Psykologexamensuppsats från Stockholms Universitet 2003
Varför är du inte alltid lycklig?
– en kvalitativ intervjuundersökning om orsaker till oönskade känslor
Alexander Tancredi
Handledare: Krister Gerner
PSYKOLOGEXAMENSUPPSATS, HT 2003
STOCKHOLMS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Psykologin som vetenskap syftar till att ge kunskap som kan användas för att öka människors psykiska välbefinnande. Syftet med före-liggande kvalitativa undersökning är att utan att utgå från någon etablerad teori ta reda på varför människor inte alltid upplever psykiskt välbefinnande eller önskvärda känslor. Med hjälp av nio intervjuer har ett antal för flera respondenter gemensamma faktorer kartlagts, däribland människans beroende av något utanför henne själv för att uppleva önskvärda känslor och benägenheten att genom sitt eget handlande erfara den oönskade känslan skuld. Resultaten diskuteras ur ett funktionellt perspektiv.
----
Författaren vill här passa på att tacka Krister Gerner för ett utomordentligt väl genomfört handledarskap utan vilket denna uppsats aldrig skulle ha kommit till stånd.
Inledning
Det torde inte vara alltför djärvt att påstå att all psykologisk forskning i slutändan syftar till att en eller flera personer skall må bra (uppleva känslor som betecknas som önskvärda) eller åtminstone må mindre dåligt (uppleva mindre av känslor som betecknas som oönskade). Exempel på avnämare av psykologisk forskning skulle kunna vara psykoterapipatienter, och som förhoppningsvis tack vare forskningen upplever mindre av oönskade känslor och mer av önskvärda känslor. Den enskilde forskaren, oavsett om hans eller hennes forskning någonsin lämnar vederbörandes skrivbordslåda, kan antas motiveras av en föreställning om att det arbete som forskaren utför bibringar honom eller henne någon önskvärd upplevelse av lust, glädje etc. och/eller håller oönskade känslor såsom exempelvis meningslöshet och otillfredsställelse stångna. En första förutsättning för att psykologisk forskning ägnad att lösa problem överhuvudtaget skall bedrivas, om man definierar problem som oönskade känslor hos individer, är att människor upplever oönskade känslor. Men varför upplever människor oönskade känslor?
Att påstå att människor upplever oönskade känslor av olika slag och på grund av olika konkreta orsaker, såtillvida att något som till exempel får en person att uppleva ångest inte alls berör en annan person, kan nog inte anses vara alltför kontroversiellt. Att det på en konkret nivå härvidlag föreligger stora skillnader mellan individer torde göra en totalundersökning av alla de orsaker som upplevs väcka oönskade känslor tämligen ogenomförbar, och dessutom så skulle resultaten förmodligen inte vara särskilt använd-bara. Vad som dock inte så svårligen borde låta sig göras är att ur olika personers berättelser om situationer i vilka de säger sig ha upplevt oönskade känslor hitta gemensamma faktorer på en högre abstraktionsnivå och utifrån vilka man med viss säkerhet kan uttala sig om orsaken till att andra, för att inte säga alla människor upplever oönskade och inte önskvärda känslor. Den övergripande frågeställningen för föreliggande studie kan sålunda formuleras: ”Varför upplever människor inte alltid önskvärda känslor?” eller ”Varför är du inte alltid lycklig?” Redan här kan det vara på sin plats att poängtera att de oönskade känslor vars orsak det varit denna studies syfte att kartlägga och behandla, endast är känslor som uppstår trots att människans fysiologiska behov i ett givet ögonblick är tillgodosedda och där fara för det egna livet eller fysiskt obehag såsom smärta, hunger, sömnbrist, andnöd, klåda, yrsel etc. inte varit aktuellt eller om det varit aktuellt kunnat åtgärdas på lämpligt sätt. Vidare delas känslor upp i oönskade respektive önskvärda, något som kan tyckas vara en alltför grov uppdelning, och de båda kategorierna av känslor har i studien oftast betraktats som ömsesidigt uteslutande i ett givet ögonblick, något som kan anses vara en väl förenklad syn på ett så komplext fenomen som människans känsloliv. Begreppen ”lycklig” och ”lycka” definieras för enkelhetens skull som hos individen en närvaro av önskvärda känslor och frånvaro av oönskade känslor, trots att kanske somligas uppfattning om lycka inte alls är att bara uppleva önskvärda känslor.
Varför denna undersökning?
Det inledande konstaterandet, att psykologisk forskning syftar till att lösa problem, gäller naturligtvis även föreliggande arbete. Det problem, enligt definitionen ovan, som studien syftar till att lösa är att de oönskade känslor många människor verkar uppleva kan förstås och avhjälpas med hjälp av den kunskap som undersökningen förhoppningsvis genererar. Men är det då inte just denna kunskap som psykologins företrädare utger sig för att ständigt utveckla och tillämpa i bland annat utrednings-och behandlingsarbete? Enligt författarens förmenande har man inom psykologin inte tillräckligt radikalt ifrågasatt orsakerna till att oönskade känslor infinner sig och villkoren för att önskvärda känslor skall upplevas och härmed har man inte kommit åt pudelns kärna, alltså den egentliga orsaken, sådan den kan formuleras utan att man hemfaller åt tolkningar, fantasier och spekulationer, till att psykologiskt lidande istället för välbefinnande upplevs. I och med detta uteblivna radikala ifrågasättande så har orsakerna inte kartlagts på så sätt att man i till exempel behandlingsarbete kan adressera dessa direkt, utan man är dömd att arbeta med pseudoproblem.
Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
Om psykologisk verksamhet kan sägas vara en form av problemlösning torde detsamma gälla för den del av vetenskapen som ägnar sig åt frågor om forskning och vetenskaplig kunskapsbildning, nämligen vetenskapsfilosofi. Här behandlas sådana grundläggande spörsmål som kunskap och sanning, metodval och kunskapsanspråk (vad är kunskap och hur kan man uppnå kunskap?) (Allwood & Eriksson, 1999, s.17), vilket kan förmodas syfta till att bistå den övriga vetenskapen såtillvida att den kunskap som häri genereras blir tillförlitlig. En vetenskapsfilosofisk tradition som bland annat syftar till att åvägabringa en kreativ förändring av invanda tankesätt inom vetenskaplig verksamhet är fenomenologin vars grundare och portalfigur Edmund Husserl menade att ”ett sant vetenskapligt tänkande behöver en metod med hjälp av vilken ett radikalt och totalt filosofiskt tvivel på allt kan genomföras; på alla resultat av vårt hittillsvarande tänkande likaväl som på kategorier och former för detta tänkande” (Allwood & Eriksson, 1999, s.102), och att ”[V]ar och en som på allvar vill bli filosof måste ’någon gång i sitt liv’ dra sig tillbaka till sig själv och pröva att kullkasta alla för honom tidigare giltiga vetenskaper [m.a.o. kunskaper] och bygga upp dem på nytt. ---Om jag fattat beslutet att inrätta mitt liv efter detta syfte – det enda beslut som kan bringa mig in på en filosofisk bana – då har jag valt att börja i absolut armod, i absolut brist på kunskap.” (Allwood & Eriksson, 1999, s.107). Implikationerna av dessa ord för föreliggande studie har inneburit att de föreställningar man vanligtvis torde kunna sägas ha om varför oönskade känslor infinner sig och önskvärda känslor uteblir, i så stor utsträckning som möjligt har måst åsidosättas under datainsamlingsfasen. Den genomgående strävan har varit att i mesta möjliga mån låta människors konkret beskrivna utsagor om deras upplevelser och handlingar snarare än forskarens egna förförståelse utgöra grunden till de teorier som föreslås. Den gemensamma förståelse för andra människor som härrör ur den gemensamma mänskliga erfarenheten och som vanligtvis innebär att man kan förstå en människa genom en slags intuitiv identifikation med henne (Fhanér, 1982, s. 74) har i denna studie betraktats som ett hinder för att verkligen bringa i dagen och medvetandegöra orsakerna till förekomsten av oönskade känslor och frånvaron av önskvärda känslor. Utifrån respondenternas beskrivningar ges möjlighet att formulera okontroversiella och logiskt oantastliga teorier. Anledningen till att detta eftersträvats i denna studie är att så långt det varit möjligt undvika att formulera teorier som skulle kunna vara felaktiga och således oanvändbara.
Några inledande antaganden
För att överhuvudtaget kunna veta något så måste jag finnas till och ha ett medvetande. Det enda jag verkligen kan veta helt säkert är att jag har ett medvetande -allt annat, inklusive kroppens och den så kallade yttervärldens eventuella existens kan jag inte vara lika säker på. Jag kan även uppleva att jag helt säkert vet andra saker, t.ex. att jag just nu läser denna text eller får den uppläst för mig, och kanske räcker det för det mesta med en pragmatisk syn på ”vetande” – vardagen blir enklare om jag agerar som om det jag upplever att jag vet är sant, än om jag hela tiden tvivlar på allt. Mellan mitt medvetande och det jag upplever som andras medvetande, d.v.s. medvetanden åtskilda från mitt eget såtillvida att jag vanligtvis inte direkt kan erfara dessa medvetanden med mitt eget medvetande, upplever jag att det finns ett fält där kommunikation mellan medvetanden äger rum. Här kan jag ta del av det andra kommunicerar liksom andra kan ta del av det jag kommunicerar. Här kan det jag upplever att jag vet och det andra upplever att de vet råka vara detsamma; jag kan så att säga enas med andra om en ”sanning” (som naturligtvis inte behöver vara sann ur ett absolut perspektiv, om nu något sådant existerar). Ett enkelt exempel härpå skulle kunna vara: ”Skulle du hålla med mig om jag påstod att det första ordet i den mening du just nu läser eller får uppläst för dig är ’Skulle’?” Om läsaren definierar orden ”första”, ”ordet”, ”denna” och ”mening” etc. på samma sätt som författaren torde läsaren svara ja på frågan. Härmed så skulle författaren och läsaren ”veta” någonting tillsammans -vi skulle ha enats om en ”sanning”. Kanske håller läsaren med om att den ”sanningen” är tämligen okontroversiell. Enligt författaren kan dock påståenden om människan som psykologisk varelse vara mer kontroversiella och kanske håller läsaren med om detta. Det har varit författarens strävan att under de intervjuer som genomförts, tillsammans med respondenterna enas om så okontroversiella ”sanningar” som möjligt om varför var och en av dem inte alltid erfar önskvärda känslor, och att läsaren härmed, inte minst genom att känna igen sig i de beskrivningar som ges, inte skall behöva tvivla på de presenterade resultatens vederhäftighet.
Metod
Intervjuer och reliabilitet
Den kvalitativa forskningen, av vilken intervjustudier är en del, har ofta kritiserats för att de resultat som tillhandahålls inte är reliabla eller tillförlitliga. Man har hävdat att det i en kvalitativ forskningsintervju saknas objektivitet särskilt beroende på det mänskliga samspel som är en väsentlig del av intervjusituationen (Kvale, 1997, sid 64). Kvale diskuterar tre föreställningar om objektivitet som en replik på invändningar mot den kvalitativa forskningsintervjun som ovetenskaplig: Den första är frihet från bias, d.v.s. den kunskap som konstrueras är undersökt, systematiskt kontrollerad samt verifierad och är oförvanskad av personliga fördomar (ibid, sid 65). Att kunskapen växer fram i en dialog mellan intervjuare och respondent och där parterna ”enas om sanningar” snarare än att forskaren sitter hemma på kammaren och gör sina (van)tolkningar borde kunna ses som en mer kontrollerad kunskap. Exempel på personliga fördomar är just de föreställningar som hålls för sanna av en forskare som inte ”transcenderar den normalneurotiska normen”, utan utgår från att det till exempel är hemskt att bli av med jobbet eller bli bedragen eller vad det nu är, bara för att forskaren är sådan själv. Den andra föreställningen om objektivitet rör intersubjektivitet, d.v.s. att upprepade observationer av samma fenomen gjorda av olika observatörer bör ge samma data. Då den metod som använts i föreliggande studie veterligen inte använts tidigare av andra intervjuare kan man i detta skede inte med bestämdhet hävda att replikerande studier skulle ge samma data. Vad som dock kan tänkas väga tyngre än aldrig så många upprepade studier med samma resultat är det egna igenkännandet hos läsaren, en intersubjektiv objektivitet i form av vad som av författaren föreslås kallas intuitiv reliabilitet. Du som läsare, hur kritisk du än må vara till kvalitativa studier, behöver sannolikt bara reflektera kring dig själv och dina erfarenheter för att inse att de oklanderligt logiskt härledda hypoteser som metoden ifråga genererar, om den tillämpas korrekt, inte behöver betvivlas avseende deras vederhäftighet. Den tredje föreställningen Kvale diskuterar är att objektet får komma till tals, något som ger den kvalitativa forskningsintervjun en privilegierad position gentemot naturvetenskapliga metoder som utvecklats för icke-mänskliga objekt (ibid, s. 66). Att forskaren i en forskningsintervju kan förhandla med intervjupersonen om sin tolkning av dennes utsaga (ibid, s. 50) är något som i föreliggande studie setts som en förutsättning för att erhålla någorlunda reliabla data och utan vilket hela studien riskerat att urarta i en veritabel orgie i vantolkningar härrörandes ur författarens världsuppfattning.
Den yttersta frågan om intervjuers reliabilitet rör dock det upplevda behovet av tillförlitliga data; vilka problem tänker man sig att resultaten av en intervjustudie skall lösa? Vilka oönskade känslor väcks hos vilka personer och varför om man inte får reliabla resultat? Att erhålla reliabla resultat på dessa frågor skulle kanske på sikt leda till det paradoxala att behovet av reliabla resultat inte längre föreligger.
Intervjupersoner och tillvägagångssätt vid intervjuerna
Sammanlagt gjordes tio intervjuer, varav en var en pilotintervju. Respondenterna var i de flesta fall bekantas bekanta som tillfrågades. En av respondenterna, och som inte var tilltänkt från början, arbetade på en arbetsplats vars klientel avsågs tillfrågas men som visade sig vara mindre lämpade för detta, bland annat på grund av förståndshandikapp. Två av respondenterna uppsöktes aktivt och tillfrågades för att erhålla en ökad variation i respondentgruppen. Syftet med att få en stor spridning avseende demografiska variabler var att öka graden av generaliserbarhet. Det kan även nämnas att två psykoanalytiker tillfrågades, varav båda avböjde, och den ena som initialt tackade ja först efter att hon fått reda på att personliga frågor skulle komma att ställas under intervjun. Kön, ålder, ursprungsnationalitet, yrke och utbildningsnivå redovisas här nedan (exkl. pilotintervjupersonen):
Kvinnor:
38 år, svenska, arbetsterapeut, även utbildad audionom
61 år, svenska, ekonomiassistent, ekonomisk utbildning och språkstudier
34 år, danska, sjuksköterska, sjuksköterskeutbildning
69 år, svenska, pensionär, sjuårig folkskola
20 år, iranska, högskolestuderande, 4:e terminen på lärarhögskola
Män:
54 år, svensk, terapeutisk vårdpersonal (underskötare/mentalskötare), underskötarutbildning, högskolestudier i pedagogik, statskunskap och socialantropologi
59 år, islänning, arbetslös, Microsoft system engineer, studerat internationell marknadsföring
19 år, iranier, studerande vid gymnasiet (3:e året)
67 år, tysk, präst, FD i filosofi, Phil. liz, Theol. liz
Information till respondenterna
Den information om vad intervjun skulle komma att handla om som respondenterna fick då de tillfrågades om de ville delta var tämligen sparsmakad då de spontana svar som eftersträvades annars befarades utebli. Samtliga respondenter fick en muntlig infor-mation uppläst innan intervjun och bereddes tillfälle att ställa frågor varefter de fick skriva under ett informerat samtycke (se bil 2). Även efter fanns tid för att ställa frågor och komplettera eller korrigera något som sagts under intervjun. Som kompensation för att de ställt upp på att låta sig intervjuas utlovades varje respondent ett exemplar av den färdigställda uppsatsen. Intervjuerna spelades in på band då detta godkänts av respondenterna och de varade mellan 40 minuter och 1 timme och 53 minuter, med en genomsnittlig tidslängd på 81 minuter.
Intervjumetoden
Den metod som använts för att besvara studiens frågeställningar har utvecklats, och utvecklas alltjämt, av författaren och syftar i förlängningen till att utgöra den första, kartläggande fasen i en psykoterapi vars behandlingsfas går ut på att i en klients liv påbörja en process av att ifrågasätta och aktivt utmana de dysfunktionella, förgivettagna föreställningar vederbörande hyser om sig själv och som ger upphov till oönskade känslor, något som förutsätter ett inledande frågeförfarande under vilket dessa föreställningar ådagaläggs. Ett sådant psykoterapeutiskt sammanhang skulle kunna sägas definieras av en persons önskan att få hjälp med de problem som han eller hon inte har förmått hantera på egen hand, och en annan persons villighet att hjälpa honom eller henne att hitta sätt att hantera sina problem på. Dessa förutsättningar har av förståeliga skäl inte rått under de intervjuer som genomförts varför en för detta ändamål modifierad form av frågeförfarandet har utarbetats och tillämpats. Vad som dock är utmärkande för intervjumetoden i båda dessa sammanhang är att kunskapen om orsaken till att klienten/respondenten upplever oönskade i stället för önskvärda känslor konstrueras i ett samspel mellan intervjuare och respondent, och att frågorna i så stor utsträckning som möjligt inte är teoristyrda. Merleau-Ponty, en företrädare för fenomenologin, menar att det viktiga är att beskriva det givna så exakt och fullständigt som möjligt, att beskriva snarare än att förklara och analysera (Kvale, s.55). Ett antagande som författaren håller för sant är att detta konstruerande av kunskap låter sig göras genom att respondenten avger så tydliga och detaljerade beskrivningar som möjligt av de situationer i vilka vederbörande upplever oönskade känslor och där de båda parterna gemensamt tolkar meningsfulla relationer mellan det objektiva och det subjektiva – sakförhållanden såsom skeenden i tid och rum samt tankar tillgängliga för introspektion visavi respondentens upplevelser och känslor. Ett enkelt exempel härpå skulle t.ex. kunna vara ”Vid åsynen av min partner idkandes könsumgänge med en person inför vilken jag hyser starkt aversiva känslor väcktes en viss, om än tämligen snabbt övergående, irritation inom mig”. För detta tolkande av relationer förutsätts naturligtvis att det respondenten påstår sig ha upplevt är tillförlitligt, inte i så måtto att ”objektiva” fakta inte förvrängts men att respondentens återgivande av en upplevd situation stämmer någorlunda överens med hur han eller hon faktiskt upplevde den. I exemplet ovan är det alltså av underordnad betydelse huruvida partnern verkligen utövat samlag med en annan person eller om det hela egentligen rört sig om en hallucination – möjligheten att fastslå samband mellan ”orsak” och verkan kvarstår, vilket är nog för att dra slutsatser om benägenheten att uppleva oönskade känslor.
Den förment naiva hållningen
Den åsidosatta förförståelse som skall prägla frågeförfarandet syftar till att transcendera det som måhända aningen slarvigt kan benämnas ”den normalneurotiska normen” – alltså allmänt försanthållna och kanske även kulturellt sanktionerade föreställningar om orsaker till oönskade känslor samt förutsättningar för önskvärda känslor och som vanligtvis inte ifrågasätts. Konkret innebär detta att man som intervjuare gör sig helt oförstående inför varför oönskade känslor väcks för att respondenten till exempel blivit av med sitt arbete, kallats för ”hora”, förlorat pengar, blivit lämnad av en partner, blivit impotent, underkänts på en tenta, fått en fläck på tröjan, tappat håret, haft inbrott hemma, förvägrats inträde på krogen, förlorat ett barn, fått en buckla på bilen, gått upp några kilo i vikt, tvingats städa upp efter någon annan etc etc. Då respondenten beskriver en situation i vilken oönskade känslor upplevts är det intervjuarens uppgift att avtäcka innebörden i utsagorna så att de praktiska konsekvenser respondenten säger sig ha upplevt eller befarat komma att uppleva i situationen klargörs. Detta syftar till två saker; dels att förvissa sig om att det endast är psykologiska behov som hotas, till exempel att få känna gemenskap med andra människor eller ha ett arbete man trivs med, dels att fortsätta fråga vilka praktiska konsekvenser respondenten tänker sig att det som tilldrager sig i situationen skall resultera i ända tills man kommer fram till vilka oönskade känslor som infinner sig, inklusive oro för oönskade känslor som befaras komma att infinna sig i ett senare skede. Som ett exempel på hur intervjuaren skall göra sig oförstående inför ett uttalande han eller hon normalt förstår (eller tror sig förstå) innebörden av är då en respondent om något han eller hon berättat säger att ”Jag tyckte det var så tråkigt att…”. I ett sådant fall frågar intervjuaren vad det innebär att respondenten tyckte att det var tråkigt, och fortsätter att fråga tills respondenten uppgivit vilken eller vilka känslor som upplevts i situationen, om dessa känslor varit önskvärda eller inte, samt frågar om det funnits något respondenten kunnat göra för att förändra situationen och därmed slippa uppleva eventuella oönskade känslor. De egentliga frågorna som intervjuaren ställer om respondentens problem är ”Vad spelar det för roll?” eller ”Och vad skall du med det till?” eller ”Och vad har det med dig att göra?” men eftersom dessa frågor kan uppfattas som provocerande och därmed försämra samarbetet mellan intervjuare och respondent, används frågan ”Vilka praktiska konsekvenser tänkte/tänker du dig att detta skulle få?”
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | nästa sida»