Vad annat än Din Kärlek kan jag söka efter, Fader?
  2. Kanske jag tror att jag söker efter någonting annat; någonting som jag har givit många namn.
  3. Ändå är Din Kärlek det enda som jag söker, eller någonsin har sökt.
  4. För det finns ingenting annan som jag någonsin verkligen skulle vilja finna.
  5. Låt mig minnas Dig.
  6. Vad annat skulle jag kunna önska än sanningen om mig själv?

Vilken var din upplevelse när du repeterade dessa rader? Fick du en upplevelse som du vill ha mer av? Jag hoppas innerligt att bönerna i Arbetsboken kommer att bli den välsignelse i ditt liv som de fortsätter att vara i mitt liv.

Robert Perry, The Circle of Atonement

Texten är hämtad ur:
COMMENTARIES ON LESSONS FROM THE WORKBOOK OF A COURSE IN MIRACLES
by Allen Watson, with Practice Summaries by Robert Perry, of The Circle of Atonement
Visit our website at http://www.circleofa.org

"Texten är översatt och används efter tillåtelse av författarna.” Översatt och tolkat av Carina Hansson