Från Mirakelnytt nr 2 2008
Att vandra på vägen
Camilla Clain
Vem är du? Det är en grundläggande fråga när det
kommer till den andliga utvecklingen.
Jag är.... Det är svaret. När du lägger till vad du
tror du är, så är det inte längre du. Det är din
personlighet, ditt ego, din uppfattning om dig själv.
"Jag är" är en beskrivning som kommer närmast det
tillstånd som är du. EKIM hjälper oss att uppleva oss själva såsom denna öppna icke-form, och inte som den idé om oss själva som vi råkar tro på just i ögonblicket. Att finna sig själv är att finna det som är oföränderligt. I livet förändras allt, inget är
bestående. Paradoxer kommer sanningen närmast. Jag hävdar mig bäst genom att inte hävda mig men genom att existera fullt ut.
Endast guds röst anger riktningen i mina handlingar. Varje gång jag avviker från den vägen känner jag mig olycklig, misslyckad eller ofullständig.
Varje gång jag kommer ihåg att lyssna på den Helige Andes vägledning blir livet inte bara uthärdligt utan det blir en dans, ett nöje och jag känner en stor tacksamhet för att ha fått livet som en gåva. Det är en möjlighet att ha roligt, att glädjas och fira hela existensen. Jag uppskattar också alla människor som hjälpte mig på vägen på deras unika sätt, oavsett om jag upplevde deras handlingar som positiva eller negativa.
De andra gångerna, när jag glömmer bort mitt inre öra, är jag övertygad om att värre helvete än det jag lever i finns inte. Det är en dialektiskt utvecklingsprocess helt enkelt. EKIM är som en lärobok som hjälper mig att hålla kursen. Den har alla nödvändiga kartor som hjälper mig att navigera och förstå mina steg. Det är en spegel i vilken jag alltid kan få syn på mig själv. Den inger mig hopp när jag tänker på hela mänskligheten och vart den är på väg. Den sticker hål på den ballong som endast är min illusion om livet.
Jag är glad att jag känner några andra personer som också tänker likadant. Nyligen läste jag följande mening i en artikel som handlade om fysisk träning: När du strävar efter utmaningar blir du en del av en mycket liten minoritet. Det tycker jag stämmer väl. Det betyder inte att jag känner mig speciell och utvald. Tvärtom kan jag känna mig ensam och missförstådd. Men med er som vänner så vet jag att jag trots allt är på rätt väg. Vägen är inte fel endast för att ett fåtal av de modigaste vandrar den.
Varje gång jag öppnar EKIM finner jag inspiration och mod, en bekräftelse på att verkligheten finns bortom alla mina föreställningar om vad som är sant och rätt. Jag lär mig ödmjukhet och tillit. Jag tycker inte att det blir lättare med tiden. Såsom Job i Bibeln ställs jag inför större och större utmaningar och min tro prövas hårt. Men jag märker att jag kan uppleva större och större glädje som är villkorslös, som finns överallt runtomkring och som inte försvinner när jag är fattig, sjuk och bortglömd av alla mina vänner.
Det är en konst att leva som ett tomt oskrivet blad
men det medför en inre styrka och hängivelse. En
uppskattning av det som är vackert sant och som vi
upplever som kärleksfullt.
Det ordet som seglar fram är 'grace'./Camilla Clain