Från Mirakelnytt nr 3 2008
Nätverksträffen på Granhedsgården 3-5 oktober 2008
Anki Elenius
Det är torsdag morgon. Idag ska jag följa min längtan och resa till min första nätverksträff. Jag känner mig så lugn, borde jag inte vara nervös frågar jag mig. Jag tänker på den värme och omsorg som redan visats mig när jag anmälde mitt intresse för att delta. Det känns så rätt.
Öppnar EKIM, läser dagens lektion 197: ”Det kan bara vara min egen tacksamhet som jag förtjänar.” Nu när jag sitter och skriver läser jag den igen och förstår att jag jobbat med den hela helgen.
Världen måste tacka dig när du erbjuder den befrielse från dina illusioner. Men dina tacksägelser tillhör också dig, för världens befrielse kan bara återspegla din egen. Din tacksamhet är allt dina gåvor behöver, så att de blir bestående gåvor från ett tacksamt hjärta, för evigt befriat från helvetet.
(A-dI.197.3:1-3)
Äntligen framme! Kaj Pollack möter i dörren. Han utstrålar kraftfull energi som han bara måste få ge uttryck för. Jag går in i samlingssalen och blir välkomnad som en efterlängtad syster och något märkligt inträffar. Känner inte jag dig? Har inte vi setts? Är frågor jag möts av. Under helgen inträffar detta flera gånger. Det händer något i hjärtat men jag lyckas inte fånga det. Men innan helgen är slut förstår jag. Det var inte kroppens igenkännande utan sinnets. Jag hörde till. Tack!
Kaj bara är. Vi pratar om hans film Så som i himlen. Hur den kom till, budskapet och rollfigurerna. Sen vill han att vi ska prata om den kommande filmen med arbetsnamnet Så som i himlen 2 med underrubrik Så ock på jorden. Vårt första grupparbete där vi växlar mellan att presentera våra tankar till honom och diskutera sinsemellan. Oj så mycket skratt, så mycket känslor. Vi talar senare om hans kraftfulla ställningstagande, Daniel är DÖD! Han är borta och det är INTE förhandlingsbart! Kursen lär oss att det finns ingen död. Vi har mycket roligt åt detta. Kvällen avslutas med nattbio. Så som i himlen förståss.
Jag är trött efter resan så jag väljer att avstå. Har sett den flera gånger tidigare. Men, jag kommer inte i säng förrän efter klockan 1 på natten för jag hamnar i samtal med en underbar kvinna i duschrummet av alla ställen. När hon går ger hon mig en mjuk och innerlig kram. Det kändes som att bli omsluten av änglavingar. Tack! Jag får uppleva detta flera gånger. Tack alla som lyssnade och samtalade med mig när mitt uppdämda behov av att tala med den som förstod svämmade över. Att tala samma språk ~ Att ha samma mål ~.
Det är en vacker trakt. Jag får uppleva en till höst med alla färger. I Kiruna är alla löv fällda och vintern står för dörren. Just nu är marken täckt av ett tunt lager vit ren snö.
Dagarna är fulltecknade. Programmet är väl genomtänkt och det går en röd tråd genom alla övningar. Min grupp är lite som en syskongrupp. Energierna är inte i fas men vi har alla hamnat i rätt grupp för det är här som just vi kan helas. Med kärlek och tålamod så uppstår en känsla av helhet och vi har alla lärt oss det som var menat. Vid samlingarna delar vi med oss av våra erfarenheter. Vi får höra om mirakler, om insikter som tänts som ljus och skingrat mörker. Det är underbart att dela glädje och känna sig som en del i en stor kärleksfull familj.
På lördagskvällen var det uppträdande med sång till gitarrspel, sagan, Flickan som trampade på brödet av HC Andersen, dikter och en sketch. Det var underbart vackert och underhållande och lockade till både skratt och en och annan tår. Tack alla ni som delade med er från hjärtat! Vi firade också att Nätverket fyller 15 år i oktober! Kvällen avslutades med filmen Truman show. Tänk att vi är så lättlurade!
Klockan är ett på natten när jag går till Hästhagen för att sova. Det är så mörkt! Alla gatljus är släckta så jag får lita till den Helige Andes vägledning för att hitta. Märkligt att gå som i tomma intet.
Söndag morgon. Dimman ligger tät, det är trolskt. Alla konturer suddas ut och utsikten från samlingssalens panoramafönster är som en tavla. När jag ser ut efter meditationen lyser solen igen. Vi går till dagens övningar.
Det är lite stökigt innan vi hittar arbetsron. Det blir en dag då ett förklarat sken lyser upp mångas ansikten. Jag lärde mig att en insikt är som ett frö som gror, att jag måste vårda och nära denna späda planta så att den växer och slår ut i blom. Jag har varit så ivrig att dela med mig att jag tagit blad från denna späda planta späda planta så jag har stört dess tillväxt och bitarna jag delat med mig har inte kunnat slå rot och växa. Jag förstår att jag måste vänta tålmodigt tills den går i blom och avslöjar sin skönhet. Sen kan jag ta och sprida frön som kan gro och växa……
Vi står tätt tillsammans i gruppen och friden och lugnet sprider sig. Vi är ett. Vi bär det med oss när vi samlas alla för sista gången. Vi delar med oss och alla har något att säga till alla. Vi tackar alla som gjort denna helg möjlig, för all omsorg för att vi ska ha det bra. Efter änglatunneln som är en vandring Hem minglar vi runt och tar avsked.
I matsalen ser jag någon som jag inte tagit avsked av. Jag säger; till dig har jag inte sagt hejdå. Har du sagt hej frågar han. Nej, jag har sett stillheten omkring honom och varit rädd att störa den. Vi står en stund och lutar pannorna mot varann, nästipp mot nästipp och stillheten och friden omsluter mig. Tack för din gåva, jag vårdar den ömt.
På tåget ligger jag i mörkret, känner friden och stillheten inom mig. Jag har inget behov av att sova. Jag tänker på alla gåvor jag fått, frön som kan gro och växa, på avsked som inte var något avsked utan ett löfte. Tack!
Ord är bara symboler som inte till fullo kan åskådliggöra upplevelsen, så ni får läsa mellan raderna om Glädje, Kärlek och Tacksamhet. Amen
Välsignade äro vi alla som ett.
Anki Elenius