Psykologexamensuppsats från Stockholms Universitet 2003
Varför är du inte alltid lycklig?
– en kvalitativ intervjuundersökning om orsaker till oönskade känslor
Alexander Tancredi
(Sida 4 av 5)
Dysfunktionellt overt beteende
Jag upplever den oönskade känslan skuld på grund av mitt eget agerande.
Känslan skuld, visade det sig i denna undersökning, kunde uppstå antingen genom en aktiv handling eller genom utebliven handling. Inte sällan sade sig respondenter uppleva en konflikt mellan två val där det ena innebar att de skulle känna skuld och där det andra innebar att något upplevt behov inte tillfredsställdes.
Ett exempel på en konflikt hos respondenten där han upplevde skuld för att han handlat själviskt rörde ett tillfälle då en vän mådde dåligt och skulle ha behövt respondentens närvaro men där han valde att spela in en skiva i studio under en vecka. Han säger att han försökt mildra skuldkänslorna genom att intala sig att musiken egentligen inte är viktigare än vännen men att det finns andra personer som skulle kunna ställa upp, men denna ursäkt säger han själv ”inte är ett dugg hållbar” så han har ändå känt skuld. Det som lockade med att göra en studioinspelning var de önskvärda känslor han tänkt sig att detta skulle ge upphov till och som han tror att han inte skulle ha känt just då om han valt att vara med sin vän. Respondenten håller med om att han i den situationen var beroende av att spela i studion för att uppleva de önskvärda känslorna. Han säger att han förvisso erfor dessa känslor men att han efteråt plågades av skuld mer än han hade erfarit lycka av att spela musik under inspelningstiden. Dessutom så upplevde han en konflikt såtillvida att han inte ville lämna sina medmusiker i sticket genom att hoppa av, ty detta säger han skulle förmodligen ha givit upphov till ännu mer skuldkänslor än dem han kände inför att inte ställa upp för sin deprimerade vän. Han har även gjort studioinspelningar utan att vara i en lika akut konflikt, men även då har han varit upptagen av de tankarna – ”gör jag verkligen rätt?”. Det finns dock vissa villkor för att de önskvärda känslorna skall infinna sig, såsom att hans prestation tas emot väl av de andra i bandet, att de andra bandmedlemmarna infinner sig och dessutom spelar bra. De önskvärda känslorna varar dock inte särskilt länge efter en sådan studioinspelning där nämnda villkor uppfyllts – ”det är ganska flyktigt”. Respondenten håller med om att det finns ett logiskt samband mellan sökandet utanför honom själv efter önskvärda flyktiga känslor (glädje över att spela musik) och uppkomsten av konflikten i honom i vilken han erfor den oönskade känslan skuld.
På frågan om respondenten känner skuld för någonting så berättar hon att hon känner skuld då hon ber pojkvännen att stanna eftersom hon vet att han vill åka. Anledningen till att hon inte avstår från att säga det är att det är viktigt för henne att säga det så att han får veta vad som hon känner. Hon säger att hon gärna betalar priset att känna skuld för att få honom att förstå hur hon känner. De praktiska konsekvenser hon tänker sig att det skall få är egentligen inga alls utöver att han får veta hur hon känner. Tanken på att han vet hur jobbigt det är gör att det känns lättare för henne. ”Lättare” innebär att han på något sätt kan förstå att hon inte gör det frivilligt utan att hon går med på att ha det som de har det på grund av att han så gärna vill det. Hon säger att det kanske är så att detta att hon motvilligt låter honom åka gör att hon blir en bättre människa. Att avstå från att be honom stanna, och bara låta honom åka skulle innebära att hon inte får ut något av det. Att få ut något innebär att han förstår hur hon känner; en saknad efter honom och frustration över att han gör något som gör henne ont. På frågan om hon skulle kunna uttrycka vad hon känner istället för att be honom stanna så säger hon att det är en skillnad men att konsekvenserna blir desamma, det blir svårare för honom att åka, och därför känner hon skuld hur hon än gör. Respondenten håller med om att det finns en konflikt i henne; hon vill ge uttryck för vad hon känner vilket kanske skull leda till att pojkvännen stannar och väcker glädje i henne samtidigt som hon inte vill känna skuld och vilket hon gör när hon uttrycker detta. På frågan om hon, rent hypotetiskt, inte var beroende av något utanför sig själv för att vara lycklig, säger hon att hon tror att hon då inte skulle känna ett behov av att uttrycka något som väcker känslor av skuld i henne.
En respondent berättade om en episod där han upplevde en konflikt; något han hade gjort och som kanske inte gillades av hans närmaste omgivning och som han inte vågade stå för innebar för honom att han blev skyldig, ett oönskat tillstånd. När han tillfrågades om det var han som gjort det så tillkännagav han inte att det var han (något han dock gjorde vid ett senare tillfälle). På frågan vad som fick honom att inte på en gång tillstå vad han gjort så svarar han att ”det i bakgrunden är en sak att man inte vill framstå i negativ dager, att man vill behålla ett slags yttre fasad som skall fungera och stämma”. Att han satte upp denna fasad innebar att han valde lögn före sanning. Att framstå i negativ dager hos andra skulle innebära att hans rykte skulle bli skamfilat och att det ”då blir otrevliga känslor”. Att ryktet skulle bli skamfilat säger han egentligen inte skulle få några praktiska konsekvenser, och att detta är märkligt att inbillningen spelar honom ett spratt. Även om det skulle innebära att andra ogillar honom så måste sanningen fram. På frågan om han skulle åka på stryk om han blev ogillad svarar han att det skulle han absolut inte men att det ändå finns en grundsträvan att inför omgivningen framstå som så klanderfri som möjligt och vara gillad och accepterad, också på sanningens bekostnad. Förmodligen skulle det inte hända någonting om han inte var gillad, men ändå fruktade han någonting. Egentligen bryr han sig inte om att somliga ogillar honom. Respondenten håller med om att det i situationen fanns en konflikt i honom mellan att å ena sidan tala om sanningen för att det är det rätta, och att därmed slippa vara skyldig och å andra sidan att inte göra det för att slippa uppleva de praktiska konsekvenserna av otrevliga känslor för att hans rykte skamfilas och för att andra människor inte gillar honom.
Diskussion
Mina satser förklarar genom att den,som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens,när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem.
Wittgenstein, Tractatus logico-philosophicus, s. 122
Kan denna undersökning sägas ge ett tillfredsställande svar på den fråga den syftat till att besvara? Tillför den egentligen något nytt eller är den kunskap som konstruerats av commonsense-karaktär, något man egentligen redan vet eller lätt kunde ha resonerat sig fram till utan att slösa tid på att genomföra intervjuer? Och framförallt, löser undersökningen något egentligt problem, enligt den tidigare föreslagna definitionen härpå, utöver att eventuellt bidra till att författaren erhåller sin psykologexamen (om detta nu kan sägas vara en lösning på ett problem)? Att ett fåtal intervjuer skulle kunna ge ett uttömmande svar vore nog minst sagt naivt att tro, men att de resultat som erhållits i viss mån ändock besvarar huvudfrågeställningen torde kunna ses som ovedersägligt. I sig kan emellertid resultatet av undersökningen förmodligen inte antas lösa några problem -vad hjälper egentligen ådagaläggandet av ett antal faktorer som ger upphov till oönskade känslor och ett abstrakt resonemang härikring om detta inte åtföljs av någon form av förändring som konkret gagnar människor? Antagligen blir resultat av den intervjumetod som tillämpats relevanta och intressanta först då de figurerar i den psykoterapeutiska kontext i vilken de egentligen hör hemma och där abstraktioner aldrig blir till självändamål utan alltid syftar till att tjäna den enskilde individen i dennes konkreta upplevelse av att existera såtillvida att önskvärda känslor kan komma att dominera över eller helt ersätta oönskade.
Förhoppningsvis tjänar de konkreta beskrivningar som redovisats till att ge läsaren en förståelse för innebörden i de abstrakt formulerade orsakerna till oönskade känslor. Kanske känner läsaren igen sig något och kan härmed få en djupare, och på egen erfarenhet grundad, förståelse för innebörden i resultaten. Men detta är också förmodligen allt som resultaten per se kan förmodas ge upphov till; något egentligt problem löser de som sagt inte. Att utifrån denna undersökning, trots dess (förment?) ospekulativa form av kunskapsgenererande, formulera teorier om att människan upplever oönskade känslor bland annat på grund av att hon tror sig om att behöva något utanför sig själv för att vara lycklig, att hon i nuet låter sig påverkas negativt av sådant som tilldragit sig i det förflutna och som hon inte kan förändra samt att hon oroar sig över en framtid som hon inte ens vet om hon kommer att leva för att se, ter sig således tämligen meningslöst även om det lätt skulle kunna låta sig göras. Minst lika, om inte mer, meningslöst skulle det vara att här föra ett resonemang om vad det skulle innebära att befria sig från dessa orsaker och därmed oönskade känslor, ty svaret på frågan ”Hur kan jag bli lycklig/are?” låter sig inte formuleras i abstrakta, generella ordalag om man inte vill hemfalla åt dogmatiska, ovetenskapliga påståenden utan måste enligt författaren utgå från den enskilde individens unika livsvärld och de konkreta situationer i vilka han eller hon befinner sig.
Ett funktionellt perspektiv på de redovisade orsakerna
Det sätt på vilket orsakerna till oönskade känslor som redovisats i resultatdelen icke desto mindre kan diskuteras och då mer generellt, utanför en verklig psykoterapeutisk kontext, är genom att anlägga ett funktionellt perspektiv. Så kan man till exempel fråga sig vad sökandet utanför en själv efter lycka får för praktiska konsekvenser, både individuellt och kollektivt, och detta just ur ett funktionellt perspektiv. Det kan vara på sin plats att inleda detta resonemang med ett krasst konstaterande: om du inte är fullständigt självförsörjande så innebär strävan efter yttre stimuli som förväntas ge upphov till önskvärda känslor alltid ett beroende av andra människors handlingar, eller med andra ord – andra skall göra dig lycklig eller, när det gäller tillfredsställandet av mer basala behov, se till så att dina grundläggande förutsättningar för att kunna vara lycklig är uppfyllda. Detta gäller allt, från bostaden du bor i, maten du äter, övriga produkter och tjänster du konsumerar, till de relationer du har och i vilka du förväntar dig eller rentav kräver ett visst beteende från dessa människor.
Frågan här är inte huruvida detta är rätt eller fel – somliga kanske är fullständigt nöjda med den byteshandel som vanligtvis reglerar detta och känner att de får alla sina upplevda behov tillfredsställda. Frågan kanske snarare är, går ekvationen ihop på ett kollektivt och på ett individuellt plan? Känner alla alltid att de har allt de behöver för att vara lyckliga? Känner du alltid att du har allt du behöver för att vara lycklig? Kan det tänkas finnas ett samband mellan ett antal miljarder enskilda individers egoistiska strävanden efter att andra skall göra dem lyckliga och samma enskilda individers lidande på grund av just detta dysfunktionella sökande utanför sig själv efter lycka? Man kan också vända på det hela och ställa den hypotetiska frågan, vad skulle det innebära på ett individuellt och på ett kollektivt plan om alla som är förmögna härtill hade som enda önskan i varje ögonblick, i varje situation och i varje relation att göra andra människor lyckliga, utan att förvänta sig något i gengäld? Vilket samhälle skulle dessa individer skapa och hur skulle ett sådant samhälle i sin tur påverka individerna? Skulle ett sådant syfte med livet kunna tänkas ge en mer bestående tillfredsställelse än den tämligen förgängliga ”lycka” som ständigt måste förnyas och detta med hjälp av andra människors handlingar? Skulle människan, om hon inrättade sitt liv efter detta syfte uppleva mer av önskvärda och mindre av oönskade känslor? Skulle du uppleva mer av önskvärda och mindre av oönskade känslor om du inrättade ditt liv efter detta syfte?
Även benägenheten att avhända sig ansvaret för de oönskade känslor man upplever kan bedömas utifrån ett pragmatiskt kriterium; är det funktionellt för den enskilde individen att se sig själv som ett offer för yttre omständigheter och tillskriva till exempel andra människor orsaken till ens olycka? Ger det upphov till funktionella strategier ämnade att befria individen från de oönskade känslorna? Kan det tänkas finnas ett samband mellan benägenheten hos ett antal miljarder enskilda individer att uppleva sig själva som offer för andra människor och de klart dysfunktionella strategier vilka, som en konsekvens härav, tillämpas för att lösa konflikter mellan samma enskilda individer? Vad skulle det innebära på ett individuellt och på ett kollektivt plan om alla som är förmögna härtill tog det fulla ansvaret för de egna känslorna och härmed inte längre spelade med i offer-och-förövare-dramer? Skulle människan, om hon tog detta ansvar, uppleva mer av önskvärda och mindre av oönskade känslor? Skulle du uppleva mer av önskvärda och mindre av oönskade känslor om du tog detta ansvar?
Utan att här värdera människans förmåga att minnas och härmed kunna dra lärdom av sådant som hänt samt att föregripa och planera inför en framtid som ännu inte infunnit sig så visar resultaten att oönskade känslor helt klart infinner sig på grund av benägenheten att låta nuet, det innevarande ögonblicket, invaderas av tankar på vad som varit och som inte går att ändra på och tankar om vad som förmodas komma att inträffa trots att inget tvång härvidlag föreligger. Ett särskilt uttryck för denna dysfunktionella kognitiva aktivitet och som framkom i intervjuerna var att låta tankar på vad andra människor gjort i det förflutna påverka relationerna med dem negativt. Även på detta fenomen kan ett funktionellt perspektiv anläggas; väcker det önskvärda känslor att tillskriva personer negativa egenskaper på grundval av vad de tidigare gjort och sedan bemöta dessa sina medmänniskor utifrån detta omdöme? Vilka skulle konsekvenserna bli om alla människor som tror sig om att kunna eller åtminstone är villiga att försöka helt avstod från att döma andra och hålla deras ”syndfulla” förflutna mot dem? Vad är det absolut värsta som kan hända om du från och med nu aldrig mer dömer någon utan väljer att varsebli alla inklusive dig själv som helt befriade från det förflutna i varje nytt ögonblick?
Utan att bli alltför spekulativ skulle man nog med visst fog kunna påstå att liksom så gott som alla människor söker utanför sig själva efter lycka och dömer sina med-människor efter vad de gjort i det förflutna så finns något av en predisposition hos människan att utmåla sig själv som ett offer för yttre omständigheter i allmänhet och andra människor i synnerhet. Kanske finns det rentav något attraktivt om än gravt patologiskt i att kunna skylla den egna olyckan på andra och vilka egentligen inte är särskilt mycket mer egoistiska, aggressiva och destruktiva än en själv och sedan rättfärdiga sitt eget anklagande, dömande, hat, angrepp, avståndstagande etc. gentemot dessa. Det man kan fråga sig härvidlag är vilket överlevnadsvärde denna benägenhet har för den enskilda individen och för mänskligheten i stort. Du som läsare kan ju också fråga dig själv om det är en sådan person du vill vara om du händelsevis råkar vara det.
Reliabilitet och validitet i denna studie
Att de flesta läsare förmodligen känner igen sig skulle kunna ses som ett tecken på hög reliabilitet -människor är i vissa avseenden rätt så lika. Enligt författaren är det rimligt att anta att en replikerad studie med en likartad respondentgrupp skulle ge liknande resultat och att man med hjälp av metoden faktiskt får ett svar på frågan varför människan inte alltid är lycklig. Frågan om resultaten av denna undersökning kan sägas vara reliabla och valida är emellertid ur ett bestämt perspektiv lika meningslös som själva studien; vad spelar det egentligen för roll om hela undersökningen är fullständigt ovetenskaplig? Vad skulle det spela för roll om författaren hittat på resultaten utan att ha genomfört en enda intervju? Att på ett tillförlitligt sätt komma åt orsakerna till oönskade känslor blir antagligen inte meningsfullt förrän det görs i syfte att hjälpa verkliga, levande människor att göra sig av med det som hindrar dem från att vara lyckliga.
Några reflektioner kring metoden och hur den fungerat i intervjuerna
Överlag verkar intervjumetoden ha fungerat bra trots att den ryckts ur sitt terapeutiska sammanhang och modifierats för undersökningen. Vad som kunde hade varit önskvärt vore att genomföra upprepade intervjuer, särskilt med några av de första respondenterna då författaren ännu inte blivit riktigt inkörd på metoden och missade några uppenbara trådar att följa upp och fördjupa sig i. Likaså kunde längre intervjuer för att få mer ingående beskrivningar av respondenterna ha varit förtjänstfullt. Även om detta förmod-ligen inte skulle ha givit upphov till andra orsaker än de som redovisats ovan så skulle tydligare redogörelser ha givit en än djupare förståelse för vilka faktorer, inte sällan i ett komplext samspel, som gör sig gällande vid upplevelsen av oönskade känslor.
Ett visst mått av försiktighet bör iakttas vid användandet av intervjumetoden då den efter en inledande, kanske något förförisk fas, kan få respondenter att bli mer meddelsamma än vad de ursprungligen tänkt sig. Vid något tillfälle hejdade sig en respondent och bad att få berätta om en annan situation än den han stod i begrepp att tala om och som han kanske upplevde som väl personlig, något som naturligtvis respekterades. Två andra respondenter började att avge redogörelser men fann det svårt att prata om och började gråta. Av denna anledning kan det vara tillrådigt att explicit be respondenter att välja något lagom trivialt att berätta om så att de inte känner någon förväntan att redogöra för sin djupaste, kanske hemligaste, smärta eller förleds att tro att det är terapi som bedrivs.
En klar begränsning metoden verkar ha är att den ställer krav på någon grad av hypotetiskt tänkande och självreflektion eller åtminstone villighet härtill hos respondenten. Exempel på när det inte fungerade särskilt väl på grund av en brist på nämnda förmågor ges med följande utdrag ur en av intervjuerna: Intervjuare: Vore det önskvärt tycker du att från och med nu i ditt liv bara uppleva önskvärda känslor och aldrig några oönskade känslor?
Respondent: Men det är ju sånt man får räkna med när man blir äldre alltså, att det kommer ju till att komma sorg i ens liv…man är väl inte inställd på så där men det får man väl ta då när det händer…va, så måste det ju bli? Man kan ju inte gå och tänka…att man skall mista nån eller…nej…
I: Men vore det ändå önskvärt att från och med nu aldrig, faktiskt, uppleva oönskade känslor och bara uppleva önskvärda känslor, om man får drömma lite så där?
R: Drömma, ja…finns inte i mitt huvud såna där tankar…nej det gör det faktiskt inte…
I: Men om du fick trycka på en knapp då, du kunde trycka på en knapp som säger att du kommer att uppleva både oönskade och önskvärda känslor och du kunde trycka på en knapp som säger att du kommer bara att uppleva önskvärda känslor, aldrig oönskade känslor, vilken knapp skulle du trycka på då?
R: Ja men det är ju bäggedera liksom, det måste ju bli så…
I: Hur menar du då?
R: Ja men man kommer ju till att få uppleva sorg och elände…kan man inte ta dan så där och veta så länge man är klar i huvet hur man skall…
I: Ja men det kanske man kan göra ändå men jag tänker, det kanske är en svår fråga att svara på…
R: Ja det är ju en jättesvår fråga…en gång till…
I: Alltså, vore det önskvärt att bara uppleva önskvärda känslor från och med nu i ditt liv och aldrig mer oönskade känslor?
R: Det är klart att det kommer oönskade…det kommer väl att dyka upp så där oväntat, oönskat…det måste ju göra det också, håller du inte med om det?
I: Ja, på ett sätt kan jag hålla med om att det uppstår situationer som…
R:…som man inte önskar…
I:…men att känslorna som infinner sig…det är inte säkert att man skulle uppleva situationen på ett sätt så att man kände de här oönskade känslorna…förstår du vad jag menar?
R: Nej inte så där hundra det gör jag väl inte men…
I: Alltså jag förstår din invändning mot min fråga, men om du försöker tänka bort från det du säger om jag frågar så här, vore det önskvärt att från och med nu oavsett om det kommer att hända saker som du räknar med som väcker oönskade känslor i dig, vore det ändå önskvärt att från och med nu i ditt liv bara uppleva önskvärda känslor och slippa uppleva oönskade känslor? Att vara glad hela tiden, vore det önskvärt att vara glad hela tiden?
R: Nej det kan man ju inte vara…så är det ju med livet, så kan man väl inte vara?
I: Därför att?
R: Därför att det kommer till att komma oönskade…som man inte vill uppleva, det kommer ju till att ramla över en ju äldre man blir…det tycker jag, det är det enda svar jag kan ge
I: OK, men om det inte inträffade såna saker då?
R: Ja…det drabbas nog alla människor av hördudu, nånting som man inte vill vara med om…
I: Ja, men om det inte gjorde det i ditt liv, skulle det vara önskvärt?
R: [skrattar]…det är klart att det skulle vara önskvärt om man slapp uppleva, det kan jag hålla med om…
---
I: Frågan var alltså ”upplever du alltid önskvärda känslor?” och då sade du nej och sen frågade jag ”skulle du kunna ge ett konkret exempel på när du inte upplevde”…och där var ju exempel som du redan nämnt som din mans hjärtinfarkt eller din sons skilsmässa, det kanske finns flera sådana situationer i ditt liv? Konkreta exempel…
R:…nej…jag kan inte svara på det...
I: Alltså, jag frågade så här ”upplever du alltid önskvärda känslor?” och då sade du nej, och sen frågade jag om du kan ge ett konkret exempel på någon sån situation då du inte upplevde önskvärda känslor…och då säger du att du inte kan hitta på någon sån situation…jag förstår inte riktigt, jag får inte ihop det…
R: Nej, jag får inte heller ihop det riktigt…vad ska jag…nej, det är svårt det där hördu tycker jag…nej, jag klarar inte det där tror jag…
Den här respondenten sade sig heller inte kunna komma på att hon någonsin kände skuld, vilket måste ses som minst sagt remarkabelt.
«föregående sida | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | nästa sida»